Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

"Hycklande om prostitution"

I sin nya bok "Porr, horor och feminister"vill Petra Östergren ge sexsäljarna röst. Men har hon rätt när hon berättar vad "de" tycker, ­undrar frilansskribenten Kajs Ekis Ekman.

Den första frågan som brukar komma upp när man prostituerar sig är "vad kostar det?" I prostitutionens värld är pengar den centrala frågan, det viktigaste samtalsämnet: hur mycket man tjänar, vad man köper. Oavsett om de utgör anledningen eller förevändningen, om de blir till mat, hyra, alkohol eller pärlor och märkeskläder, kommer man inte ifrån dessa pengar.

När prostitution diskuteras i medierna och i teorin brukar frågan om pengar däremot komma ganska sent, om den kommer alls. I stället talas det om and­ra saker, som kvinnlig sexualitet, val och normer. På så sätt är Petra Öster­grens nyutkomna bok "Porr, horor och feminister" (Natur och kultur) typisk. Om män och pengar sägs väldigt lite, om kvinnor och sex des­to mer.

Utgångspunkten för boken, som säger sig vilja vitalisera debatten om porr och prostitution, är: varför hörs inte sexsäljares röster? Enligt Östergren är sexsäljare en tystad grupp i samhället, de får inte komma till tals, de är undantaget från regeln att kvinnor själva får bestämma över sin sexualitet, de behandlas som offer utan att någon hör vad de själva har att säga. Skälet till att frågan inte lyder "varför hörs inte hallickars röster?" eller "varför hörs inte torskars röster?" är väl ganska uppenbart: ett försvar för prostitutionen som kom från dem skulle snarare bidra till att fler avskydde den.

Men fokus på kvinnornas frivillighet är typiskt för den riktning prostitution tagit i Europa. Jag har läst liknande reportage i Spanien och Frankrike, journalister som tar mod till sig och beger sig ut på jakt efter prostituerade som kan säga att de minsann står för sitt yrkesval och inte alls är förtryckta mesar. Sedan går journalisten hem, skriver om hur prostitution borde vara laglig för kvinnornas skull, och den prostituerade stämmer möte med ytterligare en torsk.

Det skulle vara intressant att studera hur det kom sig att det blev viktigt att lyfta fram de prostituerade som självständiga entreprenörer just i det skede då männens oinskränkta rätt till kvinnokroppen ifrågasattes, till och med förbjöds i lag som här i Sverige. Då kvinnorörelsen fått igenom att män inte ska få muta kvinnor för att få ta ut sina frustrationer, aggressioner, ångest och lustar på dem kommer plötsligt en hel rad teoretiker och menar att prostitution visst borde vara okej - för att kvinnorna själva vill det.

Östergren har talat med ett tjugotal kvinnor som inte säger sig ha negativa erfarenheter av prostitution. Vissa säger att det är ett väldigt fint jobb, andra att det "bara fört med sig goda ting" och några jämför det med alla andra slitjobb som finns i världen och säger "jag drar hellre pick än torkar skit". Deras intryck av sexköpslagen är dock negativt. Stress, att tvingas arbeta på undanskymda platser, räddare kunder och snabbare förhandlingar (där man inte hinner avgöra om det är en läskig typ man har att göra med) är resultatet av lagen. Att koppleri är olagligt innebär också att sambor och hyresvärdar kan dömas om de lever på inkomster från prostitution.

Enligt Östergren är det här kvinnor som borde förändra synen på prostitution eftersom de inte "uppfattar sig som offer". (Tydligen hade hon trott innan att det fanns folk som uppfattade sig som offer.) Och offren som inte ser sig som offer innehåller just den paradox hon är ute efter. Det är ett tema som återkommer i en viss typ av samhällskritik i dag och som går ut på att feminismen, eller revolutionära ideologier i allmänhet, har fel eftersom de som framställs som förtryckta inte själva går med på en sådan beskrivning av sig själva. Nyckelordet i denna samhällskritik, som främst förs av kulturrelativister och queer­teoretiker, är "de själva" - sagt i en rättfärdig ton, anklagande i sin fördomsfrihet.

"De själva" är en viss utvald grupp som tycker som teoretikern och "de själva anser" blir ett totalargument i brist på ideologi och helhetsperspektiv. Frågor som: vad är det här för fenomen, var kommer det ifrån, i vems intresse ligger dess bevarande, vad har det för effekter på människorna, försvinner. Kvar står begreppet "de själva tycker" och tronar i ensamt majestät. "De själva tycker" blir hävstången som ska luckra upp hela ideologin, beviset som ska undergräva en konsekvent männi­skosyn - eftersom kulturer och sexualiteter är olika kan ingen veta vad någon annan vill, det som är förnedring för en är frihet för någon annan och det mest radikala är att respektera folks olikhet och avstå från all kamp för jämlikhet.

Det obehagliga och avslöjande är dock att "de själva" aldrig betyder "jag själv." De som talar mest om att man ska lyssna på "dem" har aldrig tänkt på att själva prostituera sig. Först tyckte jag det var mycket underligt: när de nu håller fram den subjektiva erfarenheten som det enda berättigade argumentet, hur relaterar de till sin egen brist på erfarenhet? Och dör de inte av nyfikenhet på att veta hur det är? Om man skriver text efter text om prostituerade undrar man inte: Men hur går det till egentligen? Hur skulle just jag reagera?

Det skulle ju annars vara ett lätt sätt att upplösa den här dikotomin relativister alltid talar om, detta evigt begråtna "vi och dom"- här finns några enkla handlingar man kan göra för att sudda ut gränserna, det är bara att sätta ut en annons på internet och sen går resten av sig själv. Hade man skrivit bok efter bok om människor i restaurangbranschen eller städbranschen hade man förmodligen tagit åtminstone ett extrajobb på en vecka för att själv kunna relatera.

Men okej, de vill inte, de har säkert tusen bra anledningar till att inte vilja prostituera sig och det kan man ju förstå, det är ju få människor som prostituerar sig utan anledning och bara för att någon vill skriva böcker ska hon väl inte behöva gå och prostituera sig. Det stora hyckleriet är att Östergren inte begriper att just hennes egna tvivel, hennes egen motvilja, har också prostituerade haft i alla tider. Det finns en massa människor som har tvingats prostituera sig för att kunna skriva böcker, för att skaffa mat till sina barn eller för att leva ut sitt inre uppror. De tillhör inte en annan människotyp.

Fast det är just vad relativisterna verkar tro: att kategorierna vi och dom finns i verkligheten! Det är därifrån de får sin stora, andlösa respekt för "dom". De tror att den subalterna besitter sanningens röst. Att hon är ett orakel. Inte att hon är en vanlig människa. Därför gör det så ont i mig när Östergren pedagogiskt förklarar att prostitution handlar om att erbjuda en tjänst, inte om att sälja sin kropp. För att hon inte själv kommer att behöva se på sin kropp som en "tjänst." Fast det så klart. Det är inte samma sak. Enligt henne har arbetarklasskvinnor ett mer "instrumentellt förhållande till sin kropp", så för dem betyder prostitution något helt annat! Så praktiskt då - om man inte kan överleva på att vårda sjuka eller inte platsar bland dem som säljer försäkringar, då är det ju tur att man inte hindras av besvärlig sexualmoral.

Och sen kan detta babbel, dessa ordlekar fortsätta i all evighet. När hon kommer med begrepp som avvikande beteenden, brott mot normer och dionysisk extas har jag aldrig känt mig längre bort från gatans eller e-mailens ständiga "vad kostar det." I Östergrens terminologi är prostitution "sex som handlar om pengar" precis som homosexualitet är sex som handlar om två av samma kön. Pengar verkar vara en tändande fetisch i stället för hela prostitutionens drivande motor. Kanske är det ett smart drag att definiera prostitution som sex, för vem vill vara emot sex i dessa tider? Och följaktligen blir motståndarna kallade sexualfientliga, produkter av en medelklass­moral, typiskt svenska eller till och med rädda för EU.

Frågan är dock: Handlar prostitution verkligen om sex? Rör det inte sig snarare om att stå till tjänst med vad som helst mot betalning? Och att det är just detta som gör prostitution till ett yrke olikt alla andra? För man kan inte gå på restaurang och säga: Nej, servera mig inte, jag vill hellre att du målar mina naglar, jag betalar lika mycket! Eller: Jag tänker örfila dig i stället och du ska säga att du tycker om det, jag betalar ext­ra! Men när en person står på gatan utgör hon en del i reservarmén av människor som män kan använda till lite vad som helst om de betalar. Samtal, samlag, terapi, slagsmål, spela romantiskt par, spela hora eller betala för att bara ta upp tid. Det centrala är dock alltid pengarna. Och om dem skriver Östergren knappt någonting.

Det finns en poäng med "Porr, horor och feminister" och det är att den visar att det finns många sätt att uppleva tillvaron på. Bara för att man befinner sig i en situation som andra tycker är miserabel, så betyder det inte att man själv är en miserabel person. Svåra erfarenheter kan ge styrka och självsäkerhet, om man ser sig som fallen eller framgångsrik beror på var man startade, och att konfronteras med existensens absoluta nollpunkt kan lära en vad lycka egentligen är. Man kan ha allt och ändå vara olycklig, man kan ha inget och vara lycklig, och prostitution, precis som andra tillstånd, kan föra med sig både gott och ont. Men var det någon som inte visste det?

Författare: Petra ÖstergrenFörlag:

Författare: Petra Östergren
Förlag: Natur och Kultur

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.