Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Förlåtelse kan bara ges – aldrig tas

En av många statyer på det klassiska temat ”förlåtelse”.
En av många statyer på det klassiska temat ”förlåtelse”. Foto: Peter Horree / Alamy

Desmond Tutus kampanj för förlåtelse är en falsk quickfix för samhällen som skakats av krig och konflikter. Det skriver Johanna Mannergren Selimovic, som utvecklar Ann Heberleins kritik av ”försoningsindustrin”.

Hon malde sönder fimpen med klacken i snålblåsten utanför Srebrenicas samlingshall och sade att ”aldrig att jag förlåter honom”. ”Hans förlåt är inte ens värt lillfingret på min sons döda kropp.” De andra kvinnorna på den spruckna trottoaren nickade och skrattade hånfullt.

Haagtribunalens utsända hade kallat till allmänt möte i den bosniska staden för att presentera information om folkmordet 1995. Kvinnorna var alla änkor och hade kommit för att få kunskap om sina förlorade familjemedlemmar. Avslutningsvis visades en filmsekvens. En av de dömda för folkmordet talade in i kameran från sin cell: Förlåt, sade han.

För inte så länge sedan hade denna person makt att fördriva och döda. Nu höll kvinnorna på trottoaren upp hans lilla ord; synade det, avfärdade det som tomt, värdelöst.

Att ta sig makt att inte förlåta är en idé som Ann Heberlein framför i sin kritik av den sydafrikanske ärkebiskopen och Nobelpristagaren Desmond Tutus webbkampanj, där man ska lära sig förlåtandets ”läkande kraft” på 30 dagar (DN Kultur 17/6). Hennes intressanta analys placerar förlåtelsen som ett fenomen som framför allt hör hemma i personliga relationer. Men en diskussion om Tutus nya projekt bör också synliggöra dess direkta länk till konstruktionen av förlåtelse som ett socialt och politiskt verktyg i postkonflikt-samhällen.

På ett par decennier har en global diskurs växt fram där försoning, förlåtelse och fred har flätats samman till en laddad treenighet. Diskursen med tillhörande praktiker har fått ett förbluffande genomslag och utgör nu en central pusselbit i insatser för att bygga upp samhällen efter krig. En avgörande katalysator var den sydafrikanska sannings- och försoningskommis­sionen som Tutu var ordförande för. Hans budskap om ”forgive but not forget” spreds över världen. Här erbjöds en moralisk och till synes lätthanterlig mall för det internationella samfundet som famlande försökte förstå hur man bygger fred efter den nya tidens krig, vars våld utspelar sig på bygator snarare än på avlägsna slagfält.

Sedan dess har en veritabel ”försoningsindustri” byggts upp. Ett fyrtiotal sanningskommissioner har upprättats där glidningen mellan försoning och förlåtelse sker med jämna mellanrum, och i varje postkonflikt-land finns otaliga NGO-projekt som ibland förskräckande naivt försöker få förövare och offer att försonas och förlåta – allt till stor del försörjt av internationellt bistånd.

Det finns åtminstone två problematiska aspekter av denna utveckling. För det första läggs ansvaret på de enskilda offren – i praktiken är det sålunda änkorna i Srebrenica som förväntas acceptera brottslingens vädjan om förlåtelse och därmed genom den enskilda handlingen ta moraliskt ansvar för att ”läka nationen”.

Det andra är att Tutus kristet färgade förlåtelsebudskap upprätthåller illusionen av en konfliktfri övergång till ett harmoniskt samhälle där ett prydligt streck kan dras mellan krig och fred. När han nu än en gång vevar runt budskapet i den globala debatten med hjälp av kändisar och kaliforniska spinndoktorer så ligger webbkampanjens erbjudande om en självhjälp-kurs på 30 dagar nära den vision som han en gång drömde fram om Sydafrika.

Förlåtelsediskursen i denna form innebär ett förnekande av konfliktens pågående konsekvenser. Vardagen i ett post-konfliktsamhälle är ju oftast alls inte harmonisk utan snarare fylld av osäkerhet. Den kan vara att sitta tigande på bussen bredvid den som förde bort din far. Den kan vara att gå hungrig och se dina barns livschanser krympa snarare än växa. Förlåtelse är uppenbarligen en bristfällig strategi för att hantera dessa djupgående problem med trygghet och försörjning.

Förlåtelsediskursen fungerar samtidigt som ett potent redskap i de friktionsfyllda (om-)förhandlingar av makt så centrala i postkonflikt-samhället, då både offer och förövare ska inrättas under ett nytt styre. I Sydafrika blev sannings- och försoningskommissionen ett instrument för skapandet av ”regnbågsnationen” – ett samhälle fortfarande präglat av apart­heids orättvisor. Det kanske mest extrema anammandet står Rwanda för, där ett auktoritärt utövande av ”försoning” håller de styrande kvar vid makten med hjälp av kollektiva ritualer såväl som bestraffningar av den som inte faller in i ledet.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att som reaktion växer ett produktivt motstånd som skapar andra berättelser – i till exempel Rwandas newspeak-klimat viskar allt fler kritiska röster i protest mot den påtvingade förlåtelsekulturen, och i Sydafrika och på Balkan undersöks strategier för samexistens som inte bygger på förlåtelse.

Motståndet mot förlåtelsediskursen säger också något viktigt om offrens möjligheter till handling och den makt de – trots allt och kanske paradoxalt – har över relationen till förövarna. Som Heberlein lyfte fram och som änkorna i Srebrenica så tydligt visade, kan förlåtelse bara ges, aldrig tas. Makten över detta beslut vilar varken hos förövaren eller hos Tutu eller någon annan som förespråkar förlåtelse som quickfix för individer eller samhällen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.