När vi nämnde ”Hongkong” blev de närmast panikslagna. Det var i juni 1966. Vi var i sydkinesiska Kanton och fick träffa lokala författare som tjänade kommunistpartiet. Samtalet gick på kryckor men när vi tog upp Hongkong tog det fart. Med hög röst förklarade ordföranden att Kanton var ”frontlinjen i försvaret mot kapitalismen och imperialismen genom närheten till Hongkong”. 

De utmålade den brittiska kolonin som själva sinnebilden av dekadens. Dessa propagandister var skräckslagna inför den kinesiska populärkultur med popskivor, filmer och mode som frodades i Hongkong.

Något år senare hade den kinesiska kulturrevolutionens fraktionsstrider tillfälligt spillt över till Hongkong. Extremister kastade bomber på Queen’s Road mitt i centrum. De ville driva ut britterna. 

Det var första men inte sista gången som händelser kopplade till Kina gjorde många Hongkongbor så skrämda att de lämnade staden. Men för Peking var det då inte så bråttom att ta tillbaka kolonin. Hongkong var ett viktigt fönster mot omvärlden, nästan det enda under kulturrevolutionen 1966-76 då Kina slöt sig inåt. 

Detta blev uppenbart för mig vid mitt första besök i Hongkong 1969. Jag hade bevakat handelsmässan i Kanton, det var endast så jag kunde få visum till Kina för ett kort besök för Dagens Nyheter. Trots kulturrevolutionens tumult var Kinas ledare noga med att hålla igång mässan. Och mässan hängde direkt ihop med Hongkongs roll som ”middle man” i Kinahandeln. 

I den brittiska kolonin möttes öst och väst under det kalla kriget. Från mitt rum på amerikanska Hilton kunde jag se de närmaste grannarna på Queen’s Road, nämligen den slutna Bank of China och den slutna Cricket Club där vitklädda gentlemän övade sent på eftermiddagen. På denna lilla yta samexisterade alltså tre så olika kulturer som den brittiska, den kinesiska och den amerikanska. 

Nära låg också det amerikanska generalkonsulatet, fullt av spioner och experter på Kina. Och bakom de tjocka granitväggarna på Bank of China fanns några av deras kinesiska kolleger.

Under dagarna i Hongkong 1969 såg jag flera primitiva kåkstäder med flyktingar från fastlandet. Senare skulle min fru Agneta och jag lära känna Chan Sai-ying och hennes familj som bodde i en gammal svinstia i kåkstaden Ma Hang, sanerad först 1997. 

Det var dessa driftiga och motiverade människor som var med och skapade Hongkongs tillväxt. De gjorde det tillsammans med företagarklassen från Shanghai som tidigt flydde det röda Kina, inte av fattigdom utan för att skydda sina rikedomar. Den lilla kolonin blev en ledande tigerekonomi i Asien. Britterna behövde bara se till att infrastrukturen, domstolarna och bankerna fungerade. 

Majoriteten av familjerna i Hongkong har flyktingbakgrund. De har alltså en splittrad syn på Kina. I dag identifierar sig cirka 70 procent som Hongkongbor snarare än som kineser, enligt opinionsundersökningarna. 

● ● ●

Aldrig i livet kunde jag föreställa mig en sådan metamorfos som i den lilla kinesiska gränsbyn Shenzhen, en utveckling som i högsta grad har med Hongkong att göra. När jag kom från Kanton till Hongkong 1969 stannade tåget vid gränsen i denna fattiga lite sömniga by. Drygt ett årtionde senare skulle byn påbörja sin häpnadsväckande förvandling.  

Bakgrunden var att Mao Zedong dog 1976 och kulturrevolutionen ebbade ut. Med Deng Xiaoping fick Kina en mycket pragmatisk ledare. Han omvärderade Hongkong från pestsmittad kapitalistisk enklav till ekonomisk förebild och samarbetspartner för nya förmånliga frizoner i södra Kina.

Om Kinas trupper kunde vända vapnen mot sina egna unga medborgare, vad skulle inte då kunna hända Hongkongborna?

Hongkongs granne Shenzhen skulle som ny frizon bli den viktigaste brickan i en helt ny spelplan för att få Kinas ekonomi på fötter efter tio års prövningar. Det gällde också att hejda 1970-talets flyktingström till Hongkong genom nya jobb i frizoner.

Jag följde Shenzhens omvandling till ”hela världens verkstad” för billig massproduktion i smutsiga lokaler och omgivningar. I dag är zonen en avancerad global innovativ knutpunkt som tävlar med Silicon Valley – och en uppsnyggad storstad med tolv miljoner invånare. 

● ● ●

Förr eller senare måste Kina ta full kontroll över hela Hongkong. 

”Allt annat skulle göra mig till en förrädare”, sade Deng Xiaoping. Han förklarade att han inte ville bli samma sorts landsförrädare som de mandariner som skrev under de förödmjukande avtalen med England på 1800-talet där Kina gav bort Hongkongön och Kowloon. 

Att någon gång återta Hongkong var givetvis en känsloladdad patriotisk fråga för kineserna. Men samtidigt var Deng Xiaoping beredd att pragmatiskt ge territoriet en hög grad av autonomi och låta det få behålla sitt kapitalistiska system och sin livsstil i 50 år. Så står det nu i avtalet med britterna från 1984 om Hongkongs återförening med Kina.

● ● ●

I takt med att det ekonomiska utbytet med fastlandet ökade började Hongkongborna så smått vänja sig vid tanken på återföreningen. Då kom en fullständig chock som satte djupa mentala spår, nämligen massakern på demonstranter i Peking den 4 juni 1989. Om Kinas trupper kunde vända vapnen mot sina egna unga medborgare, vad skulle inte då kunna hända Hongkongborna? Börsen och fastighetsmarknaden rasade.

Sedan dess har jag följt många välbesökta och värdiga ljusvakor som Hongkongborna fortfarande håller den 4 juni varje år till minne av offren i Peking.  

Blodbadet utlöste en ny emigrationsvåg i kolonin. Hösten 1989 kom jag till Hongkong för att inleda en ny period som Kinakorrespondent. Varje gång jag passerade amerikanska konsulatet såg jag en hundratalet meter lång kö för visum. Men många återvände när de fått utländska pass – som vår hyresvärd. 

Ändå blev åren fram till återföreningen 1997 en ekonomisk klang- och jubeltid för Hongkong. För att komma över sviterna efter 1989 satsade Kinas ledare ännu mer på ekonomin och på att öppna landet ytterligare för utländska investerare. Det gynnade Hongkong. 

Det blir alltmer uppenbart att den stora medelklassen tröttnat på att bli styvmoderligt behandlad.

All oro och alla spekulationer till trots mötte jag många unga Hongkongbor som kände en gränslös optimism under åren fram till 1997. De hade en bergfast tro på att de skulle spela en huvudroll i Kinas utveckling. 

Då kom nästa chock. Finanskrisen i Asien bröt ut den 2 juli 1997, dagen efter återföreningen, och drabbade Hongkong hårt med flera år av fallande priser. De flesta familjer såg värdet på sina bostäder sjunka under värdet på bolånen. Stämningen var förfärlig under den där utdragna tiden. 

● ● ●

Hur skulle det gå för lilla Hongkong, knappt 7 miljoner invånare, som skulle slukas av världens folkrikaste nation med 1,2 miljarder invånare och ett helt annat system? I början höll sig Peking i skuggan och domedagsprofetiorna kom på skam. Sedan höjde Peking tonläget och uppmanade lokalregeringen att ta fram säkerhetslagar som ska finnas enligt grundlagen. 

Men förslaget blev häftigt omdiskuterat, texten ofta vag och godtycklig. Det ledde till den första massdemonstrationen efter 1997. Oväntat lade den lokala regeringen frågan på is. Det liknar dagens strid kring förslaget om utlämning av brottslingar till Kina som också dragits tillbaka. 

Det blir alltmer uppenbart att den stora medelklassen tröttnat på att bli styvmoderligt behandlad. Det riggade valsystemet ger människor bara begränsat inflytande. Återstår fredliga gatuprotester. Jag såg aldrig någon demonstration urarta under mina år som bofast i Hongkong 1989-2002. 

Samtidigt: när det är kommunistpartiet i Peking som handplockar de lokala regeringscheferna och bara tar råd av Hongkongs inställsamma näringslivselit blir resultatet ledare som är tondöva för folkopinionen. 

● ● ●

Vid ett av mina regelbundna besök i Hongkong, på våren 2007, återsåg jag författaren Hark Yeung som är andra generationens invandrare från fastlandet. Hon sade att hon tillhör 97-generationen som övat sig i att leva med osäkerhet: ”Kina har visserligen lovat många saker, men det är ett land med en stormig historia.” 

Hon kände sig sorgsen. Hon hade kommit att tänka på att tioårsdagen av återföreningen närmade sig. Hon tänkte på hur Peking, London och hela världen struntat i Hongkongs längtan efter fullvärdig demokrati.  

”Jag hade en dröm om tioårsdagen med fyrverkerier som bildade texten Hongkong älskar demokratin. Men soldater sköt sönder tecknen på himlen.”

Hongkongborna vill kunna välja regeringschef och parlament i direktval enligt principen en man, en röst. Möjligheten finns i grundlagen, men Peking har bestämt att stadens folk ”inte är moget för det”. 

Jag träffar Hark Yeung igen 2018. Allt hon beskrev 2007 har bara förstärkts. Hon sade att kring 2015 började hon på allvar känna av hur yttrandefriheten begränsas i praktiken. Ingen i Hongkong vågar längre visa hennes film ”Umbrella city” om paraplyrevolten 2014. 

I sin minimala studio tillika bostad visade hon mig sin nästa film. Den handlar om hur Kina pressar på för att införa den nordkinesiska standarddialekten putonghua, som är som ett främmande språk för Hongkongborna. De känner sig provocerade. De har alltid stolt talat sin egen variant av kantonesiska. 

Under protesterna i början av juni var Hark Yeung åter ute och filmade men blev sjuk av polisens tårgas. Hon har själv länge varit en trogen söndagsdemonstrant. Det tänker hon och hundratusentals andra fortsätta med – även om Kinas ledare återigen verkar betrakta Hongkong som pestsmittat.

Göran Leijonhufvud är journalist och författare. Han bodde många år i Hongkong som korrespondent för Dagens Nyheter och har följt utvecklingen i Kina under 50 år. 

Läs mer: Popstjärnan som tar strid för demokratin i Hongkong