Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Därför måste jag lämna Ryssland

I Ryssland behandlas homosexuella som andra klassens medborgare. I dag skriver författaren Masha Gessen om hur hon tvingas lämna sitt hemland för att inte bli från­tagen sina barn.

Första gången jag hörde talas om lagstiftning som förbjuder homosexuell propaganda tyckte jag att det var lustigt. Kuriöst. Jag tänkte att senaste gången någon hade använt sådana ord på allvar var när jag var ett barn och min flickvän ännu inte var född. Vad de än menade när de antog lagar mot homosexuell propaganda i småstäderna Rjazan eller Kostroma så kunde det inte ha något att göra med verkligheten, mig eller samtiden. Detta var mindre än två år sedan.

Det var en god väns meddelande på Facebook som väckte mig: Jag oroar mig för vad det här kan komma att betyda för dig och andra hbtq-personer med familj. Detta var tillräckligt för att få i gång min fantasi. Vad de än menade med homosexuell propaganda så var jag nog skyldig till det. Jag hade två barn och ett tredje på väg (min flickvän var gravid) vilket innebar att jag förmodligen propagerade inför minderåriga. Och detta innebar i förlängningen att lagarna faktiskt kunde tillämpas mot mig. Först skulle jag anhållas för lagbrott och bötfällas, och därefter skulle socialtjänsten oundvikligen gripa in.

Detta var tillräckligt för att få mig att läsa lagtexten, som vid det laget hade antagits i cirka tio städer och var på gång att antas i S:t Petersburg, Rysslands näst största stad. Detta är vad jag läste: homosexuell propaganda definierades som den uppsåtliga och okontrollerade distributionen av information som kan skada den själsliga eller fysiska hälsan hos minderåriga, inbegripet att framkalla den felaktiga uppfattningen om social likvärdighet mellan traditionella och icke-traditionella äktenskapliga förhållanden.

Ryssland har mängder av uselt formulerade lagar och föreskrifter som strider mot landets egna grundlagar, men denna var annorlunda. I likhet med andra nutida lagar var den så vagt formulerad att den uppmuntrade till korruption och utpressning (böterna för homosexuell propaganda är mycket höga) och godtycket vid dess tillämpning var oundvikligt. Men den gjorde dessutom något som ingen rysk lag någonsin dittills gjort: knäsatte ett andra klassens medborgarskap för hbtq-personer. Tänk efter: den gjorde det till ett brott att hävda samhällelig jämlikhet.

S:t Petersburg antog lagen i mars 2012. Jag tyckte inte längre att det var lustigt. Faktum är att jag drabbades av andnöd när jag såg i nyheterna att lagförslaget lagts fram på federal nivå. Min flickvän hade just fött barn och detta betydde bland annat att vi behövde sälja våra småbilar och byta till något med plats för tre barn och en barnvagn. Jag frågade henne: Ska vi göra det här, eller måste vi helt enkelt ta oss ut ur det här landet? Vi beslutade oss för att göra det här. Vi kämpar hellre än fegar ur.

Så jag startade Rosa triangel-kampanjen. Jag framträdde i den oberoende internet- och satellitkanalen TVRain med ett inslag som visade bilder av min familj och förklarade hur lagen skulle göra det till ett brott att säga att min familj var lika mycket värd som andra familjer. Jag beskrev den rosa triangelns historia. Jag uppmanade människor som inte vill se fascism i Ryssland att sätta på sig rosa trianglar.

Även om jag alltid har varit öppen, hade jag aldrig gjort vad jag gjorde då – talade om min familj och bad att bli betraktad främst som lesbisk snarare än som journalist. Det verkade fungera strålande. Människor skrev till mig och kom fram på gatan. Jag tryckte upp 6 000 rosa trianglar och fick ut de flesta på ett par veckor.

Den offentliga kammaren, en utomparlamentarisk kommitté initierad av Kreml, genomförde en hearing om lagförslaget. Jag vittnade, liksom en rad aktivister för mänskliga rättigheter som jag respekterar. Ordföranden läste upp utkastet till en resolution. Jag fick också privata försäkringar från högt placerade tjänsteman på plats, om att lagförslaget aldrig skulle nå så långt som till parlamentet.

Detta var för ett år sedan. Den offentliga kammarens resolution dök aldrig upp. I januari 2013 antog Duman lagförslaget i första behandlingen. Demonstranter som kom till parlamentsbyggnaden den dagen slogs ner. Det hade förekommit anti-gayvåld tidigare i Ryssland, särskilt uppmärksammat när en grupp aktivister försökte hålla en Pridefestival i Moskva, men aldrig på det här sättet: brutalt våld mitt på dagen medan polisen tittade på – för att slutligen omhänderta demonstranterna, inte angriparna.

En av mina närmaste vänner deltog i protesterna vid Duman den dagen. Följande dag avskedades han från sitt arbete som biologilärare vid en av stadens bättre skolor. Så småningom fick han jobbet tillbaka efter massiva protester – han var en av Moskvas mest kända lärare, med egen podcast och program­serier på tv och radio – men jag var säker på en sak: om han hade varit gay snarare än en heterosexuell allierad, skulle han aldrig mer ha fått undervisa i staden. Visst ja, vid ungefär samma tid förbjöd Moskvas tingsrätt Pridefestivaler för 100 år framåt.

I mars började den lagman i S:t Petersburg som blivit lagens språkrör att nämna mig och min perversa familj i intervjuer. Jag kontaktade en adoptionsadvokat och frågade om jag hade anledning att frukta att socialtjänsten skulle ingripa mot min familj och försöka omhänderta min äldsta son, som jag adopterade år 2000. Advokaten skrev tillbaka, bad mig uppmana min son att springa sin väg om okända personer närmade sig, och avslutade: Svaret på din fråga finns på flygplatsen.

I juni antogs lagförslaget om homosexuell propaganda som federal lag. Duman beslutade om ett förbud mot adoptioner för enkönade par samt ensamstående bosatta i länder där personer av samma kön får gifta sig. Ordföranden för den parlamentariska familjekommittén lovade arbeta fram en process för att omhänderta barn i enkönade familjer.

Två saker hände mig samma månad: jag blev nedslagen framför parlamentet för första gången och jag insåg att i alla mina interaktioner, inklusive de yrkesmässiga, kände jag mig inte längre bemött som i första hand journalist: jag är nu en person med rosa triangel.

Min familj skall flytta till New York. Vi har pengarna och papperen som behövs för att kunna göra det med relativ lätthet – i motsats till tusentals andra hbtq-familjer och individer i Ryssland.

Masha Gessen är verksam i Ryssland och USA och arbetar för närvarande på en bok om Pussy Riot. Hennes senaste bok på svenska är "Mannen utan ansikte".

Översättning av Jonas Thente

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.