Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Europa är en gated community

”Det är inte mot människor eller hudfärger som Europa bygger murar. Det är mot fattigdomen”, skriver David Qviström. Bilden visar flyktingar på Lampedusa i oktober 2013.
”Det är inte mot människor eller hudfärger som Europa bygger murar. Det är mot fattigdomen”, skriver David Qviström. Bilden visar flyktingar på Lampedusa i oktober 2013. Foto: Antonello Nusca/AOP

”Migrationspolitik är en måttstock på hur vi förhåller oss till de andra, dem som inte tillhör vårt samhälle.” Det skriver journalisten och författaren David Qviström i den första av en serie artiklar i DN Kultur, där olika skribenter under våren kommer att fortsätta diskussionen om vår tids stora fråga: den globala migrationen och dess konsekvenser.

Björn Wiman, Kulturchef

Vad jag minns bärgades bara denna onsdag 42 kroppar. Hela dagen ända fram till mörkrets inbrott gled italienska kustbevakningens patrullbåtar in i det som på Lampedusa kallas ”migranternas hamn” med nya liksäckar.

Jag stod på kajen. På ön var det som att vreden stod och vibrerade. Så brutalt, så fullständigt meningslöst. Det är först nu, sex månader senare, som minnena kommer tillbaka av scenens periferi.

Där låg en turistbåt i två plan förtöjd alldeles intill avspärrningarna mot den hamnbyggnad som nu blivit bårhus. På soldäcket rörde sig halvklädda medelålders turister. Därifrån dunkade slagdängorna ur högtalarna som ett slags motvärn – mot vantrivsel eller vanmakt, vad vet jag? – störmoment är som mycket annat i livet en fråga om perspektiv, eller hur?

Under dessa tolv dagar i början av oktober 2013 drunknade minst 646 migranter, eller kanske flyktingar, i tre båtförlisningar när de försökte nå tryggheten i Europa.

Soundtrack till massdöden: Shakira, Eminem.

Denna onsdag kom toppolitikerna från Rom och Bryssel på blixtvisit; José Manuel Barroso stod tillsammans med Cecilia Malmström och Italiens dåvarande premiärminister Enrico Letta inför hundratals kistor i hamnens lagerhus. Trots att flyktingbåtarna hade anlänt under 20 år var det plötsligt nu som den lilla ön blivit hela Europas dåliga samvete. Lampedusa ropade ”mördare” efter dem, dessa politiker som öborna ansåg hade rest murar runt Europa som tvingar fattiga och flyktingar rakt i händerna på cyniska flyktingsmugglare och ut på livsfarliga rutter över havet.

På presskonferensen talade politikerna dämpat om Europas gemensamma ansvar.

I ”migranternas hamn” samma eftermiddag: Avicii. Hey Brother. Doft av sololja med kokos. På soldäck mötte jag blicken hos en besvärad man med paraplydrink.

*

Migrationspolitik är en måttstock på hur vi förhåller oss till de andra, dem som inte tillhör vårt samhälle. Det handlar ju om vilka krav vi ska ställa på människor på andra sidan för att de ska få passera vår gräns – som exempelvis att utlänningar måste kunna försörja sig och inte ligga värdlandet till last. Därav frågorna i visumformulären om hur mycket kontanter man för med sig, eller om någon i landet kan garantera ens uppehälle.

Gränsen är inte bara en säkerhetspolitisk konstruktion, utan också en ekonomisk barriär, minns det.

Undantaget är de som söker asyl. Som bekant är rätten att söka skydd i ett annat land undan förföljelse en mänsklig rättighet, och ett åtagande som länderna i Europeiska unionen vill bygga sin gemenskap kring för att inte enbart vara något så krasst som en handelsklubb mellan välbärgade stater.

”Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.”

Så ser våra gemensamma europeiska värden ut enligt EU-fördraget, artikel 2. Ändå har det tagit 14 år av tragglande sedan principbeslutet i Tammerfors 1999 om ett gemensamt asylsystem innan det äntligen, i juni 2013, på sätt och vis kom på plats.

Det har funnits problem med dessa reformer. Anständiga mottagningsfaciliteter kostar pengar. Standardhöjningar till förmån för asylsökande riskerar att reta skiten ur främlingsfientliga hemmaopinioner. Och så därtill rätten för asylsökande att efter viss tid i länderna söka jobb. Förförståelsen är: de har inte alls flyktingskäl. De kommer bara för att fly fattigdomen och bygga sig en bättre framtid i Europa, och det mitt i inhemsk kris och massarbetslöshet.

Också på hög EU-nivå har politikerna talat om problemet med ”falska asylsökande” och om att i en anda av solidaritet mellan länderna ”fördela bördan” med inströmningen av asylsökande – som de senaste åren har varit runt 300 000 årligen i unionen med drygt 500 miljoner invånare.

Jag skriver att asylsystemet ”på sätt och vis” är på plats. Det beror på att det fortfarande finns ett par rätt betänkliga buggar i systemet.

Den första är ansvarsfördelningen mellan länderna. Fem länder – Tyskland, Frankrike, Sverige, Storbritannien och Belgien – tar emot 70 procent av dem som söker asyl. Räknar man på mottagande i förhållande till folkmängd tog Sverige år 2012 emot 19 asylsökande när Italien tog emot en, och 85 för varje asylsökande som Estland tog emot. Sett till sin befolknings storlek tar bara Malta emot fler asyl­sökande än Sverige. Därmed tjänar Sverige samtidigt som förebild och ett avskräckande exempel i andra medlemsländer. Alla vet, att det land som sänker tröskeln för asylsökande riskerar att bli ny destination för flyktingsmugglarnas resor. Alltså råder här en omvänd marknadsfilosofi: det gäller det att ha ett lite sämre erbjudande för skyddssökande än grannlandet, det gäller att bli något mindre attraktiv. Det är till och med ett politiskt spel som har fått ett namn: race-to-the-bottom. När EU-politiker talar om ansvar för skyddsbehövande tenderar det att vara lite som med lappen i portuppgången: det handlar allt som oftast om att någon annan än lappskrivaren själv ska göra jobbet.

Den andra buggen i asylsystemet är den märkliga omständigheten, att EU konstruerat ett gemensamt asylsystem som de asylsökande knappt har möjlighet att ta i anspråk.

Att få Schengenvisum för att söka asyl i Europa? Visst, det är faktiskt tillåtet enligt Schengenreglerna, men glöm det, det händer inte. För att komma till Europa och söka skydd är flyktingar tvungna att anlita flyktingsmugglare, eller köpa ett falskt pass – eller varför inte gifta sig, eller kanske köpa ett arbetserbjudande och få visum till Sverige?

Trots att kriget i Syrien är inne på sitt tredje år, och trots att 2,5 miljoner syrier nu har flytt sitt land, har inte någon flyktingström nått Europa, utan mer en rännil om 81 000 som har lyckats ta sig till EU eller EES-länderna och sökt asyl. Grekland har byggt en välövervakad barriär för att stoppa de irreguljära gränspassagerna över gränsfloden Evros. Bulgarien vill göra likadant. Det gör naturligtvis inte att migranterna blir färre, bara att människosmugglarna styr om rutterna till ännu mer vådliga vägar, som exempelvis överfulla fiskebåtar mot Italien och Malta.

*

Mannen med paraplydrinken vars blick jag mötte var kanske runt 60, ganska senig och med grått hår på bringan. Han var brunbränd. Knappast förmögen, av resalternativet på turistbåten att döma snarare medelklass. Italienare. Gissar jag. Han kan mycket väl ha sparat en längre tid till denna solsemester på Lampedusa, en ö som inte bara är känd för flyktingbåtarna, utan också för sina havssköldpaddor. Kanske var det faunan som lockade honom hit? Också han kastade en blick bort mot avspärrningarna. Han såg besvärad ut där han stod. Som att oturen förföljde honom, men att man måste bita ihop och göra det bästa av situationen den trista inramningen till trots.

*

”Fästning Europa! Se bara hur vi reser våra rasistiska murar – kan det bli tydligare? Om några år kommer drönare att sväva längs EU:s yttre gränser så att inte en enda flykting ska kunna komma in.”

Ungefär så kan det låta.

Men det finns ingen fästning Europa.

En kort tid före Lampedusakatastroferna besökte jag gränsmyndigheten Frontex huvudkontor i Warszawa just för att få veta mer om planerna på de obemannade farkosterna längs de yttre gränserna (kommissionen har lagt fram ett förslag om att tillåta drönare för civilt bruk i europeiskt luftrum från 2016, men antagligen kommer det att bli för dyrt att använda dem för gränsbevakning).

Då frågade jag Frontexchefen, finländaren Ilkka Laitinen, hur han såg på orden ”fästning Europa”.

”Att det är en avsiktlig provokation mot asylprocessen i Europa som i dag är ogrundad”, svarade han. ”Jämför man antalet irreguljära gränspassager – de brukar vara runt 100 000 om året – med de runt 125 miljoner som passerar Europas gräns reguljärt, då finns ingen grund att hävda att vi skapat en fästning.”

Jag tror att han har rätt.

”Fästning Europa” är ingen träffsäker beskrivning av vår gränspolitik. Tänk inte på gränsen som en säkerhetspolitisk konstruktion, utan som en ekonomisk barriär. Det är inte mot människor eller hudfärger som Europa bygger murar. Det är mot fattigdomen. Europa är inte alls någon stängd fästning, utan snarare en jättelik gated community där grindvakten frågar ”Vad ska du göra här? Ärende? Vem ska du träffa?” medan vi sitter på insidan av gränsen och kramar vår välfärd.

Inte fästning. Europa beter sig som en gated community.

Bara se på vad vi vill stänga ute.

I det lilla: tiggaren som sträcker fram sin pappmugg, kör upp vårt välstånd i nyllet på oss – och utkräver ansvar. Tiggeri är en ”oärlig” verksamhet, och tiggarna missbrukar grundtanken med den fria rörligheten inom EU, förklarade migrationsminister Tobias Billström (M) i P1 Morgon den 2 augusti 2010.

I det större: nio västliga EU-länders kamp under förra året för att få behålla övergångsreglerna så att inte den fria rörligheten skulle omfatta arbetskraft från Bulgarien och Rumänien.

Och globalt: trots ett nytt, gemensamt europeiskt kvotflyktingprogram för de allra mest utsatta på flykt har EU:s 28 medlemsländer tillsammans tagit emot runt 4 500 kvotflyktingar årligen, varav Sverige ensamt 1 900 och Finland 750. USA tar emot 80 000. Ungern, ett av de få nya EU-länder som slutit avtal med UNHCR, har tecknat sig för en ögontjänarkvot per år om hela fem flyktingar.

Det är där kommissionens ordförande José Manuel Barrosos ord om gemensamt europeiskt ansvar landar när nu kommissionen har presenterat sin ”strategiska vision” inför nästa rättsliga femårsprogram. Kommissionär Cecilia Malmström vill bland annat att EU ska överväga lagliga vägar in till Europa för personer som söker skydd, och att länderna ska komma överens om en gemensam strategi att utfärda visum av humanitära skäl.

Om det alls är möjligt kommer det att ta tid.

Kanske 14 år till, vem vet.

Till dess serveras kylda paraplydrinkar på soldäck med utsikt över ”migranternas hamn”.

Soundtrack: Europahymnen.

David Qviström.
D.avid Qviström.

David Qviström är journalist. Under en tioårsperiod har han följt olika sorters utvandrare – flyktingar, asylsökande, de som flyttar för kärleks skull – och skrivit boken ”Nyttiga människor. En reportagebok om migranter, gränser och människosyn”, som i dagarna kommit ut på Natur & Kultur. Boken berättar om de enskilda människorna, men också om migrationspolitiken som spegel för en människosyn.

Qviström har också skrivit ”Välgrundad fruktan. Om asyl, amnesti och rätten till trygghet” (2005).

”Utvandrarna” tar vid med nya perspektiv där DN Kulturs artikelserie ”Folkvandringens tid” slutade. De artiklarna finns att läsa på dn.se/kultur.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.