Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

”Det är ingen tragedi, det är dråp”

Igiaba Scego
Igiaba Scego Foto: Alamy

Bara de senaste dagarna har hundratals människor på flykt drunknat i Medelhavet. ”Europas gränspolitik visar en total likgiltighet för människoliv”, skriver den somalisk-italienska författaren Igiaba Scego.

Min far och mor kom till Italien med flyg.

De behövde inte ta någon båt, utan ett bekvämt flygplan i reguljärtrafik.

För dem som i likhet med mina föräldrar kom från södra halvklotet, var det på 1970-talet möjligt att resa som vilken annan människa som helst. Inga kärror, inga smugglare, inga skeppsbrott, inga hajar som väntar på att slita dig i stycken. Mina föräldrar förlorade allt de hade inom loppet av en och en halv dag. När Siad Barres regim tog kontrollen över Somalia 1969 bestämde sig först min far och därefter min mor för att rädda sitt eget skinn, fly till Italien och börja ett nytt liv.

Min far var en förmögen man med en politisk karriär i ryggen, men efter statskuppen hade han inte ett öre kvar. De hade tagit ifrån honom allt. Han var utblottad.

I dag hade min far varit tvungen att kliva ombord på en båt i Libyen. För en afrikan som inte tillhör samhällstoppen är det enda sättet att ta sig till Europa. Det var annorlunda på 1970-talet. Jag minns hur mina föräldrar och släktingar kunde resa fram och tillbaka. Jag hade kusiner som arbetade på libyska oljeriggar och en bror, Ibrahim, som studerade i vad som på den tiden hette Tjeckoslovakien. Jag minns att Ibrahim brukade köpa på sig massor av jeans från lokala marknader i Italien som han sedan sålde svart i Prag för att finansiera sina studier. Sedan kom han tillbaka till oss i Italien och när han var färdig på universitetet återvände han till Somalia, där en del av vår familj fanns kvar, trots diktaturen.


En flicka förs i land på Sicilien tidigt på måndagen tillsammans med 100 migranter som räddades av ett italienskt handelsfartyg. Foto: AP

Om jag skulle göra en teckning över min bror Ibrahims resor skulle det se ut som rent klotter. Det skulle löpa linjer mellan Mogadishu och Prag via Rom, men också vara fullt av kurvor och utvikningar. Min brors fru, som han ibland reste tillsammans med, var från Iran. Alltså fanns också Teheran och flera and­ra platser – jag minns inte exakt vilka – med på deras karta.

Som somalier hade min bror på den tiden möjlighet att röra sig som vilken europeisk kille eller tjej som helst. Om jag skulle göra en motsvarande bild över de resor som en Marco från Venedig eller en Charlotte från Düsseldorf gör i sitt liv skulle klottret bli tätare än min bror Ibrahims. Där skulle finnas skolresor, resan till London när deras favoritband spelade, fotbollsmatcher med Manchester United, sedan semester i Paris med pojk- eller flickvännen, besök hos en äldre bror som flyttat till Norge för att arbeta. Och varför inte en tur för att se New York och Empire State Building?

Att resa betyder, för en europé, att man kan kombinera en rad olika transportmedel efter lust och behov: man tar tåg, flyg, bil, kryssningsfartyg eller väljer att cykla runt Nederländerna. Möjligheterna är oändliga. Det var de även på 1970-talet för Ibrahim, trots järn­ridån. Självklart kunde han inte åka vart som helst. Men han hade möjlighet att resa, tack vare ett pass- och visumsystem som inte behandlade ett somaliskt pass som en bit toalettpapper.

I dag, däremot, är resan en enkelriktad linje för den som kommer från södra delen av jordklotet: en linje som tvingar dig att röra dig framåt och aldrig återvända. Det enda som gäller är att nå målet, som i rugby. Det finns inga visumregler, inga humanitära korridorer, det är din egen ensak om ditt land drabbats av krig eller diktatur, Europa vägrar se dig i ansiktet, du är reducerad till ett problem. Oavsett om du kommer från Mogadishu, från Kabul eller från Damaskus är den enda möjligheten att röra sig framåt, steg för steg, obevekligt, obönhörligt.

På denna räta linje kommer du, som alla så väl vet, att möta allt från smugglare, slavhandlare, korrupta poliser, terrorister, våldtäktsmän. Du är i händerna på ett ont öde som dömt dig efter din härkomst och inte för vad du har gjort.

 

Efter 25 år är det snarare befogat att tala om dråp än om tragedi; i synnerhet efter att delar av EU stoppade räddningsinsatsen Mare Nostrum. 
Igiaba Scego

 

Att resa är i dag en exklusiv rättighet för människor från norr, från det västerland som gör sig allt mer isolerat och dövt för omvärlden. Om du har råkat bli född på fel sida av jordklotet kommer ingenting att vara dig givet. När jag i dag tänkte på den senaste i raden av det oändliga antalet katastrofer i Medel­havet, i detta hav som är på väg att ruttna av alla lik, frågade jag rakt ut när denna mardröm började. Jag och min vän såg på varandra och frågade oss varför vi inte insett vad som var på väg att ske.

Ända sedan 1988 dör ju människor på detta sätt i Medelhavet. Ända sedan 1988 uppslukas män och kvinnor av vattnet. Året efter föll muren i Berlin, vi var glada och lade nästan inte märke till den and­ra mur som höll på att resa sig i havets vatten.

Det var först 2003 som jag insåg vad som var på väg att hända. Jag arbetade i en skivaffär. Tretton kroppar hittades i Siciliensundet mellan Italien och Tunisien. Det var tretton somaliska pojkar som flytt från det krig som bröt ut 1990 och som nu var på väg att ödelägga landet. Själva siffran tycktes oss som ett varsel. Jag minns att staden Rom visade solidaritet med den somaliska gruppen och hedrade de omkomna på ett slags sekulär begravning på Piazza del Campidoglio, ledd av borgmästaren Walter Veltroni. Hela samhället, uppdelat av hat mellan olika klaner och grupper, förenades denna mulna oktoberdag kring dessa kroppar. Somalierna som samlats på torget grät, romarna grät, som om de kände deras smärta som sin egen.

I dag är allting annorlunda.

Jag skulle kunna säga att allt som finns är likgiltighet.

Men jag fruktar att det är något än mer avskyvärt som har uppslukat våra själar.

Jag erfor det in på bara huden förra sommaren i Hargesia, en stad i norra Somalia.

En värdig äldre dam berättade då, närmast skamset, att hennes brorsson hade dött under tahrib, resan till Europa.

”Båten slukade honom”, sade hon. Hon var otröstlig men fortsatte: ”De som ger sig av gör det alltid utan att säga något. Jag hade lagat middag den kvällen, men han åt den aldrig.”

Från den dagen har jag mardrömmar om fartyg med huggtänder som griper unga män i benen och slukar dem i sina käftar på samma sätt som titanen Kronos slukade sina egna barn i den grekiska mytologin. Jag drömmer om det där fartyget, de enorma tänderna, stora som elefantbetar. Jag känner mig maktlös. Värre: jag känner mig som en mördare, eftersom den kontinent där jag är medborgare, Europa, inte lyfter ett finger för att skapa en gemensam politik som kan hantera denna havets tragedi på ett organiserat sätt.

Inte ens ordet ”tragedi” är rätt i sammanhanget. Efter 25 år är det snarare befogat att tala om dråp än om tragedi; i synnerhet efter att delar av EU stoppade räddningsinsatsen Mare Nostrum. Det var ett tydligt val där vår kontinent beslutade att befästa sina gränser och visa en total likgiltighet för människoliv.

Ingen av oss gick ut på gatorna för att protestera mot avvecklingen av Mare Nostrum. Vi har inte krävt någon strukturell lösning på problemet. Vi är lika skyldiga som våra regeringar. Enrico Calamai, som i egenskap av konsul i Argentina under diktaturen på 70-talet räddade många människor undan general Videlas regim, talade nyligen om de migranter som i dag dör i Medelhavet. De ord han valde var ingen tillfällighet: ”De är de nya desaparecidos, de försvunna. Jämförelsen är varken retorisk eller kontroversiell, utan teknisk och saklig. La desaparición, undanskaffandet, är en form av massutrotning, utförd på ett sådant sätt att folk kan säga att de inte var medvetna om vad som hände, eller åtminstone att de inget visste.”

Översättning från italienska: Björn Wiman

Fakta.  Igiaba Scego

Igiaba Scego är somalisk-italiensk författare till ett flertal skön- och facklitterära böcker om migration och rasism.

Hon är född i Rom 1974 och medverkar regelbundet som debattör i italienska tidskrifter och tidningar.

Denna text publicerades i söndags, omedelbart efter den senaste flyktingkatasrofen i Medelhavet, i tidskriften Internazionale.

Fördjupning. Flyktingkatastrofer på Medelhavet

Läs samtliga nyhetsartiklar och analyser om tragedierna på Medelhavet. Till DN:s samlingssida

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.