Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

De vilda mystikerna

Inte mindre än 23 böcker om Heliga Birgitta kom ut under år 2003, enligt Kungliga Bibliotekets katalog, med ytterligare 23 titlar katalogiserade sedan år 2000. Även om det myckna intresset för just detta helgon och mystiker beror på att hon är svenska och haft bemärkelsedag ligger det i linje med en tydlig internationell strömning; ett uppblomstrande intresse för mystiker likt Hildegard från Bingen, Julian av Norwich, Teresa av Ávila och Johannes av Korset, för såväl deras texter som deras levnadshistoria. Parallellt med den myckna akademiska och populärvetenskapliga forskningen har mystik blivit "inne" i vidare kretsar. Folk flockas till retreater, sufiska (den islamiska mystiken) poeter likt Rumi och Hafiz upplever en renässans i väst. Österländsk mystik populariseras av filmstjärnor likt Richard Gere, och samtidsikonen Madonna studerar kabbala (den judiska mystiken). Dalai lamas böcker ligger högst på bästsäljarlistan och jätteupplagor utkommer av nya andliga böcker (likt Marianne Williamsons bästsäljande uttolkningar av "A Cource in Miracles" och Donald Walschs "Samtal med Gud"). Deras gemensamma nämnare är mystikens kärna, det vill säga det direkta tilltalet från Gud och den intima och mycket personliga kärleksaffären mellan Gud och människa.

Vad är det moderna människor i mass-, informations- och konsumtionssamhället söker hos dem som levde för hundratals år sedan, som stängde in sig i kloster, levde som eremiter, valde försakelse, fattigdom och ödmjukhet? Skall den nya "mystiktrenden" ses som den senkapitalistiska och postmoderna människans desperata - och ytliga! - sökande efter bot mot sin tomhet och vilsenhet? Eller har verkligen dessa sedan länge döda "fanatiker" som valde askes och extas framför bekvämlighet och ljumhet något att erbjuda i dag? Finns det i mystiken en kärna eller en väg som kan separeras från de kulturhistoriskt specifika sammanhangen där den florerade? Hur kan till exempel en modern svensk kvinna finna inspiration hos mystikern Julian av Norwich, som frivilligt lät mura in sig i ett litet utrymme i kyrkomuren och stannade där resten av sitt liv? Hur kommer det sig att de uppenbarelser hon hade under endast ett dygn i maj månad år 1373 (som hon genast skrev ned och som var så genomgripande att hon sedan bearbetade dem under tjugo år) över sex hundra år senare inspirerar så många samtida författare att sökmotorerna på internet ger 40.000 träffar på hennes namn?

Den amerikanska författaren Carol Lee Flinders svarar med att framhäva det djupt antiauktoritära i den engelska mystikerns liv och vision; i den alltigenom hierarkiska medeltiden hävdar en kvinna helt öppet att hennes uppenbarelser är en mer tillförlitlig källa till andlig insikt än Bibeln själv. Flinders menar att Julian spränger gränserna för den manligt centrerade världsordning där kropp separeras från själ, glädje från sorg, synd från ånger, man från kvinna och kärlek från kunskap. Ingen av dessa motsättningar överlevde Julians lyriska och klockrena strävan efter enhet, vad hon kallade "one-ing".

I "Enduring Grace" porträtteras sju kvinnliga katolska mystiker och i "At the Root of This Longing" resonerar Flinders på ett djupt personligt vis kring de frågor som forskningen kring den första boken väckt; hur samtida feministisk medvetenhet kan förlikas med andligt sökande och hunger av det slag som mystikerna står för. Vid två tillfällen har jag mött och talat med Flinders i Kalifornien där hon bor.

Flinders går bortom den numera välkända sociohistoriska förklaringsmodell, vilken florerat just under detta Birgitta-år, där kvinnliga helgon och mystiker beskrivs som starka kvinnor vilka valt det heliga värvet eftersom detta var det enda som stod till buds för kvinnor som ville slippa undan faderns och makens auktoritet. Framgrävandet av okända föregångskvinnor och användandet av dem som nycklar till vår egen självförståelse är nog så viktigt och berömvärt. Många av dessa helgon är verkligen magnifika i sin radikala protest mot ett patriarkalt samhälle och dess kyrka. Vem tar till exempel inte intryck av bilden av den unga vackra adelsflickan Klara av Assisi, som flytt fadersauktoritet och kungliga friare ut till skogen, där Franciskus av Assisis klär henne i aska och klipper hennes långa hår och som, när hon förföljs in i en kyrka av adliga släktingar som skall återbörda henne till fadershuset, drar till sig altarduken och drar av sig sin slöja. Inför denna trotsiga och kortklippta Klara viker sig hennes förföljare. Klara blir med tiden Moder för tjugotvå nunnekloster och helgonförklarad. Liknande bilder och berättelser finns i så gott som alla levnadsteckningar om kvinnliga mystiker.

Men Flinders går längre än så. Hon lockar läsaren med innanför klostermurarna och bortom den tidsbundna kvinnohistorien, hon går djupt in i de bevarade texterna och visar på hur antiauktoritärt, erotiskt, vilt och genomgripande mystikernas förhållande till Gud är. Hon finner att mystiken i sig är omstörtande och radikal. I sitt smärtsamt ärliga försök att länka samman feminism och andlighet finner Flinders (själv inte katolik) att "det blev allt tydligare för mig att feminism och andlighet faktiskt är i ömsesidigt behov av varandra".

Men det var först när jag läste den välkända tyska befrielseteologen Dorothee Sölles "The Silent Cry" som jag fick en helhetssyn på mystiken och dess roll i moderniteten, inkluderande men också bortom den feministiska frågeställningen.

Sölle ser som sin uppgift att "demokratisera mystiken", hon vill göra den mystiska upplevelsen tillgänglig för "var och en" och hon ser mystiken som den kraft som skall rädda oss undan miljöförstöring, själlös konsumtionsjakt och religionens död. Det tredje millenniets kristendom kommer att bli mystisk eller inte alls existera, spår hon.

Hennes utgångspunkt är den tyska protestantismen och därför intressant för den likartade svenska erfarenheten. Hon sammanfattar det evangelium man predikar i såväl akademisk teologi som i kyrkliga institutioner på följande vis: Gud älskar, skyddar, förnyar och bevarar oss. Sällan hör man att denna process kan erfaras först när denna kärlek, likt varje genuin kärlek, är ömsesidig. Att det är människorna som älskar, skyddar, förnyar och bevarar Gud, låter för de flesta människor som megalomani eller galenskap. Men denna kärleks galenskap är mystikens själva kärna. Mot en religion som bygger på rädsla för straff och är inriktad på belöning ställer Sölle mystikens radikala hänförelse. Denna form av andlig längtan ses av kyrkliga institutioner som överemotionell, ett missriktat njutningsbehov, trots att den mystiska traditionen säger att vårt djupaste behov är av Gud. Sölle söker en mindre dogmatisk religion, mindre intellektuell upplevelse av religionen.

Sölle ifrågasätter också bilden av mystiken som en flykt från världen, som separation och avskildhet. Är det inte i stället så att mystikerna hade ett annat och radikalare förhållande till samhället, till världen, i såväl praktik som teori? Sölle försöker utplåna distinktionen mellan den yttre politiska världen och den inre mystiska. Hon finner ett vitt fält inom vilket mystikerna lever och verkar från tillbakadragande, försakelse, motsättningar och oliktänkande till reform, motstånd, uppror och revolution. I alla dessa former är inbegripit ett Nej! till världen som den existerar nu.

Mystikerna, menar Sölle, är inte endast inspiratörer för att de - likt de nämnda kvinnorna ovan - gjort uppror mot stela och hierarkiska strukturer i samhälle och i kyrka. Inte heller enbart för att de i sina skrifter förnyat det andliga språket. Utan det är mystikens själva väsen med dess betoning av radikal förundran över varat, världen och Gud, och med dess levande, vibrerande syn på Gud och kärleken, som inspirerar oss till en mer intensiv upplevelse av livsnärvaro. Sölle utpekar trivialiseringen som den i dag kanske starkaste motkraften till mystiken. Den typ av historieförfalskning, förtryck och censur som utmärkt diktaturerna behövs inte längre, resonerar Sölle, trivialiseringen har samma effekt: handlingsförlamning, hopplöshet och cynism. Själv tror jag att just cynismen och en sorts "sofistikerad" uppgivenhet är vårt allra starkaste försvar mot andlighet.

Mystiken är en antiauktoritär andlighet per se och det är inte en tillfällighet att så många mystiker förföljts av såväl inkvisitionen som andra religiösa institutioner. Detta trots att mystikerna sällan lämnat sin religiösa tillhörighet. Utan att ändra en bokstav har de i stället förstått/erfarit sin religion djupare. I mystiken blir den befallande guden den älskade, det "kommande" blir ett Nu och självintresset av belöning och straff transformeras till frihet, kärlek utan krav. Mystiken snarare vaccinerar mot totalitära, fundamentalistiska och antidemokratiska tendenser.

Mystiken bär också på ekologiska och feministiska budskap. Mystiken har fungerat som en frizon för kvinnor där de kunnat bejaka sin egen erfarenhet och utveckla sitt eget individuella språk. Mystikens känsla av enhet och samhörighet med alltet är en nödvändig bas för en radikal förändring av vårt sätt att behandla vår planet och dess gåvor.

Det finns mycket av självutplånelse, självspäkning och celibat i mystikernas liv som är svårt, ja, omöjligt för en modern människa - och framför allt kanske för en feministiskt medveten kvinna - att förstå och bejaka. Men för den som - med guider likt Flinders och Sölle - förmår tränga bortom askesens säck och aska avslöjas rikedomar i mystikernas texter. Här finns källor att ösa ur för den som söker en intensivare och mer glädjefull livskänsla, djupare samhörighet med natur och människor, ett mognare bejakande av livets grundvillkor, av såväl glädje som smärta. Mystikerna får den "sofistikerade" moderna människan att i sin cynism och självcentrering framstå som liten och beklagansvärd.

Carol Lee Flinders"Enduring Grace.

Carol Lee Flinders
"Enduring Grace. Living Portraits of Seven Women Mystics"
(Harper)

Carol Lee Flinders
"At the Root of This Longing. Reconciling a Spiritual Hunger and a Feminist Thirst"
(Harper)

Dorothee Sölle
"The Silent Cry. Mysticism and Resistance"
(Fortress Press)

Anita Goldman

Hon har bland annat skrivit "Våra bibliska mödrar" och "Den sista kvinnan från Ur" (roman) om bibliska kvinnor, och "Orden som brändes (roman) om gestalter i Talmud.

Bild

De bevarade texterna visar hur antiauktoritärt, erotiskt, genomgripande och vilt mystikernas förhållande var till Gud.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.