Därför levde lögnerna om Julias pappa

Vore det inte för allt lidande som de åstadkommer borde personer som Thomas Quick välkomnas av varje rättsordning. De begåvade mytomanerna gör faktiskt stor nytta. Man kunde säga att de provtrycker rättsstaten, så det ihåliga brister och fördomar tränger ur tapeterna.

Därför skall jag nu berätta en liten historia, lika osannolik som den om Thomas Quick men – skulle jag vilja påstå – lika lärorik. Det finns fler likheter. Även här spelar psykologer och åklagare en väsentlig roll.

När historien börjar bor Britta och Adam tillsammans och de har ett barn, Julia.

Julia är två år när Britta far i väg med henne för att hälsa på mormor, som bor i X-stad, i en annan del av Sverige. Därefter är de försvunna. Brittas mobil är död. När Adam ringer svärmodern lägger hon på luren. Det går två månader innan han får veta var de finns och vad som hänt. Det är följande:

I X-stad går Britta till polisen och säger att hon är på flykt undan Adam, som hotat att röva bort barnet från henne. Adam är kriminell, våldsam, han missbrukar sprit och spel. Britta och dottern beviljas omedelbart boende i ett kvinnohus på skyddad adress. Där kommer de att stanna i ett år. På uppmaning av socialtjänsten ansöker hon om ensam vårdnad och besöksförbud för pappan. Det beviljas inte. Men tills vidare, beslutar tingsrätten, skall Julia bo med mamman.

Märkligt nog lyckas tydligen Adam få tag på Brittas telefonnummer, eftersom han hotar henne igen, denna gång till ­livet. Han tänker döda henne och barnet och gräva ned dem på okänd plats, har han sagt. Britta har bevis. Hon spelade in samtalet.

Under polisförhör nekar Adam till att ha hotat Britta. Men åklagaren inleder förundersökning och under tiden blir Adam förbjuden att kontakta Britta. Han riskerar straff om han försöker ringa eller skickar brev.

Britta är nu så rädd för Adam att när hon skall möta honom i rätten måste hon ha två poliser vid sin sida. Trots det beslutar tingsrätten att Adam skall få träffa sin dotter då och då, men i närvaro av kontaktpersoner. Det blir få möten. Kontaktpersonerna vägrar. En skriver att hon inte tänker riskera sitt liv. En annan att hon inte står ut med att se barnet lida.

Att Julia lider kan ingen tvivla på. Fyraåringen får panikanfall bara hon hör ordet ”pappa”, tappar kontroll över tarm och blåsa, sover på Lergigan, plågas av mardrömmar, skyr andra barn och klarar sig inte en minut utan sin mor. ”Pappa slår mig”, kan flickan säga plötsligt, utan att någon frågat. Det händer att hon sedan vänder sig till mamman: ”Vad var det mer jag skulle säga?” På socialtjänsten är man förfärad över att ett trauma kan ge besvär så långt efteråt. Det har ju nästan gått två år sedan hon varit ensam med Adam. De har aldrig sett ett så skadat barn. Flickan har börjat tappa håret. Alopecia areata blir diagnosen. Vanligaste orsak: psykisk stress.

Vad beror den på? Därom behöver ingen tvivla. En psykolog intygar att Julias panikreaktioner beror på att flickan ”från start levt under psykosocialt belastande omständigheter med hot om våld, missbruk från fars sida m.m.” En psykiater skriver att om Julia skils från mamman så länge som en dag ”försämras hennes tillstånd.”

Låt mig nu göra en lång historia kort. Tre månader senare är Julias symtom borta. Nej, det var inte en terapeut som botade henne. Det hade ingen terapeut kunnat göra. Det krävdes ett mirakel.

Miraklet uppträdde i gestalt av Adams nya ombud. En advokat från Stockholm, som en gång verkat som åklagare. Hon börjar granska vartenda intyg i detta ärende. Här skriver psykologen att barnet utsatts för hot om våld. Hur vet hon det? Där säger socionomen att hon är rädd för att Adam skall döda henne. När har han sagt det?

När advokaten forskat färdigt upptäcker hon en märklig sak: Samtliga intyg om Adams farlighet (från kvinnohus, psykolog, polis, åklagare, socialtjänst) har en och samma källa: Britta. Hennes ord är hela bevisningen i detta mål, som nu pågått i två år. Ingen annan har sett eller hört Adam hotfull eller våldsam. Eggad av denna upptäckt forskar advokaten vidare. Och när hon är färdig kan hon knappt tro sina ögon. Den förföljda mamma som kvinnohuset och social­tjänsten gömt i två år (och andra myndigheter skyddat och försörjt) är en dömd bedragerska och en mytoman. Hon har inte en familj utan två. Hon har inte ett barn utan fyra, med tre olika män. Två av barnen har hon skadat till den grad att hon miste vårdnaden.

Visst händer det att ett barn under utpressning av en förälder förtalar den andre. Men i detta fall kan allt beläggas. Två år innan Britta flyr med Julia från Adam berättar hennes dotter Sandra för socialtjänsten i en annan stad varför hon inte vill se sin mamma mer. I vart fall inte på länge. Och aldrig ensam, för mamma kan bli våldsam. Elvaåringen säger: ”Hon har utnyttjat mig. Mamma som stod mig närmast, hon har knäckt mig. Jag visste inte vem jag var, var jag var eller hur jag var /…/ Ljuger hon en gång till, klipper jag av för gott.”

Ovanligt vuxet uttryck, kan man tycka. Men det som Sandra varit med om är nog bland det svåraste som ett barn kan råka ut för. När hon är åtta år försvinner mamman. Någon vecka senare ringer hon. Hon ligger på sjukhus, med en dödlig sjukdom. Bara ett nytt hjärta kan rädda henne. Hon är så dålig att hon inte ens kan ta emot besök. Under månader som följer kommer hon hem ett par gånger, när hon råkar må bättre. I nästan ett års tid lever Sandra och hennes lillebror i skräck för att mamma skall dö vilken dag som helst. Deras lärare och skolkamrater gör sitt bästa för att trösta dem.

Efter ett år kommer Britta plötsligt hem, frisk och med ett spädbarn i famnen. Det här är Julia, är hon inte söt? Trodde de att hon varit sjuk? Har hon verkligen sagt det? Nåväl, det var inte så allvarligt. Skall vi åka på utflykt? Hon blir utkastad av barnens far. Därefter vill Sandra och hennes lillebror inte se mamma mera.

Socialsekreterarna hade en skyldighet att granska Brittas bakgrund innan de tillstyrkte hennes krav på skyddat boende och ensam vårdnad om Julia. För socionomerna låg hennes dubbelliv bara ett knapptryck bort. Det hade räckt med ett par telefonsamtal för att få veta att Brittas egen far och syster brutit med henne på grund av ”hennes val i livet och lögner som omgav dessa historier”. För Adam krävdes det hundratusen för advokatens detektivarbete. Och en osedvanlig tur.

Vårdnadsmålet må ha varit bland de mer bisarra i tingsrättens historia. Å ena sidan socionomer, personal från kvinnohuset och en psykolog från X-stad som, ännu ovetande om advokatens fynd, går i god för allt som Britta sagt. Självklart måste hon få ensam vårdnad. Adam är en våldsman. Å den andra sidan Adams vittnen, bland dem Brittas egna vänner, som var och en känner henne i olika skepnad. För en vän är hon en dödssjuk kvinna, för en annan offer för en sadist till man (Sandras pappa, nämligen), för en tredje rockstjärnan Robbie Williams impressario, för en fjärde en rik arvtagerska till ett av offren för attacken mot World Trade Center.

Tingsrätten finner att Julias psykiska symtom omöjligen kan ha med Adam att göra, som varit nästan helt borta ur hennes liv. Det är mamman som stressar barnet till att frukta sin frånvarande far. Britta mister vårdanden om Julia och får i fortsättningen inte träffa dottern utan övervakning.

Två veckor senare rapporterar stödfamiljen, hos vilken Adam bekantar sig med dottern, att det går över förväntan. Hon somnar utan piller, kissar inte på sig. De första dagarna lät hon ingen mansperson komma nära, ropade ”pappor är dumma, mammor är snälla”. Men det gick över.

Hur det gick sedan? När jag hälsar på hos Adam och han skickat ut flickan att leka i trädgården säger han att Julia längtar efter mamman. Sedan Britta förlorade ensamrätten tappade hon intresse för dottern. Hon har numera rätt att umgås med flickan utan övervakning, men kommer sällan till uppgjorda möten.

Här invänder någon att också en mytoman kan råka ut för våldsverkare. Tänk om hon verkligen hade skäl att fly Adam? Hade han inte ringt och hotat henne?

Som tur är blev också detta prövat. Dessvärre två år för sent. När domstolen lyssnat till det bandade samtalet framgick det att Britta ljugit för polisen. Det är inte Adam som ringer. Det är hon som gör det. Och sedan, i en timmes tid, försöker hon få honom att säga något hotfullt.

– Om du hittar mig, vad är det du skall göra då?

– Ingenting. Du vet hur snäll jag är.

Tingsrätten finner att åtalet bygger på några ord som åklagaren ryckt ur sammanhanget. Adam hotar inte, låter inte ens aggressiv, verkar närmast uppgiven. Och så det märkligaste av allt: ”Brittas tonläge och sätt att uttrycka sig …ger inte heller intryck av att hon skulle vara rädd för Adam.” Åtalet ogillas.

Således har det aldrig funnits grund för några misstankar mot Adam. Men genom att hålla dem levande i 21 månader (åklagaren gjorde sig ingen brådska med åtalet) lyckades hon hålla flickan helt avskuren från sin pappa i två år.

Jag skriver ”lyckades” för det finns inslag i åtalet som ger mig kalla kårar. Utskriften av samtalet stämmer inte med bandet. ”Ohörbart”, står det, när Adam säger ”snälla”. Inte heller repliken ”jag är inte en kriminell typ” lyckades polisen uppfatta. Och så det märkligaste: Det framgår att Britta gör klart för Adam att hon ska ha barnet för sig själv.

Det intressanta är inte att det finns föräldrar med ett patologiskt maktbehov. Det sedelärande med historien är att en mytoman med sådan läggning kan få sex myndigheter med sig, och med deras bistånd nästan skicka en oskyldig i fängelse och sin egen dotter till barnpsykiatrin.

Under processen fick kvinnojouren frågan om man kontrollerade att Britta hade skäl att söka skydd. Nej, det brukar man inte göra. Kvinnor ljuger inte om sådana saker.

Därefter tycks samma idé ha föresvävat två socialförvaltningar, polisen, åklagaren, BUP och två tingsrätter. Ett tjugotal individer kan sägas ha medverkat till den psykiska misshandeln av Julia i tron att de ömmade för hennes hälsa. Deras bidrag varierar. Några råkar byta ut ”påstås ha hotat” till ”hotat” i officiella intyg. Andra återger hörsägen som fakta, beslutar på bristande underlag eller, som åklagaren, mot bättre vetande. Ännu andra låter sig ryckas med i misstron mot Adam, och tillskriver hans agerande brottsliga motiv. Som polisen som rubricerar hans försök att ringa till dottern på julafton (ingen svarade) som ”hänsynslöst”. Det blev (sedermera nedlagt) åtal för ”ofredande”.

En uppräkning av de inblandade kan vara av sociologiskt intresse. Hos kvinnojouren: Karin, Lotta, Ann-Marie, Karin, Åsa, Nina och Gunilla. Poliser: Nina, Elisabeth och Peter. Socialsekreterare och övriga socionomer: Elisabeth, Diana, Therese, Ann-Katrin, Eva, Karin och Joanna. Psykologen Ylva. Psykiatern Gunilla. Åklagare Maria och tingsfiskal Carolina.

Namnen är fingerade men har rätt genus. Jag skriver ut dem för att ge en glimt av hur könsmaktsordningen kan te sig ur en golvläggares perspektiv som råkat få barn med en mytoman.

Jag hade inte berättat historien så utförligt om det bara handlat om ett par tondöva domare och en aningslös socialtjänst. Jag gör det för att synliggöra något strukturellt, ett fenomen som det ordats mycket om, men där debatten sällan går djupare än till fördömanden av seriefigurer och namn på chokladbollar.

Svenska myndigheter är nog över lag inte särskilt lättlurade. Men som vi vet passerar en lögn lättare om den vädjar till en fördom. Och vädjar den till två (till synes helt oförenliga) fördomar på samma gång, blir den uppenbarligen oemotståndlig.

Det som hänt i X-stad kan nog hända var som helst i Sverige. Men det händer inte vem som helst. Britta heter i verkligheten något annat. Kanske Anna-Lena. Också Adam bär ett annat namn. Något i stil med Ahmed.

Annika Rejmer är jurist, rättssociolog i Lund och expert på barnens rätt. Nyligen blev hon klar med en detaljanalys av ett hundratal utredningar som genomförts i samband med vårdnadstvister. När jag refererar Ahmeds historia för henne faller jag ur rollen. I stället för en öppen fråga serverar jag en hypotes: Varför såg inte socialtjänsten att denna Britta misshandlade sin dotter? Var det för att allas blickar var riktade mot Ahmed, som de aldrig sett, men gjorde till ett monster?

”Ja”, svarar Annika Rejmer, ”så kan det nog vara. Papporna säger det själva. Man och utlänning i vårdnadstvist, då är det kört, för att citera en av mina respondenter. Låt mig ta ett exempel: en nordafrikansk pappa som invandrar för att vara nära sitt barn, som lär sig svenska, får jobb, gör karriär, blir chef! – har inte en chans mot en psykiskt sjuk svensk mamma, om hon så varit sjukskriven i tio år. Och när han flyttar efter henne så heter det att han ’förföljer henne’ fast han bara vill ge sonen en frisk föräldrakontakt.”

I sin avhandling ”I skuggan av Pappa” noterar Maria Eriksson att när socialtjänsten stöter på infödda kvinnoplågare ­letar man orsaken till deras lyte i psykiska problem, besvärlig uppväxt eller sprit. Men är förövaren född utrikes behövs inga förklaringar. Invandrarskapet är förklaring nog, ty dessa män kommer från ”patriarkala samhällen”, och då är de tydligen alla likadana. Maria Erikssons avhandling har tolv år på nacken. Hur är det i dag?

"Enbart det faktum att Assad är medborgare i ett land utanför Europa och att han har en regelbunden kontakt med sina släktingar /…/ kan på intet sätt läggas honom till last. Det kan inte heller det faktum, att han har en annan kulturell eller religiös bakgrund än Karin.”

Det är en tingsrätt som år 2013 läxar upp social­tjänsten. I klartext: Hävdar ni att pappan tänker röva bort barnen till Tunisien får ni ha fler bevis än att han råkar vara född där. Och vidare: ”Det finns inget som gör att Karins uppgifter skall ha företräde framför de uppgifter Assad lämnat.” Tydligen behöver även detta påpekas. Liksom att ”det krävs mer än antaganden och intuitiva slutsatser när en slutlig riskbedömning görs.”.

Enligt uppgift från hans advokat grät Assad av lycka när han hämtade ut denna dom. Någon borde undersöka varför han blev så överväldigad. Det är ju självklara saker som rätten påpekar: att män, kvinnor och muslimer är lika inför lagen, att makthavare skall vara opartiska och sakliga.

Låt mig citera ur en annan färsk dom, Svea hovrätt. Domstolen säger sig förstå varför Khalid blivit så förtvivlad att han emellanåt betett sig omdömeslöst. Hans beteende kan förklaras med frustration över ”att han inte upplevt sig få bistånd från socialtjänst och andra myndigheter i samma utsträckning som Gunilla har fått i samband med parternas separation och eskalerande konflikt. Khalids frustration framstår inte som alltigenom grundlös.”

Jag intervjuar advokater. Nästan alla säger samma sak: att oddsen för en pappa från Mellanöstern att ha framgång i vårdnadstvist med svensk mamma är extremt höga. Men det är sällan som fördomarna exponeras öppet, som när en pappa av socialtjänsten tvingats bevisa sin oskuld: nämligen att han inte hindrar sin sjuåriga dotter från att leka med pojkar. (Som tur var fanns det bilder.)

Vad skall man tro? Jag tror inte att ”rasism” är ett passande ord. Men vill man belägga ”strukturell diskriminering” är vårdnadstvister ett givande fält. Dock saknar vi ännu begrepp för detta spöke som uppstår när fantombilden av Mannen smälter samman med nidbilden av Den Andre.

Fotnot: Alla personer i de fall som refereras i artikeln har fingerade namn. Även vissa sak­omständigheter har ändrats för att försvåra identifiering.

Illustrationer i text är skapade av Jesper Waldersten.