Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Finlands 100 år av frihet, kamp och självcensur

01:47. Den 6:e december fyller Finland 100 år som självständig nation.

Finland firar 100 år som självständig nation. Men det fria Finland är delvis en myt, skriver författaren Jörn Donner. Landets finskhet är en produkt som är östvästlig.

Ett tillfälligt ämbetsverk med rätt många anställda har med generös finansiering (närmare 20 miljoner euro) satsat på att högtidlighålla dessa hundra år av ett fritt Finland, som delvis är en myt. I finansieringen ingår rikligt produktionsstöd till filmen ”Okänd soldat”, vilken nu för tredje gången avses återberätta det förlorade kriget 1944, motsvarighet till ”Fänrik Ståls sägner”.

Problemet när det gäller Finlands 100 år är när, var och hur och varför? De första frågorna är lätta att besvara, en liten tidningsnotis i Helsingfors som berättar att den dåtida senaten (regeringen) beslutat deklarera en självständighet som ett antal veckor senare bekräftades i Petrograd av Lenin, som egentligen hade helt andra tankar utan att ha framfört dem till Svinhufvud, den utsände delegaten. Den outtalade åsikten var att revolutionen i varje fall skulle sprida sig snabbt till de krigströtta europeiska länderna, vilket innebar att ett godkännande av den lilla finska provinsens självständighet gick för sig. Tillfälligtvis.

Nu gick det inte riktigt som Lenin och hans förtrogne Stalin tänkte sig, men utsikterna ansågs goda, trots att bolsjevikregimen bara var en månad gammal och i desperat behov av att försöka konsolidera sin makt. När det tyska imperiet småningom föll, och därmed det habsburgska, kunde man hoppas på att ur Europas kaos framskapa en revolutionär situation.

Denna uppstod i Finland i slutet av januari 1918. Södra Finland blev rött och revolutionärt. Den avsuttna ryska generalen Mannerheim fick uppgiften att leda det vita Finlands improviserade armé till en seger, som med tysk militärhjälp slutade i massdöd och blodbad våren 1918.

Man har sedan den våren tvistat om när Finland verkligen blev självständigt.

Ärren efter inbördeskriget (senare beskrivet bland annat av Väinö Linna) tog närmare hundra år att läka. Sommaren 1918 skulle Finland göras till monarki, under en tysk kung som var klok nog att abdikera innan farsen blev verklighet. År 1919 valdes sedan ett demokratiskt parlament och en klok president, Ståhlberg, som besegrade den makthungrige Mannerheim överlägset. Kanske detta var början till självständigheten?

Bättre kanske att gå bakåt i historien.

Det Finland (del av Sverige) som erövrades av den ryske tsaren Alexander I 1809 var en ofullgången produkt av det svenska samhällssystemet med det svenska språket som lingua franca trots att folkets stora flertal talade finska. Den utveckling som skedde över ett hundra år handlade om att skapa ett fungerande samhälle under rysk överhöghet, men framför allt ett finskt, finskspråkigt samhälle. Nästan alla de som medverkade i denna process skrev och talade på svenska, men de ansåg sig vara finnar, även Runeberg.

Det hela tog lång tid. Först mot slutet av 1800-talet var majoriteten av studenterna vid landets enda universitet finskspråkiga. Efter sekelskiftet 1900 bytte hundratusentals finnar släktnamn. I denna språkkamp spelade litteratur och teater en nyckelroll. Aleksis Kivi blev bärande symbol för en finskhet, som också kom att prägla musik, arkitektur och målarkonst.

För de svensktalandes del handlade det om en reträtt och ett revirförsvar, som fortsatt ända till denna dag. Beteckningen finlandssvensk uppfanns i början av 1900-talet och var från början en misnomer som gav upphov till feltolkningar på finskt håll, i tron att de svensktalande kom från Sverige. Under historiens gång har människor tagit sig till Finland från olika väderstreck, i mitt eget fall från Lübeck, vidare till Stockholm och sedan Finland.

Men självständigheten skulle inte ha blivit verklighet utan världskrigets kaos. Varken tsarregimen, som föll samman vid februarirevolutionen 1917 eller de vita trupper som bekämpade bolsjevikerna under det ryska inbördeskrigets tid var villiga att godta Finlands självständighet.

Personer som ansågs vara antisovjetiska var inte alltid ansedda av dem som hade makten. Men i en bastus mörker kunde man säga vad som helst.

Nya nationalstater uppstod i Europa. Dessa länders relativa frihet krossades senare i spåren av Stalins välde, ett drama beskrivet bland andra av Anne Applebaum. Finland vek sig men föll inte.

Följande våg av smånationers väg till självständighet kom i i samband med realsocialismens och Sovjetunionens sammanbrott, varvid resterna av Titos Jugoslavien förvandlades till sju nygamla stater, av vilka några (Kosovo, Makedonien) alltjämt är omtvistade eller icke helt erkända.

Var det värt besväret att förvandla det svenska eller ryska Finland till en självständig stat, i nuet inklämd mellan ett auktoritärt och korrupt Ryssland och ett utomordentligt väl fungerande Sverige med en fertil socialmonarki, ättlingar till den kronprins Bernadotte som kom överens med Alexander i Åbo 1812 om att låta ryssarna ta över Finland mot att få Norge i kompensation?

Svaret är definitivt ja när det gäller det finska språket och dess bestånd. Den finska språkkampen gällde småningom också förhållandet till den förryskningsprocess som pågick vid slutet av 1800-talet. I det Sverige jag under många år blev bekant med var det inte särskilt väl bevänt med förhållandet till den stora finska invandringen under 60-70-talen, utom att finnarna var välkomna som gastarbeiter i den svenska industrin. Man ville assimilera finnarna, inte medge deras rätt till eget språk. Den etniska nationalismen var svensk. I Finland var den finsk, till den grad att den till våra dagar kvarlevt i obehagligt avstötande form, med ett regeringsparti som liknar Sverigedemokraterna, men inte helt.

Det finns en omtvistad teori om självständigheten, framförd bland andra av Finlands tidigare president Martti Ahtisaari, att full självständighet uppnåddes för Finlands del först år 1995 i samband med medlemskapet i EU. Detta mot bakgrund av de inskränkningar som var i kraft bland annat under de långa åren av den så kallade vänskaps- och biståndspakten (VSB) med Sovjetunionen, som var i kraft från 1948 till Sovjetunionens fall.

Vad som avsågs med finlandisering kan man tvista om, men självcensuren var omfattande under denna tid, delvis präglad av Kekkonen och hans följe av eftersägare. Men även om yttrandefriheten var begränsad innebar det inte att enskilda individer skulle ha lidit varaktig skada. Personer som ansågs vara ”antisovjetiska” var inte alltid ansedda av dem som hade makten. Men i en bastus mörker kunde man säga vad som helst.

Vid olika tidpunkter har man försökt peta ner statyn av Alexander II på Senatstorget i Helsingfors. Men där står han, icke Mannerheim eller Paasikivi eller Kekkonen. Arvet från Sverige finns sedan på annat håll, i lagar och rättssystem. Frånsett det motbjudande självskryt som alltid kopplas till jubiléer som detta är Finland en produkt av en finskhet som är östvästlig. Det går an, skrev en stor svensk författare.

  • Läs mer:

”Hundra år av skit under de finska naglarna”

”Finland förlorade slaget om sitt eget varumärke”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.