Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

Han fick Tyskland att göra upp med sitt förf lutna

Foto: Stefan Moses/Jüdisches Museum

Jüdisches Museum i Frankfurt visar just nu en utställning om Fritz Bauer, den stridbare åklagaren som drev igenom Auschwitzprocessen i Frankfurt för 50 år sedan. Utan honom hade Tyskland varit ett annat land, skriver Sture Packalén.

Fritz Bauer är ännu inte trettio år fyllda Tysklands yngste domare. Politiskt står han till vänster och har nazisternas ögon på sig. Som social­demokrat är han en suspekt figur. Den 23 mars 1933 tar sig Gestapo in i hans tjänsterum på domstolen i Stuttgart. Han blir arresterad inför domarkollegerna, fråntas senare sitt ämbete och sätts i koncentrationsläger i nio månader.

Bauer friges 1935. Han lyckas fly till Köpenhamn. Men när nazisterna börjar deportera judar 1943 blir situationen ohållbar. En natt i oktober samma år lyckas han tillsammans med föräldrarna och sin systers familj ta sig över till Sverige i en dansk fiskebåt. I Sverige kommer Bauer snabbt i kontakt med andra socialdemokrater i exil: Willy Brandt, Bruno Kreisky och Herbert Wehner. Här har han också full frihet att aktivera sig politiskt. Han engagerar sig i diskussionerna och planerna kring ett nytt Tyskland efter Hitlers fall. Under exilen i Sverige får han också tid att skriva. 1944 kommer boken ”Krigsförbrytarna inför domstol”.

1945 lämnar Bauer Sverige i juni och återvänder till Danmark. ”Den korta vistelsen om 20 månader har knappast efterlämnat spår i Fritz Bauers liv och verk, inte heller kommer man ihåg honom i Sverige”, skriver professor Helmut Müssener i sitt bidrag till katalogen för utställningen ”Fritz Bauer. Der Staatsanwalt. NS-Verbrechen vor Gericht” (”F.B. Åklagaren. Nazistiska förbrytelser inför rätta”), som visas på Jüdisches Museum i Frankfurt am Main (10/4–7/9 2014).

Vad är det då som gör Fritz Bauer så betydelsefull i Tyskland och varför görs det en utställning om honom i dag? Svaret är enkelt: Bauer är en helt unik gestalt i efterkrigs-Tyskland. Han är en av ytterst få judiska jurister som återvänder till det gamla hemlandet. Det sker 1949 med den ledande socialdemokraten Kurt Schumachers hjälp och inflytande. Under 50-talet då förträngning av nazisttiden är det vanliga förhållningssättet inför det förflutna, framträder Bauer som en barsk ljusbärare i hornbågade glasögon. Med sitt rättspatos var han ensam i sitt slag. Bauer var en patriot i ordets mest positiva bemärkelse och verkade för att rättsväsendet skulle ta sitt samhälleliga ansvar vid återuppbyggandet av ett nytt demokratiskt Tyskland.

Bauer var inte populär bland sina ämbetskolleger. Hans åsikter framkallade dåliga samveten. När han började planera att dra nazister inför rätta och på allvar befatta sig med massmorden stötte han på direkt motstånd. Man var rädd för att han skulle visa sig vara en ”hämndlysten jude”. Han blev utsatt för telefonterror, han blev förolämpad, mordhotad, baktalad och isolerad. Bauer visste att han gjort sig förhatlig, men som radikal humanist med ett stort mått av civilkurage gav han inte upp. Uttalade planer fanns bland nynazister att mörda honom. Inte utan orsak lär han ha sagt: ”När jag lämnar mitt tjänsterum beträder jag fientlig mark.Det var säkert heller ingen tillfällighet att man efter hans död 1968 hittade en pistol i hans bostad. Han höll då på med förberedelserna för en process mot dem som varit ansvariga för de nazistiska eutanasimorden. Den blev sedan aldrig av.

1952 ägde den första stora och medialt mycket uppmärksammade processen med Bauer som huvudåklagare rum i Braunschweig. Målet gällde generalmajoren Otto Ernst Remer. Han hade anklagats för förtal efter att ha kallat Claus von Stauffenberg och de andra motståndsmännen vid det misslyckade attentatet mot Hitler den 20 juli 1944 för ”hög- och landsförrädare”. Men den egentliga frågan gällde här om attentatet mot Hitler kunde anses som landsförräderi eller inte. För sextio år sedan var inställningen till kuppför­söket långt ifrån entydig. I sin skickliga slutplädering argumenterade Bauer för att den nationalsocialistiska ideologin i sig utgjort ett brott och att attentatsmännen inte kunde anses ha förrått sitt land eftersom Tredje riket inte varit ”en rättsstat, utan en orättsstat”. Domstolen gick på Bauers linje och stod på så sätt upp för att oppositionen mot nazistregimen hade haft laglig grund. Det innebar också att de avrättade attentatsmännen postumt fick tillbaka sin heder, att deras änkor kunde få pension och att deras beslagtagna egendom kunde krävas tillbaka.

Vid 50-talets mitt hade Tyskland en domar-, polis- och ämbetsmannakår som till stora delar bestod av personer som varit verksamma redan under Hitlertiden. De allierades försök till omskolning – ”avnazifiering” – hade varit ett fiasko. Många gamla nätverk var intakta. Gärningsmän som gått under jorden kunde alltså räkna med att bli varnade om någon var ute efter dem. Det här var Bauer väl medveten om när han fick ett tips om att Förintelsens huvudorganisatör Adolf Eichmann befann sig i Argentina.

I stället för att kontakta den tyska polisen och säkerhetstjänsten träffar han därför i största hemlighet en representant för den israeliska regeringen som sätter säkerhetstjänsten Mossad på spåret. Samtidigt desinformeras Bauer från officiellt tyskt håll om att Eichmann inte alls befinner sig i Argentina utan någonstans i Mellanöstern. Bauer håller god min, men i själva verket pågår överläggningar mellan Bauer och den högsta politiska ledningeni Israel. Det får till följd att Eichmann kidnappas i maj 1960 i Argentina och flygs till Israel.

Eichmannprocessen sänds sedan direkt i tv och bryter tystnaden kring Förintelsen på ett sätt som helt stämmer överens med Bauers avsikt att belysa det nazistiska förflutna.

”Människans värdighet är oantastlig” – dessa ord ur den första artikeln i den tyska grundlagen lät Bauer sätta upp först vid domstolen i Braunschweig och sedan i Frankfurt, där han 1956 blev utnämnd till allmän huvudåklagare för landet Hessen. Här började han nu från och med 1959 tillsammans med tre unga åklagare systematiskt förbereda Auschwitzprocessen som pågick 1963–65. 22 personer som haft olika befattningar i Auschwitz stod anklagade för monstruösa förbrytelser i koncentrationslägret. Sammanlagt hördes 357 vittnen. Domarna blev milda och många släpptes i förtid.

Bauer framträdde inte själv under rättegången, men han drev på i bakgrunden, inte för att ta hämnd, utan för att återge offren deras värdighet. Vid 60-talets början var närmare kunskap om Auschwitz och massmorden på judarna fortfarande i stor utsträckning en fråga om att vilja eller inte vilja veta. Det var också vid den här tiden en främmande tanke för många tyskar att uppfatta begångna massmord som brott och inte som en följd av det skoningslösa kriget vid östfronten. Bauers mål var därför från första början pedagogiskt. Tyskarna skulle genom rättsprocessen komma till insikt om vad Auschwitz faktiskt var: ett genomtänkt och industrialiserat system för massmord. ”För att kunna bemästra vårt förflutna, måste vi sätta oss till doms över oss själva”, ansåg Bauer.

Den hårt mediebevakade rättegången syftade alltså inte enbart till att döma, utan lika mycket till att få i gång en självreflektion i det tyska samhället. En självreflektion som inte enbart ställde den enskilda människans handlingar i centrum, utan som också såg till de sociala och politiska faktorer som hade fått enskilda människor att bli medskyldiga till bestialiska brott.

Bauer hade alltså en central och drivande roll i uppgörelsen med det nazistiska förflutna och för uppbyggandet av ett demokratiskt medvetande i Tyskland. Han diskuterade ofta med unga människor och bidrog sannolikt till att 68-generationen ställde sina föräldrar mot väggen med frågan: ”Vad gjorde ni under kriget?” Viktigt i sammanhanget är också att den tysk-svenske författaren Peter Weiss var en av åhörarna vid Auschwitzprocessen. Hans oratorium ”Rannsakningen” från 1965 är ett direkt dramatiskt montage av vittnes- och gärningsmannaröster från processen. ”Rannsakningen” fick ett oerhört starkt genomslag och hade ett slags katalytisk funktion i den tyska debatten kring Förintelsen i mitten av 60-talet. Det berodde inte minst på att uruppförandet av oratoriet – unikt nog – skedde samtidigt i fjorton städer i det då ännu delade Tyskland.

I samband med rättegången gjorde Peter Weiss och Gunilla Palmstierna Weiss tillsammans med en grupp från Frankfurt i december 1964 ett studiebesök i koncentrationslägret Auschwitz i Polen. Efter besöket där skrev Weiss den korta, gripande prosatexten ”Meine Ortschaft” (”Min hemvist”). För honom blev besöket i förintelselägret ett uppvaknande till ett nytt politiskt livsperspektiv och en ny existentiell hållning, tyngd av skuldkänslor för att ha överlevt Förintelsen. Auschwitz kom, som Weiss själv sade, att för alltid bli en ”fast punkt i mitt livs topografi”.

Auschwitzprocessen i Frankfurt och Weiss oratorium gav inte bara upphov till en angelägen debatt kring den tyska synen på det nazistiska förflutna och Förintelsen, utan tydliggjorde också vilken central roll Auschwitz intog i det tyska samhällsmedvetandet. Men först femton år senare, 1979, skakades hela den tyska befolkningen känslomässigt genom den amerikanska tv-serien ”Holocaust”. Seriens sista del sågs av 15 miljoner tittare. Tv-bolagets telefonsluss fick ta emot 39 000 samtal som vittnade om hur människor ville uttrycka sin förvirring, bestörtning och skam. Tidningen Die Zeit kommenterade det så här: ”Tyskland har lärt sig något. På en omväg via Hollywood har det förträngda berört landet på djupet.”

Sture Packalén är professor i tyska vid Mälardalens högskola.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.