Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-02-06 16:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/forskare-sverigedemokraternas-valfilm-forvanskar-historien/

KULTURDEBATT

Kulturdebatt. Forskare: ”Sverigedemokraternas valfilm förvanskar historien”

Patientjournal från Vipeholmsanstalten i Lund, som förekommer i SD:s film ”Ett folk, ett parti”.
Foto: Ingvar Andersson

Den koppling som görs mellan socialdemokratisk och nazitysk politik i filmen ”Ett folk, ett parti” saknar vetenskaplig grund, skriver åtta svenska forskare.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Filmen ”Ett folk, ett parti” rör ämnen som vi har forskat om: flyktingpolitik, antisemitism, Sveriges förhållande till Nazityskland och Förintelsen, rashygien och eugenik, eutanasi, steriliseringar och medicinska experiment.

När filmer med anspråk på att betraktas som dokumentärer produceras brukar filmmakarna be dem vars forskning de använder om hjälp för att undvika missförstånd och felaktigheter. I filmen framstår det som om Klas Åmark, Karin Kvist Geverts och andra forskare har kontaktats och hjälpt filmmakarna.  Så är det inte. Hade vi tillfrågats hade vi förklarat att den koppling som görs mellan socialdemokratisk och nazitysk politik saknar vetenskaplig grund och alltså är falsk.

Förvisso har ingen enskild forskare monopol på historien, och det är bra att den berättas på nya sätt. För oss som historiker är en central utgångspunkt också att historien ständigt omtolkas – den skrivs om när nya källor upptäcks, forskningsmetoder eller teorier utvecklas. Som forskare är det också vår uppgift att sprida våra rön till allmänheten och det gör vi. Sammantaget är den forskning vi och många med oss bedrivit mycket omfattande och de företeelser som behandlas i filmen välkända.

Enskilda citat och källor som i filmen presenteras som nya fakta är alltså kända sedan länge men rycks här ur sina sammanhang och vantolkas för att driva tesen att socialdemokratin ligger bakom Förintelsen. Som Ola Larsmo påpekat i Dagens Nyheter är det ett påstående helt utan verklighetsförankring. Historien förfalskas och det gäller genomgående i filmen. Några exempel:

Tvärtemot hur filmen skildrar saken växte den svenska rashygienen och steriliseringspolitiken fram i ett internationellt sammanhang – de första steriliseringslagarna kom i USA – och hade brett stöd från olika partier i Sverige. Till en början. Olof Palme, som påstås vara en av dem som ”såg till att driva igenom dessa illdåd”, var i verkligheten en tidig kritiker. Och – vilket inte heller framgår i filmen – den ansågs då helt omodern och hade inte använts för att bedriva ”rashygien” sedan många år. På 1990-talet var det en socialdemokratisk regering som initierade den statliga utredning som klarlade steriliseringshistorien och som utmynnade i ekonomisk ersättning till dem som steriliserats mot sin vilja.

Läs mer: SD:s kampanjfilm togs bort från Youtube på grund av nakenhet

Den höga dödligheten under andra världskriget på vad som då kallades Vipeholms sjukhus för svårskötta obildbara sinnesslöa kopplas i filmen ihop med svensk socialdemokrati och massmord av människor med funktionsnedsättningar (”eutanasi”) i Tyskland. Vår forskning visar att den förhöjda dödligheten på Vipeholm var helt frikopplad från socialdemokratin såväl som från andra partier. Den visar också att dödligheten inte har något gemensamt med det systematiska dödandet av personer med funktionsnedsättning i Nazityskland. Istället handlade det om krigets påverkan i fråga om tillgång till näringsrik mat och till personal med kompetens att vårda patienter med svåra medicinska tillstånd.

Förståelsen och tolkningen av den svenska flyktingpolitiken är även den full av felaktigheter. Som vår forskning visat reglerade den svenska utlänningslagen politiken men lämnade definitionen av kategorin politiska flyktingar, alltså frågan om vilka som skulle kunna komma ifråga för asyl, till myndigheterna att avgöra. Politiken under kriget avgjordes med andra ord av utlänningsmyndigheterna, inte av samlingsregeringen. Svensk flyktingpolitik följde vidare andra länders; inget land i Europa inkluderade judar i egenskap av judar i kategorin politiska flyktingar.

Vi har också visat att den svenska flyktingpolitiken till en början var restriktiv och diskriminerade judiska flyktingar på grund av ”ras” men att den under kriget lades om till en storskalig mottagning. När de danska judarna flydde över sundet i oktober 1943 togs alla emot. Det nämns inte i filmen. Under hela perioden fanns röster som var både för och emot den förda flyktingpolitiken: Antisemitismen låg som ett bakgrundsbrus. Det innebar inte att alla var antisemiter, men att sådana tankar fanns och kunde uttryckas utan att uppfattas som antisemitism, även efter det att politiken vänt.

Samtiden använder ett antal citat ur Aftonbladet för att demonstrera socialdemokratins påstått eftergivna och förstående inställning till Nazityskland. Det är som att använda kommunistiska Norrskensflamman för att få veta vad högern tyckte; Aftonbladet hade vid denna tid ingen koppling till socialdemokratin. En grundlig historisk forskning om den svenska pressdebatten före och under kriget visar också att Aftonbladet hade helt andra åsikter om Nazityskland än den socialdemokratiska pressen.

I avsnittet om samlingsregeringens presspolitik använder filmmakarna vidare uppgifter från Klas Åmark om samlingsregeringens ingrepp, inte minst mot vad som då påstods vara grymhetspropaganda. Men sedan går filmen längre än forskningen och påstår att socialdemokraterna censurerade den svenska pressen. Men censur förekom inte – censur innebär förhandskontroll, men samlingsregeringens ingrepp, som leddes av en justitieminister som var bondeförbundare och en utrikesminister som var opolitisk, skedde hela tiden mot redan tryckta skrifter.

Filmen är full av denna typ av felaktigheter och vantolkningar som verkar uppsåtliga snarare än okunniga. Sveriges 1900-talshistoria är förvisso på många sätt problematisk. Många forskare har också försökt att förstå och förklara hur svenska politiker, byråkrater, läkare och andra företrädare för stat och kommuner kunde agera på sätt som vi i dag anser vara moraliskt förkastliga. Till den diskussionen bidrar Samtidens film inte alls.  Dess anonyma upphovsmän har arbetat på samma sätt som förintelseförnekaren David Irving. De har systematiskt undvikit att förhålla sig till den mycket omfattande forskning som finns, ryckt uttalanden ur de sammanhang i vilka de hör hemma och placerat dem i andra, klippt, klistrat, manipulerat och förvanskat.

Ola Larsmo: Historiens offer förvandlas till pjäser i en politisk smutskastningskampanj

Richard Evans, som granskat Irvings produktion, har beskrivit skillnaden mellan propagandistens och historikerns sätt att arbeta. Han säger:

”Konstnärer som skapar föreställande konst avbildar berg ‘I olika stilar, med hjälp av olika tekniker och material. De ser berget i olika ljus, från olika avstånd beroende på var de befinner sig och från olika vinklar. De kan rentav ha olika uppfattningar om vissa aspekter av bergets utseende eller om vissa av dess drag. De kommer emellertid alla att måla samma berg. Om en av dem istället målar ett stekt ägg eller ett lokomotiv kan vi på goda grunder hävda att hon eller han har fel; det konstnären målat är inte berget. Vad som är möjligt att ha olika uppfattningar om begränsas av det iakttagbara beviset [berget]’”.

På samma sätt är det med historien. Historiker och andra som vill använda den för att säga något om samtiden har att förhålla sig till begränsningar i källmaterialet men också till vad som är känt om den period som beskrivs. Utifrån vår kännedom om källmaterialet, perioden och forskningen kan vi konstatera att det som presenteras i SD:s valfilm inte är svensk nittonhundratalshistoria utan något annat, nämligen propaganda, och möjligen ett stekt ägg.

Ämnen i artikeln

Kulturdebatt
Ola Larsmo
Förintelsen
Olof Palme

Kommentarsfältet stänger. Nu finns inte längre möjligheten att kommentera artiklar på DN. Vi hoppas att ni som uppskattat att kommentera artiklar ändå fortsätter att engagera er i vår journalistik, och tar debatten vidare på andra vis. Tack alla läsare för ert engagemang!

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt