Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Förintelsens suggestiva dragningskraft

Anita Goldman om minneshögtidens undertoner i Israel. På måndag är det 69 år sedan Auschwitz befriades. Goldman skriver från Tel Aviv om hur den israeliska litteraturen försöker rädda minnet av Förintelsen ur den nationalistiska retorikens grepp.

Inte mindre än hälften av knessets 120 ledamöter kommer den 27 januari att närvara vid minneshögtiden i Auschwitz, var och en i sällskap av en israelisk överlevande. Tillsammans med and­ra statliga dignitärer och säkerhetstjänst kommer den israeliska delegationen att uppgå till 300 personer, vilka kommer att anlända med två chartrade plan som avgår på morgonen och återkommer till Israel samma kväll.

Annars uppmärksammas Förintelsens minnesdag mycket sparsamt i Israel, där man har sin egen minnesdag – Jom Hashoa – på våren, exakt åtta dagar före firandet av Jom Haatsmaut, Självständighetsdagen. Denna föregås i sin tur av Jom Hasikaron, Minnesdagen för de fallna soldaterna i Israels alla krig. Koreografin är förstås uttänkt och mycket mäktig: Förintelsen, kampen och offret för staten och firandet av självständigheten. En helig treenighet som ingen kan undgå som lever här. Medier översvämmas av minnesjournalistik och särskild, sorglig musik. I varje skola, bosättning och stad hålls minnesceremonier. Skolbarnen står i givakt med resten av befolkningen till ljudet av de två minuter långa sirenerna. Ena veckan för de mördade, andra för de fallna.

Det är sju år sedan som Avraham Burg, före detta talman i knesset, kom ut med "Lenatzeah et Hitler" (Segra över Hitler), på svenska "Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan" (Daidalos 2010). Det är en kritisk granskning av den gigantiska roll som Förintelsen spelar i israeliskt samhälls- och kulturliv. Sedan dess har sammankopplandet av Förintelsen med snart sagt varje politisk fråga formligen exploderat. Endast under det senaste halvåret då jag i Tel Aviv aktivt följt med i israelisk samhällsdebatt har Förintelsen spelat en direkt roll i en lång rad aktuella frågor:

Hotet från Irans kärnvapen­program jämställs med Förintelsen av premiärministern. Oppositionen och radikala debattörer kritiserar sammankopplingen och Netanyahus ständiga skapande av hotbilder.

De många israeliska ungdomar som emigrerar till Berlin anklagas av ledande ministrar för att ha förrått Förintelsens "läxa".

Israels skolminister vill att undervisningen om Förintelsen skall starta redan i första klass. Han får kraftigt medialt motstånd, bland annat från överlevande; "Våra sexåringar skall inte behöva förhålla sig till död och förintelse. De skall leka, skratta, lära sig om naturens under."

Afrikanska asylsökande i Israel går ut i välorganiserade massdemonstrationer. Vad som hänt den judiska gruppen, för vilken alla dörrar en gång stängdes, blir en ledande tankefigur i så gott som samtliga mediers kommentarer.

En livlig debatt har just tagit fart om ett lagförslag som skall kriminalisera ordet "nazist" för annat bruk än upplysning och undervisning. Yttrandefriheten hotas, menar kritikerna.

"Den israeliska storyn håller på att bli så tillplattad att den snart är helt endimensionell. Förintelsen och inget annat. Om så är fallet, då vann Hitler och vi måste skriva om historieböckerna", skriver Uri Misgav, en av många radikala skribenter i dagstidningen Haaretz. "Man kan inte tänka sig en större skamfläck än att ledarna för den judiska staten dagligen och utan urskillning utnyttjar den judiska Förintelsen. Allt är tillåtet. När devalveringen är så fruktansvärd uppstår frågan: Har vi inte att göra med ett nytt slags post-förintelseförnekande?"

Or Kashti är Haaretz skolreporter. Under rubriken "Sluta skrämma barnen! Rädslan som en hörnsten i israelisk utbildning", beskriver han hur han följde med en av skolan organiserad resa till Polen (utbildningsministern vill göra dessa Polenresor obligatoriska för alla klasser): "Till ceremonin i koncentrations­lägret Majdanek kom guiden utrustad med en stor kassettbandspelare. När jag frågade varför blev hon förvånad och förklarade att eleverna behöver musik för att kunna gråta." Detta, menar Kashti, är ett cyniskt utnyttjande av påverkbara ton­åringars känslor. "Denna blandning av känslosamhet och rädsla är en passande brygd för att piska fram nationalistiska budskap."

Flera skribenter kritiserar den välregisserade känslosamheten och inlevelsen som mycket unga israeler skall ge prov på och upprepa vid den snart sagt ändlösa kavalkad av påbjudna minnesdagar: Förutom ovannämnda, även en särskild dag till minne av mordet på premiärminister Yitzhak Rabin och individuella minnesdagar för Israels många krig. Detta uppblandat med religiösa högtider till minne av när Farao ville döda alla israelitiska gossebarn och drottning Ester räddade sitt folk från ännu ett folkmord. Lägg till detta en politisk retorik från premiärminister Netanyahu som går ut på att Israel riskerar att översvämmas av en miljon afrikaner, bombas tillbaka till stenåldern av iranierna samt vars hela framtid i Landet hotas av palestinska terrorister.

Förintelsens suggestiva dragningskraft blir den annars mycket skarpe journalisten Ari Shavit ett offer för när han i ett stort reportage detaljerat går igenom den hemliga flygningen över Auschwitz som en grupp bland de högsta officerarna i flygvapnet – samtliga söner till överlevande – iscensatte år 2003. Överflygningen gjordes för att ta den bild av israeliska stridsplan över Auschwitz som, om den hade tagits 1943, skulle ha inneburit en annan historisk utgång för judarna. När Polen inte gav sitt tillstånd till flygningen genomförde man den ändå genom att flyga under den polska radarn. Eftersom det gick som det gjorde "förra gången polackerna talade om för oss vad vi skulle göra".

Men en av världens främsta Förintelseforskare, den israeliske professorn Yehuda Bauer publicerar ett oerhört skarpt svar på Shavits artikel:

"Man viftar inte med flaggor på eller iscensätter flyguppvisningar över begravningsplatser. Det är sådant som teatern är till för. I stället tassar man försiktigt runt och gråter högt eller djupt inne i sig. Den som är religiös ber. Flygningen över Auschwitz var barnslig, skrytsam, och totalt överflödig. För Israels framtid är detta fel sorts symbol. (...) Så är det besynnerliga argumentet att lärdomen från Auschwitz är att det borde existera ett starkt Israel. Alltså, om Auschwitz inte skulle ha existerat, skulle Israel då ha varit svagt? Och om vi hade haft ett val mellan närapå sex miljoner levande judar och statens etablerande, vilket skulle vi ha valt? Själv skulle jag ha föredragit miljontals judar."

Som så ofta är det i skönlitteraturen som ett nytt och djupare förhållningssätt först artikuleras och i detta fall inte längre från över­levande, utan från deras barn och barnbarn. Amir Gutfreunds prisbelönade "Shoa shelanu" (Vår Förintelse) handlar om barn som försöker förstå det de vuxna aldrig talar om, och är i sammanhanget skriven med en aldrig förut skådad mix av humor och fantasteri. "Nazisterna var människor som du och jag", säger författaren. "Man kan inte säga att de var annorlunda. Det är för enkelt."

I den makabra och fantastiskt välskrivna "Naarot lemofet" (Mönsterflickorna) skildrar den unga Sara Blau hur den falska myten om att 93 religiösa flickor begick massjälvmord i lägret för att inte bli sexuellt utnyttjade av nazisterna, fortfarande används för att fostra dagens religiösa flickor till sexuell avhållsamhet och till ständig påminnelse om Förintelsen.

I "Vered Halevanon" (Libanons ros), blottlägger Leah Aini en av det israeliska samhällets mest nedtystade hemligheter: de övergrepp som en del överlevande begått mot sina barn. Ainis roman öppnade en Pandoras ask och hon översvämmades av brev från barn till över­levande.

"Det finns en schablonbild av Förintelsens överlevande i Israel", säger Aini, "människor som håller tyst om vad de varit med om, som koncentrerar sig på att ersätta det liv och de familjer de förlorat, fina europiska människor som lidit. Men lägrens fasor var mina godnattsagor från fyra års ålder, min far satt vid min sängkant och berättade med intensiv plastik. Min enda livsuppgift var att bära min fars berättelse, långt innan han eller jag visste att jag hade en särskild talang för att skriva. Hela den grekiska judenhetens öde låg på mina axlar. Och detta är fantastiskt med tanke på att uppgiften förelades mig i ett hem där det inte fanns några böcker och min far var analfabet. Han hjärntvättade mig och chockbehandlade mitt hjärta."

Aini, som skriver om den sällan omtalade förintelsen av sefardiska judar från Thessaloniki, har inte mycket till övers för hur det officiella Israel förhåller sig till Förintelsen: nationens sammanblandning av sionistiska hjälteberättelser och Förintelsehistoria, de många skolresorna till Auschwitz, "med ÖB och sentimentala tal och trummor som slår taram taram". "Vi har förvandlat Förintelsen till något judiskt par exellence och det skadar bara oss själva."

I den omtalade "Ganevet Hashoa sheli" (Flickan som stal min Förintelse) skildrar den unge Noam Chayut sin utveckling från en ideologiskt motiverad elitsoldat i frontlinjen under den militära offensiven mot Gazaremsan till en uttalad kritiker av den israeliska ockupationen. Flickan i berättelsen är förstås palestinska:

"Hon tog ifrån mig övertygelsen att absolut ondska existerar och att jag hämnades den och slogs mot den. För den flickan var det jag som förkroppsligade det absolut onda... Sedan dess har jag lämnats utan min Förintelse och allt i mitt liv har fått en ny mening; till­hörigheten är suddigare, stoltheten saknas, övertygelsen är vacklande, ångern skärps och förlåtelsen föds."

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.