Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

Forskare svarar Johan Norberg: Oroande att problemen bagatelliseras

Other: G. Ronald Lopez / ZUMA Press / S

Forskare om mytbildningen kring faktaresistens.

I artikeln ”Faktaresistens är fake news” varnar Johan Norberg för forskare som sätter sig på sina höga ”beteendepsykologiska hästar” och berättar för folk att de är faktaresistenta. I förlängningen, menar Norberg, leder detta till att forskareliten ifrågasätter det demokratiska styrelseskicket: eftersom folk är hopplösa skulle eliten anse att det vore bättre att låta dem ta över beslutsfattandet. 

Läs mer: Johan Norberg: Faktaresistens är fake news 

Det är tråkigt att Norberg använder sig av denna retorik, och det är oroande att han bagatelliserar de allvarliga problem vi står inför. Faktaresistens är inte en falsk nyhet. Tvärtom, fenomenet är välkänt och har undersökts av forskare sedan 1960-talet. Skälet till att denna forskning nu blivit mera allmänt känd har förstås att göra med de världspolitiska händelserna och den framväxande, kunskapsfientliga populismen. 

Egentligen borde vi inte tala om faktaresistens. Det är ju inte så att vi är oemottagliga för fakta i största allmänhet. ”Kunskapsmotstånd” är en bättre term, eftersom det handlar om att vi i vissa situationer, på olika sätt, står emot tillgänglig kunskap.

Forskningsläget är i korthet detta: Huruvida kunskapsmotståndet ökar är ännu oklart, men en del studier tyder på det. Till exempel har förtroendet för vetenskapen minskat i den svenska befolkningen, även om det fortfarande är ganska högt. I USA har medborgarna ända sedan början av 1970-talet stadigt tappat förtroende för vetenskapen. I en ny studie har endast 13% av republikanerna stort förtroende för vetenskapen.

Hur motståndet fördelar sig i befolkningen är inte heller avgjort, men tycks bero på vilken typ av kunskapsmotstånd det rör sig om. Undersökningar visar till exempel att god kognitiv förmåga medför att man lättare tar till sig korrigering av falska nyheter (De keersmaecker & Roets 2017). När det gäller ideologiskt präglad tolkning av data, däremot, visar flera studier att intelligens inte hjälper, utan tvärtom kan förstärka snedvridningen (Kahan 2016).

Norbergs inlägg utgör tyvärr ett exempel på snedvridning. Han väljer att ifrågasätta den så kallade baktändningseffekten, där det empiriska stödet är som svagast. Han förbigår därmed andra viktiga former av kunskapsmotstånd, till exempel: bekräftelsebias (vilket Norberg nämner men inte diskuterar), att vi människor har en benägenhet att hålla fast vid det vi en gång börjat tro på. Och politiskt motiverat tänkande, tendensen att acceptera de övertygelser som hör till den egna gruppen oavsett grunderna och den högst mänskliga egenskapen att lägga mer möda på att motbevisa andra än på att belägga vad vi själva håller för sant.

Alla dessa tendenser samverkar på ett farligt sätt med det nya splittrade medielandskapet. Det är korrekt att det i stort sett inte finns några isolerade informationsbubblor. Problemet är snarare att i ett opålitligt informationsklimat faller ansvaret allt mer på oss själva att avgöra trovärdighet, och då är risken stor att vi blockeras av känslor och ideologiska övertygelser. 

Baktändning är därför bara en form av kunskapsmotstånd och forskningsläget är oklart. Studierna Norberg nämner inger hopp, men det finns komplikationer. I en studie av 1 759 amerikaner – utvalda på ett statistiskt betryggande sätt – lyckades man visserligen övertyga de flesta om att det inte finns något samband mellan mässlingsvaccinering och autism, men det innebar inte att de ändrade sig; motståndet mot att vaccinera barnen kvarstod (Nyhan med flera 2014). Detta kan möjligen vara ett utslag av en annan välkänd psykologisk företeelse: kognitiv fördröjning. Det innebär att även när man gjort sig av med en falsk uppfattning lever dess konsekvenser kvar i ens tänkande och handlingar.

De som forskar på detta är alltid mycket tydliga med en sak: Dessa tendenser drabbar oss alla, också forskare. Ingen sitter på några höga hästar, alla har vi samma utmaningar att kämpa med, och för att övervinna våra biases behöver vi varandra. Forskning visar att dialog med andra är helt avgörande, särskilt andra som tycker annorlunda. Det demokratiska, öppna samhället är en förutsättning för kunskap. Men forskning visar också att det kräver en respektfull ton och att man undviker känsloladdade utspel. I det sammanhanget är Norbergs retorik olycklig. Talet om forskare som en ”elit”, liksom beskrivningen av etablerad forskning som falska nyheter, hör till populisternas främsta vapen mot obekväm kunskap.

 

Arne Jarrick, professor i historia, Stockholms universitet

Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi, Uppsala universitet

Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi, Stockholms universitet 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.