Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Ett avtal om krav – och hopp

Frankrikes president François Hollande, utrikesminister Laurent Fabius, FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon och FN:s klimatchef Christiana Figueres jublar efter slutet klimatavtal.
Frankrikes president François Hollande, utrikesminister Laurent Fabius, FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon och FN:s klimatchef Christiana Figueres jublar efter slutet klimatavtal. Foto: Berit Roald TT

Efter klimatmötet väntar nu en samhällsomställning. Det är viktigt att avtalets anda blir moralisk och att klimatskadliga handlingar ses som klandervärda, skriver Sverker Sörlin.

Det är svårt att inte leva sig in i den äkta glädjen hos många människor i Paris. I alla fall ett klimatavtal! Kanske ska dessa veckor i november och december 2015 framstå som en vändpunkt för världen, och Paris liksom förut som en stad av historiska vändpunkter: 1789, 1848, 1871, 1968.

Ett viktigt skäl är själva processen. Här har samtal förts mellan stater, de flesta av dem demokratier. Det är stater som ganska nyss formats – mer än hälften av dem fanns inte före 1960, ett fyrtiotal har tillkommit efter 1990. Nu deltar de redan i utformningen av principerna för sammanlevnad på planeten. Det är, eller borde vara, framtiden.

Det har talats mycket om globaliseringen som ett nyliberalt projekt, knutet till avregleringar av banker och finanssystem. Men det finns en annan globalisering som är närmast den motsatta: att reglera och institutionalisera. Antalet internationella överenskommelser bara växer och ålägger stater rimliga förpliktelser.

Klimatavtalet är ändå unikt. Inget annat avtal innebär i praktiken ett större ingrepp i staternas ekonomiska självbestämmande. Om avtalet skall nå dit det syftar, högst 1,5 grads uppvärmning, kommer det att innebära att en lång rad stater måste uppge delar av sin territoriella suveränitet. De kommer inte att längre fritt kunna ta i anspråk naturresurser i sina områden. Kol och olja måste stanna i marken. Företag kan komma att stoppas eller exproprieras. Hur ska det gå för Norge? Hur ska vi se på Lundin Oil? Med stolthet? Även medborgarna påverkas. De måste äta mindre rött kött, bo på mindre yta.

Men inget sådant står i avtalet. Åtgärder regleras inte och de fördelas inte. Detta är ett avtal ”i princip”. I princip ska alla göra det som krävs. Det är därför också ett avtal som inger hopp mer än visshet. Hopp är bättre än förtvivlan. Men den som inte är så optimistiskt lagd har lätt att hitta skäl till misstro. Avtalet överlåter åt stater, företag, organisationer och enskilda att fylla det med innehåll. Kan vi tro att de kommer att göra vad de borde? Tänker Sveriges regering ompröva Förbifart Stockholm? Eller utvidga tajgan i norr som kompensation? Kommer man att prioritera snabbjärnvägar?

Vore det ett annat avtal skulle vi finna det lättsinnigt eller bara obegripligt. Men detta är ett avtal om hopp och därför fungerar det. Det är också ett avtal om nödvändighet. Dess avsikt är att göra det svårare för alla att fortsätta som förut. Avtalet kommer att, i alla fall under en tid, fungera som en normförskjutare i beslutsfattandet. Det kommer att bli ytterst viktigt att dess anda stabiliseras till moral, att det betraktas som klandervärt att utföra klimatskadliga handlingar.

Cynikern har ingen svår uppgift. Det räcker med att ta samma exemplar av DN som tryckte den glada nyheten om klimatavtalet. Där finns många sidor med annonser för bilar av jätteformat. Deras utsläpp av koldioxid, ännu 2015, ligger uppåt 150 mg per kilometer eller ännu mer. De som köper dem räknar säkert med att använda dem i tio femton år. Bertil Moldén på Bil Sweden berättar med sedvanligt ogenerad förtjusning att det blir ett rekordår för bilförsäljningen. Trots att transportsektorn står för en tredjedel av Sveriges växthusgaser. Även i Sverige, en rättsstat där befolkningen är välmotiverad, korruptionen noll, institutionerna starka, politiken i princip vettig och kunskapsläget utmärkt är avtalet en gigantisk utmaning. Och då har jag bara nämnt bilar.

Vi talar om samhällsomställning. Transformation (på engelska), heter det nu bland många av de forskare och tänkare som ägnar sig åt dessa frågor. I ett slags fullskaligt tankeexperiment om hur en omställning till ett nollkarbonsamhälle skulle kunna gå till, boken ”Klimatet och välfärden. Mot en ny svensk modell” (2013), visar samhällsforskaren Staffan Laestadius att det är svårt, men fullt möjligt. Sverige kan använda mycket av det som byggdes upp under 1900-talet: välfärdsstaten, arbetsmarknadens parter, de starka myndigheterna. En svensk modell kan fungera igen.

Den som läser Laestadius, eller annan litteratur på detta område, inser snart att detta är betydligt mindre en fråga om energiteknik än många tänker sig. Den stora svårigheten ligger i att utveckla våra samhällen. Institutioner, regler, belöningar, ansvar. Vad bör vi värdera? Behöver vi lära nya saker i skolan (och vad ska då tas bort)? Ska befolkningen bo där den bor eller bör den koncentreras (eller spridas)? Behöver vi bygga nya samhällsinstitutioner? Ska det vara lika billigt att låna pengar till klimatskadlig verksamhet som till klimatsmart? Kan vi fortsätta med en ekonomisk ordning som har vinst som drivkraft men som inte har någon (nämnvärd) kostnadssida för de klimatskador den vållar? Borde vi ha forskningsråd och universitet som storsatsar på forskning om samhällsomställning?

Rimligen behövs mer och skarpare politik. Men många vill minska politikens inflytande och överlåta så mycket som möjligt till individens valfrihet. Även i Sverige finns många sådana väljare. Hela partier svajar underligt. Sverigedemokraternas hållning i klimatpolitiken påminner om ett kommentarsfält en fredag vid midnatt. Samtidigt lockar de många manliga väljare. Några av dessa gillar kanske både kött och bensinbil. Finns ett samband?

Med klimatavtalet har vi fått ett dokument som vilar på upplysningens grund och utgår från våra bästa bilder av oss själva. Paris dessa veckor har visat att det förnuftiga, tålmodiga samtalet ännu kan ge oss hopp. Det är inte tillräckligt för att rädda klimatet, men utan upplysning vore det omöjligt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.