Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Förtrycket existerar. Men andra kulturer är inte väsensskilda

Blir någon diskriminerad, förtryckt eller dödad därför att hen är kvinna eller homosexuell så är detta ett brott och en kränkning av personens mänskliga rättigheter. Det är vår skyldighet att motarbeta sådana brott. Blir någon diskriminerad, förtryckt eller dödad därför att hen är svart, kurd eller invandrare så är även det ett brott och en kränkning av de mänskliga rättigheterna.

Jag är övertygad om att alla som skrivit i sommarens debatt om hedersförtryck delar utgångspunkterna. Alla menar säkert också att vi bör försvara dessa mänskliga rättigheter samtidigt.

Från denna utgångspunkt kommenterade jag i juni en film om hedersförtryck framställd av polisen och Östergötlands läns landsting på regeringens uppdrag. Jag berömde filmens avsikt att motarbeta hedersförtrycket; jag kritiserade filmens kulturella stereotyper. Att officiella upplysningsfilmer använder stereotyper som liknar den bild av "hederskulturer" som odlas i främlingsfientlig propaganda är i mina ögon olyckligt och oacceptabelt. Filmens syfte var alltså gott, produkten misslyckad.

Många har under sommaren sagt emot mig och radat upp sig bakom den bild av "hederskulturer" som förmedlas av filmen och polisen. Ingen har ifrågasatt att staten i generaliserande drag utmålar i landet boende och arbetande etniska minoriteter som potentiella förövare, kollektivt insnärjda i hedersrelationer där man på olika sätt strängt kontrollerar sina döttrar eller värre.

Denna bild av hedersförtrycket tycks inte bara godtagen, utan påbjuden. De flesta har alltså nöjt sig med att slå fast att hedersförtrycket existerar, att det uteslutande förekommer i vissa invandrarkulturer, att dessa är väsensskilda och ford­rar säråtgärder, samt att den som problematiserar bilden "förnekar", "blundar för", "dribblar bort" och "relativiserar" hedersförtryckets existens, "sviker" de drabbade, inte oroar sig för "Fadimes uppskattningsvis 70 000 systrar", yttrar sig "omänskligt" eller är "vit medelklassprofessor". (Se Hanne Kjöller, DN 13/8; GP-ledare 20/8; Erik Ullenhag, SvD 23/7; Bahareh Mohammadi Andersson DN 16/8; Sakine Madon, Expressen 22/6, 17/8; Torbjörn Elensky, Expressen 20/8, 22/8; Lidija Praizovic, AB 19/8. Med flera.)

Där står vi. Nåväl. Jag underkänner resonemanget. Som Jenny Westerstand konstaterade (DN 26/8) är det svårt att finna argument som stöder det. Den kunskap vi äger om sexuellt och patriarkalt förtryck motsäger försöken att infoga begreppen "heder", "hederskulturer" och "hedersförtryck" i den svartvita världsbild som debattörerna förespråkar.

Det betyder inte att förtryckets existens kan ifrågasättas. Tvångsäktenskap förekommer i familjer från Mellanöstern; döttrarna i många muslimska familjer saknar annat val än slöjan; varannan dag slås en italiensk kvinna ihjäl av sin man utan att polis eller politiker lyfter ett finger. Det ska bekämpas.

Däremot bör man ifrågasätta att alla invandrare från Afrika och Mellanöstern (dock ej de från Italien) av dessa skäl får vissa frågor ställda till sig på vårdcentralen, behandlas misstänksamt av polisen, sorteras in som klienter i en särskild byråkrati, medan etniska svenskar eller västerlänningar klumpas ihop och underställs en annan.

Svensk kultur löper från seriemördaren Peter Mangs till poeten Tomas Tranströmer. Mycket vore vunnet om vi på allvar utgick från att samma slags motsatser finns i arabisk, kurdisk och somalisk kultur. Mycket vore också vunnet om vi utgick ifrån – forskningen visar det – att invandrare från Mellanöstern liksom andra invandrargrupper i regel snabbt anammar nya värderingar och gör det än snabbare när de inte möts av diskriminering.

Vi har exemplen framför oss i denna debatt. Tag till exempel Robert Hannah (DN 19/8). Vilken lysande representant för sin assyriska kultur? Nej, enligt en gängse mening ses det inte så. Det assyriska förekommer bara som beteckning på hedersförtrycket som han frigjort sig ifrån, medan han själv får exemplifiera det svenska samhällets frigörande kraft.

Genom denna sortering där västerländska samhällen kännetecknas av sina främsta drag och icke-västerländska av sina förtryckare upprätthålls ideologin om hederskulturen, och av detta skäl höjer ingen på ögonbrynen när folk från dessa samhällen utpekas som "väsensskilda".

En mindre svartvit världsbild vore möjlig, liksom en förnuftigare integrationspolitik och ett effektivare arbete mot hedersförtrycket: det skulle utgå från att både Fadime Sahindal och hennes mördare alltid existerar som möjligheter i den kurdiska kulturen, liksom i den svenska, liksom i alla blandningar dem emellan, och det skulle ge resurser till organisationer som förmår urskilja skillnaderna och insatsbehoven inom varje kulturellt sammanhang. Detta vore en individcentrerad och universell politik som borde förespråkas även av liberaler. I dagens Europa, där bekämpandet av fabricerade hederskulturer blir en integrationspolitisk hörnsten och polisen visiterar folk med "utländskt utseende" i t-banan, bleknar den möjligheten bort med förfärande hastighet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.