Hanne Kjöller tar i en DN-krönika (13/8) upp viktiga och förtryckande patriarkala strukturer som självfallet ska bekämpas. Tyvärr förklaras dock inte den fattigdom som rumänska romer är fastlåsta i av enbart dessa strukturer. 

År 2018 var socialbidragsnivån i Rumänien ca 318 kr/mån. Spädbarn dör av undernäring. Människor lever i lerhus som riskerar att rasa samman vid kraftigt regn med mera. Vad detta har med romers ”kultur” och patriarkala förhållanden att göra är svårt att förstå. Den strukturella diskriminering som romer i Rumänien (och på andra platser) utsätts för har redogjorts för under åratal. Fattigdomen är så pass utbredd i Rumänien att över 3 miljoner människor har lämnat landet sedan EU-tillträdet. De flesta av dessa är inte romer. 

Samma problemformulering – som den om dagens romer – har under århundranden gällt bland annat samers tiggande under 1700-talet, tiggande ”etniska svenskar” och även 1800-talets barntiggare (som inte kunde tillskrivas vare sig missbruk, människohandel eller kultur). En återkommande förklaring till problemet är att tiggaren, oavsett sin identifierade karaktär, har sig själv att skylla och borde antingen ta sig i kragen eller ”åka hem”. Och aldrig verkar denna lösning på egen hand ha hjälpt dessa människor till ett bättre liv. 

Återkommande är också föreställningen om den fattiga kvinnan som en dålig mamma. Hon gör fel om hon inte försöker försörja sitt barn genom att resa iväg, samtidigt gör hon fel om hon reser iväg för att hitta försörjning. Synd att Sverige nekar dessa barns rätt till skolgång här. 

Sverige skulle kunna följa Amnestys uppmaningar att tillgodose EU-migranter ”tak-över-huvudet”, sanitet, utbildning och arbetsinsatser, koordinerade på nationell nivå. Zigenarutredningen från 1956, som syftade till integrering av Sveriges romer, påpekade att kommunerna inte bör ha huvudansvar för sådana insatser eftersom dessa främst ser till sin egen budget. Svenska romer ansågs ofta inte heller vara medborgare, eftersom de till följd av ständig fördrivning aldrig folkbokfördes. Trots att de levt i Sverige i århundranden. Det är samma dynamik som nu cementeras.

En viktig poäng i min artikel (DN 8/8) är att tiggandet fungerar som symtom i länder där socialpolitiken på vissa områden fallerar. Detta drabbar såväl EU-migranter som svenskar. Även svenska medborgare nekas försörjningsstöd och det är inte bara missbrukare som är hemlösa i vårt land. Jag menar att avfärdandet av EU-migranters rätt till grundläggande sociala åtgärder hänger samman med – och normaliserar – frånvaron av en nödvändig debatt om vad att göra för svenska hemlösa, utförsäkrade och fattigpensionärers rätt att ta sig ur sin fattigdom. 

Erik Hansson är fil dr i kulturgeografi. Han disputerade nyligen vid Uppsala universitet med avhandlingen ”Det känns fel. Om det svenska samhällets reaktion på närvaron av tiggande EU-medborgare 2014-2016”. 

Läs mer: Den romska kulturen är en del av fattigdomsproblemet 

Läs mer: Tiggeriförbud handlar om att slippa se fattigdom