Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 18:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/europa-ar-knappast-ett-hem-for-alla/

Kulturdebatt

Mats Rosengren: Europa är knappast ett hem för alla

Överlevande efter flyktingkatastrofen utanför Lampedusa, då över 300 migranter drunknade, håller en improviserad minnesceremoni i oktober 2016. Foto: Anders Hansson

Det är förvånande att 30 av Europas främsta intellektuella sätter sina namn under en så ogenomtänkt text som helgens upprop mot högerpopulismen, skriver retorikprofessor Mats Rosengren.

Rätta artikel

I uppropet ”Huset Europa brinner” ( DN 26/1) samlas ett trettiotal av Europas främsta intellektuella för att i ord bemöta hoten från högerpopulismen, i första hand inför valen till Europaparlamentet i maj 2019. Det krävs, menar man, en enad front. Vi som värnar den liberala demokratin kan inte längre tiga still.

Men uppropet presenterar ingen analys av och erbjuder inga förslag på vad som kan ha gått fel och lett till denna situation där, som man skriver, ”Europa som idé, vilja och symbol faller sönder framför våra ögon”.

I stället repeteras slagord om Europa som, i första hand, en kontinent för dem ”som fortfarande tror på Erasmus, Dantes, Goethes och Comenius arv”. Liksom slagord om ”den stora Idé vi ärvt, som vi menar varit den enda kraft stark nog att lyfta Europas befolkning till en nivå högre än sig själva och sitt krigiska förflutna, som förblir den enda kraft ärbar nog att avvärja de nya totalitära angreppen som påminner om medeltidens elände”.

Det är som om man helt glömt bort alla de illgärningar som också utförts, såväl inom som utom Europas gränser, i just dessa ideals namn. Som om man inte lagt märke till den nödvändiga och (oftast) nyanserande förnuftskritik som upplysnings- och civilisationsidealen utsatts för under tiden efter andra världskriget. 

Inte heller nämns de enorma ekonomiska skillnader som vi i dag ser, globalt mellan nord och syd men också mellan medborgare i Europa. Dessa skillnader skapas av och/eller upprätthålls av en nyliberal ekonomisk politik, som i sig visat sig resultera i ökande sociala spänningar i Europa och världen.

Men kanske allra värst, mest skrämmande, blir det när man skriver att man vill ”än en gång höja facklan för ett Europa som, trots sina misstag, sina snedsteg och sin sporadiska feghet, förblir ett andra hem för varje fri man och kvinna på planeten”.

I mina ögon framstår hela detta upprop som ett oavsiktligt hån – i första hand mot de män och kvinnor som förlorat livet i sina försök att nåt en plats där de hoppades leva i frihet.

Hur är det ens möjligt att i dag – mer än fem år efter katastrofen utanför Lampedusa, då européer i gemen för första gången fick upp ögonen för den mänskliga katastrof som den europeiska migrations- och gränspolitiken innebär – att skriva att Europa är ett ”andra hem för varje fri man och kvinna på planeten”? Vi vet att migranter och flyktingar än i dag dör i stora antal när de försöker ta sig till det Europa som har stängt i princip alla lagliga vägar att ta sig till detta föregivna frihetens hem på jorden. 

Jag håller helt och fullt med dem som undertecknat uppropet om att demokratin, som statsskick såväl som moralpolitiskt rättesnöre, måste försvaras mot högerpopulism och nationalismer av alla slag. Men även om man (som jag) är positivt inställd till ett europeiskt överstatligt samarbete, så är svaret är knappast, som de skriver, en ”europeisk patriotism”. En sådan innebär endast att nationalismen flyttas från nationalstaternas till unionens nivå och att ”fästning Europa” ytterligare stärks, både som idé och i praktiken. I slutändan skulle detta vara fatalt för just det man vill försvara, den öppna demokratin.

I mina ögon framstår hela detta upprop som ett oavsiktligt hån – i första hand mot de män och kvinnor som förlorat livet i sina försök att nå en plats där de hoppades leva i frihet. Men också mot alla dem som, i politiken och kulturen, vägrar ansluta sig till en okritisk hyllning av upplysningen och dess europeiska rötter. 

I dag vet vi, genom decennier av historieskrivning och forskning, inom såväl human som samhällsvetenskaperna, att de förnuftsideal och den demokrati Europa berömmer sig av att skydda, varken är oproblematiska eller, när man försökt implementera dem i faktiska politiska situationer, alltid har lett till mer rättvisa, eller ens mindre dåliga samhällen. 

Men detta betyder inte att dessa ideal måste avskrivas, utan tvärtom att de måste kritiseras, utvecklas och anpassas för att kunna vara positivt verksamma i dag. 

En sådan kritisk produktiv hållning har många av undertecknarna visat prov på genom sina verk och sina handlingar. Därför är det förvånande att de sätter sina namn under en så ogenomtänkt text. Jag kan inte tro att de inte förmår se att problemen för den liberala samhällsordningen finns djupt inom den själv – i en naiv förnuftstro, i ett naivt självförhärligande och i ett historisk selektivt seende. Ett upprop som inte tar sin utgångspunkt i en kritik av detta blir en del av problemet, snarare än av lösningen.

Mats Rosengren är professor i retorik vid Uppsala universitet.