DN:s artikelserie ”Våra övervakade liv” visade hur företag och myndigheter spårar oss via nätet och mobilerna.
Så varför upprörs vi inte mer? Rasmus Fleischer ser politisk besvikelse som grund för likgiltigheten.
Har vi börjat acceptera den massövervakning som för fem, tio år sedan tycktes både skandalös och skräckinjagande? Eller är det bara uppgivenheten som har brett ut sig? Frågan är inte lätt att besvara, men jag lutar åt det senare alternativet – att obehaget kvarstår, men inte längre kan finna sitt politiska utlopp.
Är flertalet svenskar rädda för FRA eller NSA? Nej. Upplever de Facebook och Google som fientliga makter? Knappast. Får de kalla kårar när de läser i DN om hur deras surfvanor registreras och säljs vidare till reklamindustrin? Jo, men känslan går över på några minuter och drunknar i det dagliga indignationsflödet.
Övervakningsskandalen har slutat vara en händelse och blivit ett ständigt rullande normaltillstånd. Om vi på 2010-talet vill få grepp om obehaget i övervakningssamhället, bör vi nog snarare söka i litteraturen och konsten. För i politiken låter sig det inte artikuleras. Inte just nu.
För att samlas till protest är det nödvändigt att identifiera en punkt i det globala övervakningsnätet att rikta vreden mot. Det är detta som tycks ha blivit omöjligt. Var ska man börja? Vad ska man kräva? Vems spel riskerar man att spela?
Läs mer: Här hittar du DN:s serie ”Våra övervakade liv”
Uppgivenheten inför massövervakningen kan, ur svensk synvinkel, sammanfattas som historien om tre besvikelser: FRA (2008), Wikileaks (2010) och Edward Snowden (2013).
Det som skedde sommaren 2008 liknar i efterhand en kollektiv berusning. Under ett par år hade en handfull enträgna bloggare kartlagt de svenska regeringsplanerna på att övervaka all internettrafik (FRA-lagen) samt lagra alla mobilpositioner (datalagringsdirektivet). Plötsligt tycktes protesten bli självförstärkande och frågan tvingades upp högst på den politiska agendan, där den kodades i termer om ”personlig integritet”. Jag misstänker dock att en annan drivkraft betydde lika mycket för FRA-protesterna: själva euforin i att uppleva en kollektiv mobilisering, utan ledare, bortom blockpolitiken. På nätet, för nätet.
Mångfalden av bloggar var ännu sinnebilden av nätet. Sveriges större dagstidningar hade just kollektivanslutit sig till Twingly, en tjänst som gav en returlänk i utbyte varje gång en blogg länkade till en artikel.
Experimentet varade bara i ett par år innan tidningarna tröttnade på att rensa bort rasistpropaganda. Tyckarna slutade på tiotalet att uppdatera sina bloggar och flockades i stället på Twitter. Åsikterna accelererade och centraliserades. Men just sommaren 2008 inträffade en mediehistorisk konstellation där länkutbytena ledde till en explosiv förstärkning av en enda fråga. Kanske fanns ett mått av slump i att den frågan stavades FRA.
Till slut kom ändå hösten: den 25 september 2008 stod klart att partipiskan segrat i allianspartierna. Lagen klubbades igenom.
Det var en omtumlande månad på så många sätt. Det globala finanssystemet kollapsade, samtidigt som den digitala mediebranschen befann sig i ett euforiskt tillstånd. Spotify, Android och Newsmill lanserades inom loppet av några veckor. Piratpartiet kände av den medvind som skulle bära till Bryssel i Europaparlamentsvalet året därpå – kanske skulle de rentav kunna riva upp FRA-lagen?
Men även andra krafter hade satts i rörelse. Krishösten 2008 formerade sig en ny sfär av rasistbloggar, med ”Politiskt Inkorrekt” som nav (en historia som Niklas Orrenius sammanfattade i DN 5/9). De tog över bloggbävningstaktiken och i någon mån även de känslor av misstro mot makten som slagit rot när FRA-lagen drevs igenom; jämförelsen mellan Sverige och DDR var karakteristisk för båda sammanhangen. Så krattades vägen till riksdagen för Sverigedemokraterna – ett parti som dock systematiskt har undvikit att röra vid frågor om digital övervakning.
År 2010, när Wikileaks var en världshändelse, blomstrade drömmen om att vända övervakningssamhället på sin ända. Det skulle räcka med att avslöja maktens innersta hemligheter för att få den på fall. Men det dröjde inte länge innan den mediala dramatiseringen gick överstyr och Wikileaks hamnade i skuggan av sin grundare Julian Assanges förehavanden. Snart blev det dessutom uppenbart att Wikileaks i sig inte var immunt mot korruption. I dess val av vad som skulle publiceras – och när – anades en illaluktande hänsyn till regimen i Ryssland.
De idealistiska initiativens glans bleknade – som bekant hamnade även Edward Snowden under ryskt beskydd. Det påverkar ingalunda trovärdigheten i hans avslöjande om den nästan ofattbara omfattningen av USA:s digitala övervakningsapparat. Men det pekar ändå på den besvärliga detaljen att 2010-talets internet har blivit ett militärt slagfält, vars politiska logik är undantagstillståndets. I efterhand har det blivit alltmer uppenbart att FRA-lagen var en del i en hemlig överenskommelse mellan Sverige och USA. Den parlamentariska behandlingen fick aldrig bli mer än ett skådespel. Insikten har givetvis spätt på den allmänna uppgivenheten.
Under förra årtiondet gick det ännu att mobilisera till försvar för ”ett fritt internet”. Stormakterna kastade sig över denna frihetsretorik, som snart slets itu. Å ena sidan tar nu USA klar ställning för yttrandefrihet och stödjer praktiska initiativ för att kringgå censur i diktaturländer – men de hävdar samtidigt sin rätt att övervaka all planetens datakommunikation.
Å andra sidan har Ryssland utnyttjat indignationen mot global övervakning i syfte att underkasta nätet en nationell kontroll; Putin talar gärna om ”informationssuveränitet”. Nyss trädde en ny lag i kraft som i princip innebär att utländska sajter ska blockeras i Ryssland om de inte placerar sina servrar på ryskt territorium. I allra värsta fall kan detta vara första steget mot en fragmentering av det globala nätet i nationella enklaver.
Nätpolitiken förlamas när global övervakning spelas ut mot nationell, privata aktörer mot statliga myndigheter, individuell bekvämlighet mot nationell säkerhet. Samtidigt har kommersiell övervakning blivit en central del i det så kallade ”svenska app-undret”. Teknikföretag som söker riskkapital gör bäst i att samla på sig så mycket användardata de bara kan. Spotify vill numera ha tillgång till mobilanvändarnas kontaktlistor, i syfte att leverera ”de perfekta rekommendationerna”. Klarna har inte bara förenklat e-handeln till den grad att kreditköp blivit nästan obligatoriskt, utan skryter också med hur de kan bedöma vår kreditvärdighet genom att analysera varje klick. Nyligen fick företaget Glimr miljoner i riskkapital från statliga Almi för att hjälpa annonsörer att kartlägga hur vi rör oss på stan. Mobiltelefonen har alltid varit en spårsändare, men nu lagras våra rörelsemönster i större utsträckning än tidigare.
Konkurrensen är stenhård i teknikbubblan. Vissa aktörer, båda små och stora, kommer att gå omkull. Vad händer då med all lagrad data, där våra liv dokumenterats under åratal? Svaret är att denna data kommer att betraktas som en tillgång att rea ut till högstbjudande.
Databanker som samlats in av privata företag kan hamna hos en utländsk säkerhetstjänst. Omvänt går det aldrig att få garantier mot att information hos myndigheter kan läcka till kriminella grupperingar. Risken för missbruk blir desto större när staten lägger ut datalagringen på privata företag, exempelvis telekombolagen.
Frågan som borde ställas är inte vad som får göras, utan vad som kan göras med insamlad data. Inte bara just nu, utan i framtiden. En framtid som rymmer än mer avancerad beräkningsteknik men också en liten risk för att en riktig auktoritär regim tar makten i Sverige eller Europa. Vi tycks ha svårare för den tanken här än i Tyskland, där minnet av Stasi är levande hos en stor del av befolkningen.
Att vägra spekulera i dystopiska scenarion är oansvarigt, precis som det är oansvarigt att slänga sig med ständiga paralleller till George Orwells ”1984” eller till filmen ”De andras liv”. Dessa skildringar har förresten begränsad relevans för 2000-talets övervakningssamhälle, som inte längre handlar om simpel ”avlyssning”, utan handlar om att finna mönster i enorma datamängder.
Förra året tillsattes en parlamentarisk ”integritetskommission” som enligt direktiven ska anlägga ”ett tydligt individperspektiv”. Jag kan bara betrakta detta som en avledningsmanöver. Vad som verkligen behöver diskuteras är inte hur vi känner inför bruket av våra egna personuppgifter, utan vad som händer när allt större databanker byggs upp, lagras och samkörs. Jag tror faktiskt att tiden är mogen för att ge upp fixeringen vid ”personlig integritet”, som leder tankarna till att varje individ skulle leva i sin egen bubbla. I stället borde vi fråga oss: hur kommer den digitala övervakningen ändra vårt sätt att leva tillsammans?