Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Den falska lyckan på flaska

En svensk tradition.
En svensk tradition. Foto: Hasse Holmberg/Scanpix

I morgon skålar vi in sommaren och sjunger spritkulturens lov. Så är det ju. Ann Heberlein anar att du kommer att bli lite irriterad av den här texten.

Så stundar årets kanske största suparhelg. Det är midsommar och helan skall gå i slott och koja, på landet, till sjöss och i stan. Vi är torstiga alla, som Bellman skriver, och den svenska spritkulturen når klimax under årets ljusaste natt. Det blir sill, jordgubbar, dans kring midsommarstången, öl och snaps. Så klart. Det är nämligen en del av vårt kulturarv. Nubben till sillen på midsommarafton är en självklar ritual, en manifestation av svenskhet, sommar och ledighet.

Fram till 1600-talet dracks det blott öl i Svea rike. Så lärde svenskarna sig att tillverka brännvin på säd och det puttrade på var och varannan gård. Redan då försökte makten begränsa intaget genom förbud och regleringar, men gav upp och slopade alla restriktioner i början på 1800-talet. 1830 bildades landets första nykterhetsrörelse och 1850 reglerades tillverkning, försäljning och servering av alkohol, skriver Sven Olov Carlsson i "Alkoholpolitik. Fakta och argument". 1919 infördes motboken, 1955 slopades den och supandet steg i höjden. Staten och spriten har fört en ojämn kamp mot varandra sedan begynnelsen, och torsten har ständigt avgått med segern.

Att vi dricker öl och snaps har alltså med vår historia och vårt klimat att göra. Man tager vad man haver och här fanns humle och säd och så småningom potatis. Ett lands alkoholkultur skapas i ett intrikat samspel mellan sådana faktorer som klimat, traditioner, lagstiftning, historia, normer och värderingar. Och här, i Sverige, i vårt försommarfagra land värderar vi friheten att få supa skallen i bitar mycket högt. Det är väl det man menar när man säger att sprit minsann är en del av vårt kulturarv?

Drickandet är omöjligt att ifrågasätta. Jag läser att Thomas Vinterberg planerar att göra en film om den danska alkoholkulturen och tänker att det är ett självklart ämne för honom – han har ju gjort sig känd för att inte sky tabubelagda ämnen, som sexuella övergrepp i familjen i "Festen" och falska pedo­filanklagelser i "Jakten" – och att ifrågasätta det till synes självklara drickandet är sannerligen tabu.

Vi lever i det som sociologer definierar som en "spritkultur". Smaka på det ordet: Spritkultur. Det betyder väl egentligen varken mer eller mindre än att vi här i norr dricker sprit medan människor längre söderut dricker vin. Ändå andas begreppet "spritkultur" något mer: nämligen att spriten, brännvinet och ölen genomsyrar vår kultur. På Spritmuseum på Djurgården tar man spritkulturen på största allvar. Där kan man se utställningen "Spritlandet Sverige", köpa "The smaklåda" med snapsar för att förhöja upplevelsen av utställningen (dock först efter elva). Vidare arrangeras SM i snapsvisor och så kan man beskåda diverse versioner av Sveriges största exportprodukt efter kullagret: Absolut Vodka.

Jag har kämpat med spriten sen min första fylla när jag var femton. Nej, inte alls på det sätt du tror. Jag har haft alkoholproblem i tjugosju år, bara en annan sorts alkoholproblem än de där vanliga som handlar om att människor dricker för mycket, dricker sig sjuka, dricker sig bort: blir beroende. Jag tycker inte om att dricka alkohol. Jag tycker att vin är äckligt, hur dyrt det än är, och öl smakar mest jäst. Det enda jag kan dricka utan att tvinga i mig det är vodka. Det blir jag å andra sidan ledsen eller arg av. Och all form av alkohol – också om det bara är två glas vin – gör mig fasansfullt bakfull. Jag tycker helt enkelt inte om alkohol, inte smaken, inte upplevelsen, inte dagen efter.

Ändå har jag hällt i mig åtskilliga liter alkoholhaltiga drycker. Billigt vin och starköl i plastmuggar i parker och på festivaler, mousserat på studentfester, nyår och bröllop, snaps till jul, påsk och midsommar, drinkar med väninnorna, rött vin på middagar, rosé på uteserveringar och vitt vin så där på tu man hand. Jag vill ju inte vara tråkig. Alkohol ingår med självklarhet i de flesta mänskliga sammanhang, liksom alkohol är en väsentlig del i diverse kulturyttringar. Det sups i collegefilmer, det sippas cosmo­politans i tv-serier om chica kvinnor, hävs öl i bromance, delas på en flaska rött i romcoms, det dricks whisky i deckare och vin i chick-lit.

Sprit är kul, glamoröst, sofistikerat, förbrödrande och romantiskt. Alkohol funkar som bensin och smörjmedel i de flesta mänskliga situationer. Jag har några vänner som är nyktra alkoholister, och de berättar alla om hur svårt det blev att träffa någon, på det där romantiska sättet, när de blivit nyktra. Hur lyckas man hamna i säng med någon när man inte kan lugna nerverna och döva sinnena med hjälp av alkohol? Det kräver mod och självkänsla.

För det är väl så vi använder sprit – som en självsäkerhets­höjande drog, som flytande lycka? För att skapa en artificiell känsla av lycka och oövervinnelighet? Ändå blir det allt som oftast fel. På midsommardagen kommer kvällstidningarnas rubriker att handla om fylla, misshandel och våldtäkt. I åtta av tio misshandelsfall är gärningsmannen berusad och i 45 procent av alla fall av dödligt våld finns alkohol med i bilden, enligt statistik från Brå. Enligt WHO är alkoholmissbruk den tredje vanligaste orsaken till sjukdom och för tidig död i den industrialiserade världen.

Men låt oss för all del inte tänka på det nu. Jag känner på mig att du är lite irriterad – folk brukar bli det när man dristar sig till att ifrågasätta bruket av alkohol. Folk tycker ju liksom aldrig att just deras drickande är ett problem. Folk i allmänhet kan ju hantera sitt drickande. Tycker folk i allmänhet alltså. Så folk i allmänhet dricker och blir glada och arga och hamnar i gräl eller i säng, ofta med fel person, men vaddå. Det som händer när man är full räknas väl inte? Sådär vill jag inte leva. Därför har jag slutat med alkohol, för att jag vill ha kontroll över mig själv och mina känslor, för att jag vill vara närvarande och medveten, för att jag vill känna livet på riktigt i min kropp. Lyckan finns inte på flaska.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.