Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Hans Ruin: Våga se Wagners kristna antisemitism

Musikens skönhet tycks grumla blicken hos många Wagneranhängare. Men de vackra tonerna kan trots allt inte adla "Parsifal" så att judehatet försvinner ur dramat, skriver Hans Ruin i sin slutreplik.

Axel Englund lyfter klokt fram hur iscensättningen av ett klassiskt verk delvis måste ses som ett självständigt konstverk, som inte är bundet till någon evig "egentlig" mening (DN 22/10). Regissören och dramaturgen står likväl inte fria från traditionen där starka krafter redan verkat. Man kan välja att gå denna tradition aktivt till mötes i en nyskapande gest, eller så väjer man undan för att tillfredsställa sin tids smak. Att låta Kundry i "Parsifal" leva i stället för att offras eller att limma på ett bibliotek på slutet exemplifierar, enligt min mening, snarare en sådan eftergift. Det gör dramat lite "snällare", men bara på ytan.

När det gäller det faktiska innehållet kan man förvisso som Witt-Brattström i Kundry se ett spännande gränsöverskridande kvinnoporträtt, liksom man i Parsifalgestalten kan gripas av förvandlingen från vårdslöst högmod till försonat medlidande (DN 28/10). Påtalandet av syfilisens samtida härjningar frilägger också nivåer av mening i texten. Att detta skulle ha något att göra med Nietzsches kritik mot "Parsifal" är dock gripet ur luften, och hypotesen om syfilis i hans fall är avförd i forskningen.

Själv valde jag att rikta blicken mot Klingsor så som dramats motor. Betraktad genom ett teologiskt och religionshistoriskt ramverk blir han läsbar som juden som måste stötas ut och förgöras för att den kristna kulturen ska läka sig själv. Därmed kan denne gåtfulle gestalt läggas till raden av redan erkända judiska stereotyper i Wagners operor.

Meningen hos ett konstnärligt verk kan inte reduceras till skaparens person och åsikter. Likväl är det relevant att titta på hur Wagner uttalar sig i brev, i synnerhet de som kretsar kring "Parsifal". I brevväxlingen med sin mecenat Ludwig II kring det första utkastet av "Parsifal" 1865 skriver han om hur det "i en döende kropp omedelbart dyker upp maskar som sliter den i stycken [...] i dagens Europa betyder judarna just detta". När verket sexton år senare är färdigt för uruppförande protesterar han mot att "en jude ska få dirigera detta mitt mest kristna verk", med anledning av att Hermann Levi fått uppdraget. Ludwig försöker mildra hans ilska genom att påpeka att "alla människor i grund och botten är bröder".

På denna humanistiska appell svarar dock Wagner den 22/11 1881: "Den enda förklaring jag kan tänka mig till min väns omdöme om judarna är att dessa människor aldrig når upp till den kungliga sfären. För er är de ett begrepp men för oss är de alltför verkliga. Min egen relation till flera av dessa människor är vänlig och full av medkänsla, men detta är bara möjligt eftersom jag betraktar den judiska rasen som den borna fienden till den rena mänskligheten och allt som är nobelt i den. Den kommer att bli undergången för oss tyskar ...".

Att beskriva författaren till rader som dessa som företrädaren för en "inlevelse i den andre" är svårsmält.

Svårigheten att rätt tolka den ståndpunkt Wagner ger uttryck för i brev, pamfletter och dramatik bottnar sannolikt i att den kristet grundade antisemitismen är så svår att acceptera. Man knyter hellre antisemitismen till rasism och nazism som mer moderna ideologier. Men antisemitismen kom att bli kristendomens följeslagare från första stund, och vore inte möjlig utan den (vilket självfallet inte innebär att man som kristen måste bli antisemit). För den som vill fördjupa sig i detta komplexa och sorgliga tema kan jag inte nog rekommendera James Carrolls "Constantine's sword" från 2001.

Wagner kan självfallet inte lastas för brott som begås ett halvt sekel efter hans död, också om de sker till ljudet av hans musik och rent av i hans scenografi. Däremot är det viktigt att förstå vilken roll han kom att spela i det tyska och europeiska medvetandet med sitt hat mot det judiska. Att hans musik också efter hans död kom att bidra till att befästa antisemitismen som ideologi bekräftas på nytt i den i år utgivna "Richard Wagner und die Deutschen" av musikologen Sven Oliver Müller.

I den österrikiske dirigenten och musikvetaren Alfred Lorenz fyrbandsverk om Wagner från 1933 likställs uttryckligen Hitler med Parsifal. Lorenz såg framför sig en ny "Parsifalreligion" där tyskarna "skulle övervinna sitt förfall som ett rasmässigt högtstående folk". Hitler kom att avbildas som mytisk graalriddare med spjut och hakkorsfana. Till skillnad från vad Anders Carlberg och många före honom hävdat motarbetades eller förbjöds inte "Parsifal" under diktaturen (DN 29/10). John Deathbridge, professor i musikvetenskap vid Kings college, visar i sin bok "Wagner. Beyond good and evil" från 2006 att detta är en faktoid som vidareförts genom åren av aningslösa anhängare. "Parsifal" sattes upp oavbrutet så länge man spelade opera i Tredje riket, och Hitler engagerade sig personligen i dess fortlevnad på de tyska scenerna.

Likväl framhärdar många i tanken att Parsifal som konstverk skulle stå fritt från allt detta, att dramat på något sätt skulle vara "rent". Kanske är det helt enkelt svårt att acceptera att musik som griper så starkt skulle kunna bära något ont, eller ens unket. Tonerna får liksom texterna att adlas. Men när de för-klingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.