Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

En blind liberalism?

Varför blir vi mer upprörda när talibaner förbjuder flickor i Afghanistan att gå i skolan än vi blir över att tiotusentals barn lever sitt liv mellan järnvägsspåren på Howrah Station i Calcutta? Utbildning torde ju vara lika avlägsen för båda grupperna.

I boken "Liberalism" svarar filosofen Lena Halldenius frankt: därför att vi alla i själ och hjärta numera har liberala böjelser, oavsett vilket parti vi röstar på. Och i liberalismens kärna finns en fabless för att sätta negativa rättigheter över positiva. Alltså att se det som viktigare att ingen hindrar mig från att göra det jag vill än att någon gör det möjligt för mig att göra det. Det explicita förbudet mot utbildning ter sig då värre än den ekonomiska ojämlikhet som visserligen indirekt, men lika effektivt, omöjliggör skolgång för många av världens barn.

Halldenius försöker i sin bok, som ingår i Bilda förlags lovvärda satsning på presentationer av en rad ismer (hittills konservatism, socialism och feminism), få syn på någonting som till vardags är lika dolt som en elektrisk ledning i en modern lägenhet. Liberalismen. Luften vi andas. Tankestrukturen som får världen att te sig rationell och fungerande trots att vi vet att det inte är så. Hon gör det på ett fullständigt njutbart sätt. Jag vet inte om det beror på Halldenius filosofiska skolning eller på personlig fallenhet för att skriva, men "Liberalism" talar ett språk jag längtar efter i dagens debatt. Här finns en författare som verkligen vill tänka, och som vill ta läsaren med sig på den utflykten. De svåra problemen är enkelt uttryckta och ofta konkret exemplifierade. Hon gömmer sig aldrig bakom ord som "komplext" eller "mångfasetterat", utan hon visar varför sådana ord ibland är relevanta. Hon har helt enkelt skrivit en fackbok med förmåga att gestalta.

Och det hennes bok gestaltar, för mig i alla fall, är en paradox: liberalismen har blivit hegemonisk i just den tid som den inte äger några redskap för att förstå eller förklara. Det förtryck och de orättvisor som liberalismen kan se, erkänna och åtgärda är inte vår tids primära förtyck och orättvisor. Jag menar så här: om någon makthavare uttalat hade förbjudit dig det ena eller det andra, eller om han hade talat om för dig att du inte förstår ditt eget bästa och att han därför har rätt att bestämma över dig eller om han hade förklarat att du tillhör en mindervärdig grupp av människor och att du därför inte behöver behandlas likadant som andra bättre människor - då hade den liberala analysen fungerat utmärkt för att motivera ett uppror. Liberalismen kan förklara totalitära och auktoritära regimer som Tredje riket eller det kommunistiska Sovjetunionen. Den kan vara ett mäktigt redskap när människors uttalade vilja kränks. Men den kan inte se när människors vilja i sig är formad av orättvisa maktförhållanden.

För mig är detta detsamma som att säga att liberalismen inte kan se vår tids särdrag. I en tid då individen uppfostras på ett sätt som möjligen saknar historiskt motstycke - inte uppfostras av Fadern eller prosten, utan av leksaksaffärer, ZTV, reklambilder, ja, av en hel kommersiell jättemaskin som i stort sett dygnet runt har många och närgångna kanaler in i människors sinnen - i en sådan tid föreställer sig liberalismen individen som suverän skapare av sitt eget öde, sina egna drömmar, ambitioner och vilja. I en tid då vårt välstånd är beroende av thailändska arbetares låga löner och vidriga arbetsförhållanden ser liberalismen ingen orättvisa i strukturell ekonomisk ojämlikhet eftersom en sådan inte är resultatet av något uttalat tvång.

I en tid då analfabetism torde vara ett större hinder för yttrandeförmågan än vad censurlagar är för yttrandefriheten koncentrerar sig liberalismen likväl på det sistnämnda, eftersom det handlar om just frihet och inte om reella möjligheter. Kort sagt: Liberalismen kan inte förklara den systematiska orättvisan i vår världs sätt att fungera kulturellt, ekonomiskt och politiskt.

Jag skrev tidigare att det är en paradox att det är just i en sådan tid som liberalismen har blivit dominerande. Men jag inser nu att en sådan formulering avslöjar en naiv syn på vad en ideologi är eller gör; som om ideologins uppgift skulle vara att förklara den tid den uppstår i när det i själva verket naturligtvis förhåller sig precis tvärtom. En ideologi bör få allt det konstiga och upprörande i en viss tid att te sig naturligt och logiskt.

Något av det mest konstiga i vår tid är väl att när mitt barn föds här i Sverige så har någon råd att skicka ut påkostad och färgglad reklam till mig om vilka leksaker jag bör köpa till henne, medan när ett barn samtidigt föds i tredje världen så har någon inte råd att ge henne rent vatten. Att väva slöjor kring detta förhållande, att vägra se ett samband, att förhindra upprördhet över det eller åtminstone vägra alla tankar på att någonting går att göra åt det - det måste vara den svåraste och viktigaste uppgiften för vår tids ideologi. Den marknadsvänliga liberalismen fungerar i det här fallet utmärkt.

Vår tid är inte auktoriteternas eller de totalitära regimernas tid. Vår tid är en tid som gärna med Edith Södergran sjunger "Jag följer ingen lag/jag är lag i mig själv". Samtidigt: om det verkligen hade varit sant att varje individ blott hade följt sin egen inre övertygelse hade ju samhället gått sönder, blivit omöjligt. Alltså måste vi på något sätt både tro på vår egen suveränitet, förutan vilken vi inte skulle kunna se oss själva som moderna demokratiska människor, och utöva denna suveränitet på ungefär samma sätt som alla andra människor gör. Hur går det till? Jag vet inte, men ett svar skulle kunna vara: genom att yttre lydnad har ersatts av inre.

Samtidigt med Halldenius bok om liberalism läser jag en avhandling i idé- och lärdomshistoria, Frans Lundgrens "Den isolerade medborgaren. Liberalt styre och uppkomsten av det sociala vid 1800-talets mitt". Lundgren har undersökt tre för tiden nya fenomen: cellfängelset som innebar att straffade personer isolerades i var sitt rum, den uppsökande fattigvården samt bildningscirklar för arbetare. Alla tre genomsyrades av en reformeringsiver och en uppfostringsvilja - människan går att förändra och vi vet i vilken riktning hon bör gå - som egentligen strider mot en liberal grundprincip som Halldenius för fram, nämligen att staten bör vara en skyddsorganisation och inte en uppfostrare. Ändå var det främst liberaler som trodde på det stora uppifrån styrda förändringsarbetet av människan. Men det liberala projektet har naturligtvis förändrats över tid och 1800-talets idealism har onekligen gått över i dag när allt tal om det goda, det rätta och det sköna bär konservatismens märke.

Den människofostran som Lundgren skriver om följer i själva verket samma tidslogik som den som ledsagar den store liberalen John Stuart Mill i hans "Om friheten" från 1859: först måste människan vara på ett visst sätt, sedan kan hon koras till medborgare (genom att exempelvis förlänas rösträtt). Som en röd tråd genom Lundgrens undersökningar löper nämligen idén om den inre lydnadens vikt. Eller som en av tidens debattörer framställde saken: "Friheten i stället för tvånget, gör af lydnaden icke en lag, ett behof, främmande för honom, utan en inre nödvändighet."

Hur skulle då den reformerade människan bli, vilken "inre nödvändighet" skulle hon göra till sin? Det verkar som om svaret på den frågan hänger samman med ett annat fenomen som indirekt går att läsa fram mellan raderna i Lundgrens avhandling: vid denna tid fruktade verkligen de ledande personerna i samhället folket. Makten var helt enkelt livrädd för vad den kallade "massan", denna hop av nästan inte urskiljbara individer. Därför måste massan, folket, arbetarna, pöbeln bli som maktens män redan ansåg sig vara: självkontrollerande, självreflekterande, disciplinerade, flitiga, njutningsavvisande. De måste helt enkelt bli borgerliga individer. Det målet tycks egentligen ha varit viktigare än att straffa den brottslige, mätta den fattiga eller göra arbetaren skickligare i själva sin yrkesutövning.

Knepigt nog var ett centralt inslag i denna fostran till individualism samförståndets vikt. Speciellt i bildningscirklarna gällde det att få arbetarna att inte se sig själva som en homogen skara, utan som bestående av skötsamma individer och slarviga sådana - och att samtidigt inte se någon fiende i de övre samhällsklasserna. Splittring inom klassen och gemenskap över klasserna alltså.

Och det är här någonstans som konspirationstankarna griper mig; det tycks som om allt det som Lundgrens undersökta reformivrare ville uppnå också verkligen har uppnåtts. Just det framgångsrika i det liberala projektet kan få misstänksamheten att skena. I dag finns det som bekant inga konflikter längre i vårt land. Arbetaren och ägaren vill ju samma sak; på företagets framgång vilar den enes pension och den andres profit. Och ingen makthavare fruktar längre folket. Numera är vi alla goda liberaler - inifrån och ut.

Lena Halldenius"Liberalism"Bilda

Lena Halldenius
"Liberalism"
Bilda förlag

Frans Lundgren
"Den isolerade medborgaren. Liberalt styre och uppkomsten av det sociala vid 1800-talets mitt"
Gidlunds förlag

Bild

Individen fostras inte längre av Fadern eller prosten utan av leksaksaffärer, ZTV, reklam - en hel kommersiell jättemaskin. Kan då individen vara suverän skapare av sitt eget öde?

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.