Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Därför växer hatet mot främlingar i flyktingströmmarnas Tyskland

Antimuslimsk demonstration anordnad av Pegida i Dresden.
Antimuslimsk demonstration anordnad av Pegida i Dresden. Foto: Jens Meyer

Nästan var tionde tysk håller med om påståendet att landet behöver en führer, enligt forskare i Leipzig. Även mordbränder och hatbrott i landet ökar. Mycket talar för att en naiv syn på samhällets ”godhet” ligger bakom, skriver Rebecka Kärde.

I essän ”Litteraturen och det etiska” diskuterar den norske författaren Stig Sæterbakken vår kulturs förhållande till fascismen. Enligt honom har vårt avståndstagande från den blivit så mekaniskt att vi förlorat förmågan att känna igen den, då den i huvudsak fungerar som en nidbild vi kan hålla upp för att säga: detta är inte vi!

Det gör oss sårbara, menar Sæterbakken. För det första missar vi fascismens fanbärare så fort de byter attribut (”kommer klädda i kostym i stället för uniform”, som det brukar heta). För det andra, vilket är allvarligare, kan vi själva bete oss hur som helst. Eftersom ingenting hos fascismen liknar oss kan ingenting hos oss likna den; vi är ju de goda.

Att denna självupplevda godhet innebär ett slags moralisk hybris är ganska uppenbart. Frågan är när denna hybris inte bara blir oanständig, utan slår över i och legitimerar handlingar som vi under andra omständigheter inte skulle tvekat att fördöma. Annorlunda uttryckt: om fascismen definieras av att den inte får äga rum, hur vet vi då när den gör det?

I Tyskland har frågan ställts på sin spets i och med flyktingkrisen. Här pågår å ena sidan, som Kristofer Ahlström noterade nyligen (DN 12/10), en kulturell rebranding där man tagit på sig rollen som Europas samvete. Angela Merkels regering har lovat ta emot uppåt en miljon flyktingar, tusentals frivilliga samlar pengar, skänker kläder eller lånar ut sina lägenheter, och i tysa medier talas det dagligen om den ”välkomstkultur” som sägs prägla landet.

Å den andra gör sig också motsatta tendenser gällande. Mordförsöket på Köln-politikern Henriette Reker är bara ett i raden av högerextrema våldsdåd på sistone. Antalet attacker mot flyktingförläggningar i år närmar sig 500, att jämföra mot 162 totalt 2014, med upploppen i Heidenau i somras som det mest dramatiska exemplet. Islamfientliga gräsrotsrörelsen Pegida samlar regelbundet tusentals människor till sina manifestationer, medan högerpopulisterna i Alternative für Deutschland (AfD) ser ut att med god marginal ta plats i förbundsdagen vid nästa val.

Utvecklingen har inte gått obemärkt förbi. Arvet efter kriget har hos många tyskar skapat en stark, reflexmässig antinationalism, som delvis kan förklara varför Tyskland hittills varit mindre ansatt av nyfascismen än andra västeuropeiska länder, och som nu gör reaktionerna på det förändrade läget kraftiga. Angela Merkel har gått hårt åt Pegida, vars anhängare i Dresden nyligen svarade med att bära en galge med hennes och vicekansler Sigmar Gabriels namn på. När den senare besökte Heidenau kort efter kravallerna kallade han förövarna för ”pack” som ”inte hör hemma” i Tyskland.

Gabriels ilska är så klart enkel att sympatisera med. Men frågan är om den inte också sätter fingret på de tendenser som Stig Sæterbakken talar om. Till att börja med har vi det faktum att uttalandet tar formen av ett påstående, men som sådant har problemet att det helt enkelt inte stämmer: rasistiskt våld är ju, rent krasst, en ofrånkomlighet i ett samhälle byggt på etniska, kulturella och politiska gränser, liksom mäns våld mot kvinnor hänger samman med patriarkatet, personrån med privategendom, och så vidare.

”Ni hör inte hemma här” är alltså inte en beskrivning av ett sakförhållande, utan uttrycker snarare en förhoppning om ett framtida, potentiellt sådant: en besvärjelse. Det är inget konstigt med det, men det är talande att Sigmar Gabriel inte säger ett ord om att arbeta mot de lagar, institutioner och företeelser – interventionskrig, transportörsansvar, nedskärningar, militär gränsbevakning, etcetera – som ger högerextremismen grogrund. Som om hans enda vapen som politiker är själva fördömandet, att upprepa det gång på gång: ni hör inte hemma här.

Visserligen går det inte att dra en tydlig gräns mellan symbolisk och faktiskt handling. Offentliga ställningstaganden som Sigmar Gabriels kan inte bara ses som tom utsmyckning, utan utgör också element i ett normsystem som i bästa fall kan utöva tryck uppåt, på den förda politiken.

Frågan är om det är vad som sker. I mitten av oktober, ett par månader efter Heidenau, beslutade exempelvis regeringen Merkel om att skärpa asyllagarna. Från och med november kan flyktingar komma att frihetsberövas om de saknar legitimation eller har betalat en flyktingsmugglare för att ta sig till landet. Ersättningen till asylsökande som väntar på beslut ska betalas i natura i stället för i kontanta medel. Dessutom kommer ytterligare ett antal stater klassas som ”säkra hemländer”, däribland Kosovo och Albanien, vilket innebär att asylsökande därifrån får avslag direkt.

Hur ska man tolka detta? Som att Sigmar Gabriel ljög när han fördömde dåden i Heidenau? Knappast: det var säkert djupt känt, och man behöver inte vara asylaktivist för att ta illa vid sig av rasistiska pogromer. Men följer man Stig Sæterbakkens resonemang skulle just detta, det känslomässiga engagemanget, vara en del av problemet. Ju större patos, desto större risk för blindhet när det kommer till att analysera de egna handlingarna, eftersom detta patos inte sträcker sig längre än till det omedelbara, rungande nejet.

Filosofen Alain Badiou argumenterar i boken ”L’ethique” (1993) för att västerländskt tänkande sedan Kant genomsyras av en etik där ondskan, inte godheten, är det primära. Det viktiga är att ta avstånd från det som förmodas konstituera det onda – Hitler, krig, mord, pedofili… – medan det goda förutsätts finnas där naturligt. Konsekvensen blir för det första att försök att tänka sig en annorlunda världsordning misstänkliggörs direkt (höjda skatter leder till socialism som leder till stalinism som leder till diktatur). För det andra behöver det goda, alltså det rådande, aldrig formuleras. Vi frossar i bilder av ondskan, men alternativet lämnas märkligt ifred.

Men är inte detta bra då? Är inte konsensus kring ett antal basala principer (inte döda, inte stjäla…) det enda man kan kräva av medborgare i en demokrati, där alla bör ha rätt till skilda uppfattningar om det mesta? Kanske det, men Badious poäng är att denna kollektiva, negativa etik inte har några principer – det enda den har är en logik, där vissa subjekt omfattas av etiken i dess manifesta form (samhället, demokratin, ”vi”) och andra stängs ute. Etiken är med detta synsätt inte en plattform från vilken ett samtal kan utgå, utan den form som bestämmer vad som över huvud taget låter sig sägas.

Överfört på Tysklands hantering av flyktingkrisen kan man med Badiou säga att det allvarliga inte primärt är regeringens hyckleri, utan att sambandet mellan EU:s migrationspolitik och de leriga barnfamiljerna vid gränsen skapar kortslutning hos förespråkarna för den förstnämnda. Att vårt sätt att leva kan orsaka lidande hos andra är helt enkelt inte möjligt. På så vis, skriver Sæterbakken, står den västerländska demokratin i ständig tacksamhetsskuld till ondskan: utan Ungern, IS och Pegida hade det ju varit vi själva som var problemet.

Varje år gör en tysk forskargrupp vid universitetet i Leipzig ett försök att mäta högerextrema attityder bland befolkningen. Enligt den senaste undersökningen från 2014 anser över hälften (55,9 procent) av de tillfrågade att romer är särskilt benägna till kriminalitet; 36 procent att muslimer inte ska få invandra till Tyskland. 9,2 procent håller med om att landet behöver en führer som för allas bästa styr med stark hand. Och 13,2 procent tycker att tyskar av naturen är överlägsna andra folk.

För att förklara resultaten talar rapportförfattarna om ekonomiskt välstånd som en ”narcissistisk plomb”, ett ytligt skydd mot inre röta. De tänker sig att guldåren direkt efter kriget, då den tyska industrin blomstrade, lade grund för en socialpsykologisk mekanism där förmågan att prata om det man gjort åren innan trängdes undan. Följden av denna oförmåga blev att främlingsfientliga och auktoritära attityder försvann från det offentliga, men tilläts grassera i det dolda. När det då blir ekonomisk kris och välståndsplomben spricker – som nu – kommer det så fram igen: hatet mot det främmande, längtan efter en stark ledare.

Det intressanta med denna främlingsfientlighet är att den enkelt går att kombinera med den moraliska självöverskattning som Sæterbakken och Badiou talar om. Ett extremt, men belysande, exempel är en händelse i Escheburg i vintras, då en brand anlades i ett hus som skulle fungera som temporärt boende åt sex flyktingar från Irak. Gärningsmannen visade sig vara en 39-årig småbarnsfar och anställd vid den tyska skattemyndigheten som bodde ett par villor bort. I förhör menade han att avsikten varit att skydda fru och barn – att, som han sade, ”göra gott”, i rädsla för att ”idyllen skulle förstöras”.

Med Sæterbakken och Badiou skulle man kunna hävda att mordbrännarens felslut inte ligger i den paranoida främlingsfientligheten, utan i idyllen: själva föreställningen om en plats som ska hållas ren. Och går inte samma resonemang att applicera på det europeiska invandringsmotståndet som helhet? Att just det man tycker sig försvara – det goda, idylliska, demokratiska – är den främsta illusionen av alla.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.