Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

Fadime förtjänar skickligare försvarare

Debatten om hedersvåld har väckts till liv i sommar. Polisen, debattörer och integrationsministern vill särbehandla våld inom vissa etniska grupper. Stefan Jonsson ser våldet mot kvinnor förvandlas till ideologiskt slagträ.

Enligt en förhärskande opinion förekommer i dagens Sverige två sorters våld.

Det finns det vanliga, låt oss säga "svenska" våldet. Det är ideologiskt neutralt och socialt normaliserat, ett våld som inte föranleder tolkningar eller politiska debatter även om vi förfasar oss över det och sörjer offren.

Det finns å andra sidan heders­våld. Det är onormalt och förknippas med vissa invandrargrupper med rötter i så kallade "hederskulturer", alltså osvenskt: ett våld som drabbar västvärlden som en geopolitisk kraft på samma sätt som terrorismen, med vilken det ofta sägs dela sina rötter.

Hedersvåldet anses värre eftersom det sägs syfta till systematiskt förtryck: det blockerar i synnerhet kvinnans frigörelse som individ. Det är därför föremål för en särskild politik. Den sittande regeringen har prioriterat frågan och gett polis och myndigheter direktiv att förebygga och bekämpa det.

Nyligen producerade polisen och landstinget i Östergötland en film om hedersförtryck: "Kontrollerad, övervakad, bortgift". Jag ombads kommentera filmen i Östgöta-Correspondenten och Östnytt (12/6). Jag sa att jag är positiv till grundtanken och syftet med filmen ... men kritisk till gestaltningen. Filmen gör nämligen ingen skillnad på skolkuratorns och polisens uppgift, och med sina etniska stereotyper finns en risk att den spelar rasistiska grupper i händerna.

För det finns många goda exempel på att det går att bekämpa hedersförtryck utan att förstärka fördomar om att skäggiga män från Mellanöstern misshandlar sina döttrar. Så varför inte kräva detsamma av polisen och landstinget i Östergötland när de gör en film om saken?

Reaktionen blev häftig. I Expressen (22/6) påstod Sakine Madon att jag önskade osynliggöra det faktiska förtrycket. Johanne Hildebrandt i SvD (24/6) ansåg min kritik fullständigt oacceptabel och menade att jag förnekade hedersvåldet och hederskulturens existens. Sanna Rayman, SvD, höll ett tal för föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime (24/6) där hon hånfullt påstod att jag brydde mig mer om bilden av hedersrelaterat våld än om själva våldet. (Glömde hon att det var en bild av hedersvåldet jag kommenterade?) Även integrationsminister Erik Ullenhag har gått ut (SvD 23/7) och skriver att jag kritiserar arbetet för att förebygga att unga kvinnor drabbas och att jag "sviker flickor".

Ingen har däremot invänt mot mitt väsentliga påstående: att polisens film anspelar på etniska stereo­typer och riskerar att bekräfta rasisternas världsbild. Debattörerna stipulerar kort att sådan kritik inte är på sin plats. De insinuerar också att jag är medskyldig.

Det är grova anklagelser. Att man är kritisk till metoderna som polisen använder mot hedersförtryck innebär ju inte att man är kritisk mot ändamålet, än mindre att man förnekar förtryckets existens. Låt säga att Johanne Hildebrandt kritiserade en informationsfilm om drogmissbruk därför att den gav en skev bild av missbrukarna. Då vore det tokigt av mig att anklaga henne för att blunda för att det finns ett narkotikaproblem.

Just så befängda är Madon, Hildebrandt och Rayman. Vad de hävdar är att vi när det gäller hedersvåld kan sluta tänka; det räcker att fördöma. Att en integrationsminister begår samma misstag är anmärkningsvärt.

Det uppskruvade tonläget och den låga intellektuella nivån visar återigen hur laddad frågan om hedersvåldet är. Men ingen, och allra minst de som drabbas av våldet, vinner på att Madon, Hildebrandt, Rayman och Ullenhag förvandlar denna fråga till ideologiskt slagträ.

Vill man diskutera hedersförtryck i offentligheten räcker det enligt dem inte med att man tar ställning för de drabbade och säger att förtrycket är oacceptabelt och ska straffas. Det räcker inte heller att man stöder det arbete som olika organisationer gör för att hjälpa de drabbade. Utöver detta måste man också bekräfta en särskild förklaring, den så kallade "hederskulturen". Dessa liberala röster kräver ett entydigt ställningstagande mot "hederskulturer" såsom "väsensskilda" (Rayman 1/8) etniskt avvikande, primitiva, förtryckande och därför legitima föremål för säråtgärder och polisiär övervakning.

För att bekämpa det hedersrelaterade förtrycket måste vi, som Ullenhag uttrycker det, "bekämpa hederskulturer".

Jag ber om en smula precision. Vilka är dessa "hederskulturer" som ska bekämpas? Talar han om den kurdiska, muslimska, hinduiska, bosniska, arabiska, afrikanska, ryska, japanska eller någon särskild del av dessa? Med vilka medel ska de bekämpas? Räcker det inte att vi bekämpar våldet, oavsett kulturella förtecken eller hudfärg på familjerna där det begås?

Vad dessa liberala debattörer glömmer är en av liberalismens grundsatser: kulturella förklaringar av individers beteenden – särskilt om det gäller våld och kriminella gärningar – är alltid dubiösa, vilket även "svenskar" brukar inse när sådana förklaringar tillämpas på dem. Liksom det finns många orsaker till att en vit svensk man slår ihjäl sin hustru när hon kräver skilsmässa så finns det många orsaker till att en kurdisk-svensk far slår ihjäl sin dotter därför att hon vill gå sin egen väg.

I båda fallen spelar kulturell fostran och kulturella normer en roll, men inte större roll i det ena fallet än det andra, och inte heller större roll än sociala, ekonomiska, psykologiska, familjemässiga och andra orsaker. Den största orsaken är det som i kulturteorin brukar kallas "situationen".

Att skilja på dessa bägge fall – att säga att det ena handlar om en konventionell våldsgärning orsakad av gärningsmannens sociala situation och psykologi och det andra om hedersvåld orsakat av gärningsmannens kultur – är att fabricera ideologi. Och ideologins funktion är här som alltid densamma, att stärka den egna gemenskapen genom att utmåla andra som abnorma, främmande eller farliga. Uppdelningen är vetenskapligt ohållbar och intellektuellt oredig. Därtill är den politiskt farlig, i synnerhet från en liberal ståndpunkt.

Hur farlig den är visar en annan debattör, Hanna Gadban, som går så långt som till att förorda en annan straffskala om en gärning kan rubriceras som hedersbrott; förövaren ska då kunna fråntas sitt medborgarskap (SvD 8/8). Vilka blir konsekvenserna? Ska en vit man som slår ihjäl sin partner för att hon vill separera fråntas medborgarskapet? Eller gäller det bara sådana som mördade Pela och Fadime? Detta tycks bli konsekvensen om vi bygger en politik kring begreppet "hederskultur": ett villkorat medborgarskap för individer från "hederskulturer", ett annat för de "normala"? Önskar vi oss ett samhälle där människor graderas efter kulturellt ursprung?

Sakine Madon menar att jag är "hedersvåldets nyttige idiot". Debatter där man idiotförklarar varandra är tröttsamma, men om vi nu ska köra den linjen kan man undra vem som egentligen är idiot. Tar man en titt på den rasistiska sajten Avpixlat ser man att en hyllning av Sakine Madon legat i topp hela sommaren. Polisens film och integrationsministern lovprisas på många invandringsfientliga sajter. Jag är säker på att de är besvärade av sådana ryggdunkningar. När jag kommenterade filmen var det just detta scenario jag varnade för. Fadime, Pela och alla andra drabbade av hedersförtrycket förtjänar skickligare och mer vidsynta försvarare. Och jag vet att sådana finns.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.