Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Därför tog Heidenstam parti för araberna mot Västerlandet

Foto: EPU

I de sena tonåren gjorde Verner von Heidenstam flera långa resor i Orienten, som satte djupa spår i hans debutverk. Där stämplar diktaren Sverige som den sjukliga glädjelöshetens rike. DN:s Nathan Shachar, som i går mottog Övralidspriset, berättar om nationalskaldens kärlek till Österlandet.

Heidenstams entré i den svenska litteraturen blev som han velat: bullrande och segerrik. Han dök upp som ur en lucka i golvet, okänd av alla. Han tillhörde inga gäng och ingen skola.

Hur man än vände och vred på dikterna i ”Vallfart och vandringsår” så gick det inte att placera dem i något diagram över tendens och stilpåverkan. De var som tropiska fjärilar i ett gråtonigt landskap. Dikterna bröt mot reglerna men berörde läsare som ingen svensk lyrik gjort på år och dag. Där var humor och patos, lättsinne och allvar om vartannat – hämningslös romantik i greppet men de skarpaste konturer i detaljerna.

Mellan raderna lyste Heidenstams hån mot den samhällstillvända dikten. Det var fullt med folk i hans dikter, men inga borgare och inga proletärer; inga vardagsmänniskor som rörde i spisen, ingen vånda och inga politiska problem. Dikterna utspelades i det vi i dag kallar Mellanöstern. Heidenstams Österland är en rätt diffus region. Bibliska stämningar flyter ihop med det gamla Assyrien och faraonernas Luxor. Orienten var inte där för att beskrivas utan för att sätta i relief allt Heidenstam hade på hjärtat. Samlingen öppnar med dikten ”Skattgrävarna”, en frän salva mot västerlandets materialism. De som flänger efter guld gör sig olyckliga, medan ödet ler mot de bekymmerslösa, som knäcker nötter i solskenet utanför Teherans stadsport.

Sverige nämns inte, men är närvarande genom sin demonstrativa frånvaro. Nästan varje dikt är ett nålstygn mot hemlandet: I Heidenstams Österland tar folk dagen som den kommer, älskar och firar, jublar och gråter. Där finns gott om danserskor och hashish och där är tätt mellan de erotiska tillfällena, men där finns varken grämelse eller morgondag. Där patrullerar inga moralpoliser, som hemma. Världsordningen är inriktad på njutning och fröjd. När gudarna ingriper är det inte för att hota och kuva, utan för att underlätta människornas eskapader.

Bovarna är de som ställer sig i vägen för utlevelsen. Bokens stora utskällning får en sipp egyptisk prästinna, som försökt förhindra en tempeltjänarinnas otukt. Översteprästen anordnar till straff mot moralisterna en allmän sexorgie i templet. Dikten avslutas med Heidenstams alternativa trosbekännelse:

Vad Gud har skapat måste vara gott.

Vad människorna nämna synd och brott

Är synd och brott i deras ögon blott.

Det är himlens röst, som jorden falskt förstått.

Att säga så var inte ofarligt. Vi vet vad som hände med Strindbergs äktenskapsnoveller och Frödings samlagsdikt. Under sin exotiska glasyr var Heidenstams budskap lika förargelseväckande, fast det skulle ha blivit krångligt att göra åtal av egyptiska allegorier. Allra längst gick han i dikten om Döda havet. Ödsligheten kring svavelträsket blev en tablå över hur det kan gå där man gjort en kult av arbetet:

Vi smida och vi såga

Vi stå till knät i hyvelspån

Men fliten slog till sist ihjäl

Den late vildens glada själ

Bilden av Östern som en bättre värld är också ett inlägg i tidens mest brännande fråga, The Eastern Question – det osmanska väldets sönderfall och stormakternas allt djärvare intrång. Långt före världskriget drog de järnvägar genom osmanernas rike, grundade skolor, postkontor, sjukhus och banker. Många av inrättningarna finns kvar, ofta i praktfulla palats, som signalerade att det var västmakterna, inte de infödda, som stod på tur att ta över efter turkarna. Heidenstam hade bevittnat dramat på nära håll. Från 1876 till 1878 slapp han skolan, han hade ”klent bröst” och fick resa runt Medelhavet i sällskap med en bohemisk arabist, Carlo Landberg.

Heidenstam tar saklöst parti för araberna mot det krassa och svekfulla västerlandet. I den långa dikten Damaskus är Västerlandet en förförerska som fördärvar ortens barn med guld, franska skor och öl från München. Men då återuppstår islams störste hjälte Saladdin, korsfararnas Nemesis. Han ger med en eldskrift Väst ett varsel om dess egen snara undergång: ”I natt ditt segerrus, i morgon natt din dom”.

Detta är också budskapet i romanen Endymion. Den är lika medelmåttig som diktsamlingen är originell och hänförande, men den är läsvärd; dels för sina gatubilder, dels för sin huvudperson, en ung amerikansk flicka, Nelly, på resa i Syrien. Hon är inte någon helgjuten romangestalt, men hon fängslar oss, för vi begriper strax vem hon är. Hon är Heidenstam. När hon gör uppror mot sina fördomar och förälskar sig i Emin, arabernas rebellhövding, så får den tröga berättelsen nerv och puls.

Heidenstam hade förälskat sig i Östern med sina sinnen, inte med sitt förstånd. al-Ghuta, trädgårdarna och terrasserna i oaserna kring Damaskus, numera förhärjade av betongförorter och kemiska vapen, är verkligen förtjusande i februari–mars, med blågula blomstermattor under de vitblommiga fruktträden, sorlet från floden Baradas alla biflöden och Libanonbergens vita krön i norr. Heidenstam reagerade som sensibla unga resenärer alltid gjort: han gjorde livsåskådning av sinnesintrycken. De unga vill tro att det som är vackert också är lyckligt, att de upptäckt ett lovande alternativ till allt de är less på därhemma.

De maktlösa arabernas värdighet och resignation, där de satt i kläm mellan turkiskt vanstyre och västliga intriger, gjorde intryck på Heidenstam. Men glöden i hans pro-arabism kom sig av att han, på ett rätt fantastiskt vis, bestämt sig för att araberna var den sista resten av de gamla grekerna:

du antikens sista varma

och levande dotter, du arma,

i kedjor slagna Österland!”

I Damaskus ser Heidenstam Grekland. Under turbanerna ser han olivkransarna som grekiska kvinnor överräckte till antikens poeter. Östern är inte främmande. Det är Norden som är främmande, där har man förrått gudarnas njutningsbudskap, och det är därför, i diktsamlingens berömda rader, som man bara ”längtar marken och stenarna” därhemma, inte människorna.

”Den arabiska rasen är oändligt överlägsen”, arabernas kroppar är plastiska, de är rena och snygga efter turkiska ångbad medan de kristna är lika lortiga som i Europa. Nelly ser med avsmak hur franska munkar undervisar ortens barn i katolicism. Hon smyger sig in i Ummayadernas moské:

”Så helt var Nellys själ i denna stund erövrad av Österlandet, att hon kände en vilt triumferande glädje, då hon upptäckte att det inte var korset, lidandets symbol, som krönte kupolen, utan en gyllene halvmåne.”

Arabernas skönhetskänsla förvandlar skottgluggar till konstfulla bågfönster, krukorna på kvinnornas hjässor är poesi för Nellys ögon och hennes Emin förklarar att ”hans ras upphöjt nuets stilla lycka till religion”. Mitt i härligheten tänker Nelly med en rysning på sitt hemland USA. Nu hade ju inte Heidenstam varit i USA och han fick hämta modellen för Nellys protestantiska skräckvision från närmare håll:

”Där var det snöglopp och dimma... mörkt dekorerade rum och mörka kläder”. Männen bär svarta skor som liknar likkistor och kläder som liksvepningar. Trots all framtidstro är Västerlandets folk ”knarriga och livströtta som sjuka gubbar”. Västerlänningen har upphöjt lidandet till religion, och i sin patologiska glädjelöshet börjar han ”reta sig på allt som inte är svartmålat”. Tristessen är ledstjärna också för författarna, att slå upp pärmarna till den västerländska litteraturen ”är som att slå upp portarna till en sjuksal.”

Heidenstams Sverige är en elak karikatyr, och Österlandet är kapitalt missförstått. Arabernas vardag genomsyras inte av någon mañana-filosofi och islam är rakt inget njutningsevangelium. Det slog honom inte att Syriens enkla skönhet och arabernas brist på förkonstling berodde på att de var trygga i sina traditioner, att där ännu inte fanns några figurer som Heidenstam - som gjorde narr av sederna och propsade på fri kärlek.

Allra djupast sett var Heidenstams orientaliska vurm rotad i det intimt personliga. Han kände sig i Damaskus transporterad tillbaka till ”Tusen och en Natt” och sagorna han hört på sin mammas knä, ”innan det verkliga livet ... tröttat oss med sin köld, sin nakenhet och sina strider.”

Men den verklige ”Tusen och en natt”-figuren var ju inte de strävsamma undersåtarna i Damaskus och Jerusalem, utan Heidenstam. Det var han som var Aladdin och Sindbad, det var han som trollade ädelstenar ur turbanen och befriade inlåsta prinsessor. Det var han, inte ortsbefolkningen, som var sagofiguren. Sångfågeln i den skumma basaren som trånade efter frihet, det var han. Resorna i östern var hans flykt ut ur buren, bort från misslyckandena i skolan, lärarnas tjat och föräldrarnas besvikelser. I Mellanöstern fick han för första gången pröva sin väg utan sele och pådrivare, och fick en glimt av den han skulle kunna bli.

Det är väl troligt att Heidenstams snille skulle ha kunnat hitta någon annan väg än den som gick via Österlandet. Men det är inte så lätt att se hur det skulle ha gått till. Konstlektionerna i Paris och Rom gav ingenting, och han kände sig som en främling i den samtida litteraturen. Han skriver om Nelly att ”all den ... livlighet som hon i åratal gömt under sin stela yta hade, befruktad av Österlandet … fattat eld och sprängt skalet … och hon kunde yttra sig med en värme, som kom vart uttryck att brinna och lysa.”.

Det här är en bekännelse. Heidenstam vill vittna om Österns förlösande verkan. I den meningen, om inte i någon rimlig saklig mening, så var hans måttlösa orientaliska partiskhet äkta och befogad. ”Vägen till Damaskus”, säger vi om livsavgörande ögonblick. I den meningen blev Heidenstams resa till Damaskus också hans väg till Damaskus.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.