Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Den grekiska krisen krossar kvinnorna

Sparpaketen i Grekland slår särskilt hårt mot ena halvan av befolkningen. Krisarkitekternas lösning är kvinnofientlig, skriver journalisten och författaren Alexandra Pascalidou.

I vintras, på International Herald Tribunes konferens "Trust women" i London, satt jag längst fram med min laptop när kvinnorna runt omkring mig började skruva på sig. Nobelpristagaren Shirin Ebadi och feministen Emma Bonino som numera är Italiens utrikesminister talade.

Plötsligt viskar amerikanskan bredvid att jag borde stänga datorn. Då upptäcker jag att bildskärmen är full av bröst och blottade sköten. "Det är ingen porrsajt", ursäktar jag mig. Hemsidan de såg tillhör en av Greklands största tidningar, To Proto Thema, som toppar nyheter om trojkans tyranni och IMF:s strypsnaror med nakna kvinnokroppar.

Men krisen klär av kvinnorna på många sätt. Inte bara i Grekland, där arbetslösheten slagit Europa­rekord med 65 procent bland unga kvinnor, och med 30 procent av alla kvinnor i yrkesför ålder. I skuldkrisens spår, från Lissabon till Larnaca, får kvinnor betala det högsta priset.

Krisen reducerar kvinnokroppen till både handelsvara och slagpåse. I Sydeuropa ökar prostitutionen, ensamstående mödrar utan andra försörjningsmöjligheter eller socialt stöd tvingas välja mellan att sälja sina kroppar eller checka in barnen på institutioner. Så sent som för en månad sedan lämnade en mamma i Messinia i sydvästra Grekland in sina fyra pojkar på polisstationen för att hon inte längre hade råd att försörja dem.

Det EU, IMF och ECB bedriver – i folkmun kallad trojkan – är en kontraproduktiv krishantering som kickar kvinnorna tillbaka till hemmets alltmer otrygga vrå. Det vi ser är en kollektiv kvinnoreträtt styrd av genusblinda bankstrar. Ty krisen är ingen naturkatastrof som kom utan förvarning. Krisarkitekterna har dragit åt svångremmen på ett sätt som inte kan betecknas som annat än misogynt.

Sparpaketen slaktar den offentliga sektorn som kvinnor historiskt haft ett större behov av. När förskolor och skolor läggs ner och lärare sparkas, när ålderdomshemmen försvinner och sjukvården krymper behöver man inte vara sociolog för att räkna ut vilka det är som bär bördan och tar hand om dem som staten sviker och sparar in på.

Allt färre kvinnor gifter sig och skaffar barn. Bäst så kanske, tänker jag när jag läser forskarna Nikolaos Vlachadis och Eleni Kornarou, som i British Medical Journal (februari 2013) varnar för den stigande spädbarnsdöden till följd av arbetslösheten bland gravida som saknar vårdförsäkringar. Även mödra- och förlossningsvården är drabbad av ödesdigra nedskärningar. Bröstcancerpatienter går inte till sjukhuset förrän cancern sprängt bröstet. De har varken råd med läkarbesök eller cellgifter.

Krisen krossar kvinnohjärtan också. IMF drog tydligen inga lärdomar av Argentina-krisen 2001 som också fick skuldsatta hjärtan att brista. Enligt forskare på Kalamatas sjukhus har hjärtinfarkterna ökat bland kvinnor med 39, 2 procent. Kardiologen Emmanouil Makaris hänvisar till kvinnornas utsatthet. De är arbetslösa i högre utsträckning än männen, tjänar mindre, är oförsäkrade och tvingas mätta munnar utan medel. De drar hela lasset i hemmet, lider av stress och depressioner och tvingas hantera makar som förvandlar finansiell frustration till fysiskt våld. Skulle de mot förmodan få för sig att fly finns bara en enda kvinnojour kvar att tillgå i hela landet. Den ligger i Aten.

Eller som en läkarväninna på ett statligt sjukhus som inte fått en lön på ett helt år säger: "Hellre en örfil om dagen av min melankoliska make än att hamna på gatan med mina två barn." Men, om och när lönerna börjar betalas ut igen planerar hon att dumpa honom. "Hela mitt liv hänger på nödlånen", säger hon med blicken mot skyn. "När nödlånen täcker våra löner eller erbjuder misshandlade kvinnor en flyktväg drar jag direkt." Jag vill inte väcka henne ur törnrosasömnen.

När jag 2004 ledde valvakan för EU-parlamentsvalet tillsammans med Greklands främsta nyhetsankare i Alpha Channel, satt jag i ett hav av herrkostymer. Två kvinnor, det var allt. Den ena var premiärministeränkan Dimitra Liani Pap­andreou, den andra heter Liana Kanelli och är en stridbar journalist, programledare och politiker.

När jag frågade varför det fanns så få kvinnor på valbara platser tystnade alla tvärt. Den enda som svarade var Liana Kanelli, som tillrättavisade mig: "Det handlar om politik. Inte om kön. Könet är ingen garanti för en politik som gynnar kvinnor. Jag vill påminna Er om att Margaret Thatcher också var kvinna." Det var en retorisk manöver för att försvara kvinnors underrepresentation, tänkte jag då.

Åtta år senare blev Liana Kanelli världskänd när hon blev misshandlad i en direktsänd paneldebatt i Greklands största morgonprogram av Gyllene Grynings presstalesman, den nazistiske parlamentarikern Ilias Kasidiaris. Kommentarerna efteråt löd: "Så går det om kvinnor provocerar män."

Våldet mot kvinnorna ökar i takt med nedskärningarna. Kanske inspirerade Gyllene Grynings press­talesman med sin direktsända "slagkraft" en av sina anhängare. En kväll för ett par månader sedan bankade en högerextremist sönder sin 23-åriga flickvän Feis ansikte mot bilmotorn utanför hennes hem i Aten. Den nazistiske kvinnomördaren var tidigare dömd för att ha misshandlat en vänsterpolitiker.

Mindre uppenbart än nazisternas kvinnohat är krishanterarnas kamouflerade kvinnofientlighet. Med krisen som ursäkt gör slipsar med miniräknare livet till en hinderbana för halva europeiska befolkningen. Detta sker inte i talibanernas träskmarker eller mullornas medeltida mörker utan under ledning av en av historiens mäktigaste kvinnor. Detta sker när Europas öde vilar i en kvinnas händer.

Förbundskansler Angela Merkel kallas ofta för Mamma Merkel, men det är svårt att spåra moderlighet i hennes patriarkala politik. Och trots att biologister envisas med att framställa kvinnor som mer hjärta än hjärna, mer empati än girighet, så faller deras teser platt till marken nu. En kvinna är kanske ändå ingen garanti för jämställdhet? Trots EU:s ambitioner har kvinnors syssel­sättning sjunkit i 22 medlemsländer. I genomsnitt är 70 procent av kvinnorna inom EU anställda i offentlig sektor. Det är där det skärs mest.

Men Angela Merkel är inte ensam om att vara kvinnlig kapten som styr skuld- och sparskutan mot avgrunden. Hon har sällskap av en fransk syster, den forna finansministern Christine Lagarde, som ersatte våldtäkts- och kopplerimisstänkte Dominick Strauss Kahn som chef för IMF. Och hur mycket än IMF nu går ut och ber om ursäkt för fel de begått i fallet Grekland så räcker det inte för att återupprätta kvinnorna.

Det här handlar inte längre bara om gråtande grekinnor, sörjande spanjorskor eller indignerade italienskor som startat organisationen "Krisens änkor" efter den självmordsepidemi som skördat deras mäns liv och lämnat dem i sticket. Det vi ser nu kommer att få konsekvenser för våra döttrar och våra döttrars döttrar.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.