Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Ebba Witt-Brattström: Operans "Parsifal" visar männens längtan att slippa kvinnovärlden

Vi lever i bokstavlighetens tidsålder. Nätets påståendekultur och åsiktsterror tycks hota förmågan att öppna sig för mångbottnade konstverk. Men är inte mänsklig kommunikation mer än det subjektiva tyckandet: för eller emot, gilla – inte gilla?

Hans Ruin gillar inte Wagners sista opera "Parsifal", uruppförd 1882. Han ogillar att Kungliga Operan i Stockholm sätter upp den 2013. Men det förefaller inte som om Ruin har avnjutit en opera, det vill säga en genre med rötter i 1600-talet, blomstringstid under 1800-talet, och stark attraktionskraft än i dag. I stället har han sett ett dagspolitiskt statement av "den moderna europeiska fascismens och antisemitismens estetiskt förgyllda försångare": Richard Wagner, född 1813 och död 1883.

"Parsifal" bygger på den medeltida legenden om den "rene dåren" (läs: oskyldig och naiv) som räddar det spjut som genomborrade Kristus på korset, botar graalriddarnas konung Amfortas och säkrar uppdraget att vakta den heliga skålen graal (som innehåller Kristi blod). Denna religiösa manssaga hottar Wagner upp med en komplex kvinnoroll: Kundry, en rafflande föregångerska till vår tids kvinnovampyrer.

Vilka är dessa gestalter "egentligen"? frågar sig Ruin. Svar: Parsifal är den "rene germanske hjälten" och Amfortas den "kristne germanske kungen" (fast storyn utspelar sig i Spanien). Kundry och riddarnas fiende Klingsor representerar dåtidens kulturella fantasm om hur emanciperade kvinnor och "lömska judar" hotade den västerländska kulturen. Ruin nämner inte den sympatiske Gurnemanz, dramats krönikör.

Särskilt misstänksam är Ruin inför den "tyske" regissören Christof Loys tilltag att avbilda Klingsor som "judisk" bordellägare. Men sanningen är att det judiska, i bemärkelsen kristet förhistoriska, i operan företräds av Kundry, en kvinnlig Ahasverus som straffats med evigt liv efter att ha skrattat åt Kristi lidande. För Ruin är hon endast sitt kön, det vill säga den hotfulla kvinnliga sexualiteten. Snarare fångar Wagner med Kundry en manlig urfantasi om kvinnans dubbelnatur som hora och madonna. I Wagners tid uppfattades hon även som bärare av "könssmitta". Publiken i Bayreuth förstod genast att Kundry hade smittat Amfortas med syfilis, en könssjukdom med dödlig utgång ända in på 1900-talet.

Loys uppsättning av "Parsifal" lyfter med lätt hand fram det slutande 1800-talets besatthet av denna skamliga sjukdom. Syfilis var utbredd bortom nutidens fattningsförmåga. Franska "syphilographer", läkare specialiserade på syfilis, uppskattade 1902 att 20 procent av Paris befolkning var smittad. Syfilis är en hemlig kod som förklarar den överspända livsleda och rädsla för könssmitta, uttryckt som kvinnoskräck, som dominerar det sena 1800-talets konst och litteratur. Av denna sjukdom dog Baudelaire, Maupasssant, Flaubert, Rimbaud, Daudet, Heine. Av allt att döma även Nietzsche, vilket förklarar hans enorma avsky för just "Parsifal".

Samtidigt med "Parsifal" uruppfördes Ibsens drama "Gengångare". Båda verken bearbetar syfilis som effekt av den borgerliga dubbelmoralen. "Gengångare" genom den unge Osvald Alving som smittad i moderlivet dör av kongenital eller cerebral syfilis. "Parsifal" genom att älta Amfortas oläkbara sår. Klåda, vätskande utslag, irriterade slemhinnor, feber, illamående och huvudvärk kännetecknar sjukdomens andra stadium. I sista stadiet angrips de inre organen: hjärta, hjärna, ryggmärg, lever, stora kroppspulsådern. Det gäller alltså för Parsifal att hinna fram med boten i tid.

Men självklart är "Parsifal" så mycket mer än en syfilisopera. Till skillnad från Ruin, som uppfattar den som ett "försoningsdrama", ser jag hur Wagner tematiserar den eviga konflikten mellan "kvinnan" och en "manlig" längtan efter upphöjelse över vardagens (kvinno-)värld. I det pompösa slutet då Parsifal upptas i elitklubben av riddare finns för dagens publik inga vinnare, bara förlorare. Regissörens genidrag att låta en cool professor i dräkt, höga klackar och anteckningsblock hämta hem sagan till bibliotekets kuriosasamling ger också den spirande kamratkärleken mellan Kundry och Gurnemanz en chans. Det ändrar dramats tendens!

Kort sagt: Operans nya uppsättning av "Parsifal" är lysande. Utan att göra våld på Wagners verk sätter den frågetecken vid vår tids graal-idealiseringar. En sådan är den "rena" tankens filosofi som Hans Ruin företräder. Där är en Kundrys "kvinnliga erfarenheter" fortsatt obekväma. "Durch Mitleid wissend", säger Wagner i "Parsifal". Kunskapen kommer genom inlevelse i Den Andre. Det är vad stor konst handlar om.

Läs Hans Ruin (DN 17/10) och Axel Englunds (DN 22/10) texter om Wagners opera, länkar  nedan.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.