Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

I den digitala bildningen kan framtiden ersätta historien

Med digitaliseringen och insamlingen av information har kunskapsbanker vuxit fram som en ny sorts kulturbas och kulturarv. Pelle Snickars visar hur big data kommer att påverka vår syn på bildning i framtiden.

Foto: Mattias PetterssonGör man några enkla sökningar på termer som ”data” eller ”information” i de mer än femtusen Statliga offentliga utredningar (SOU) som Kungliga biblioteket digitaliserat framträder en tydlig bild. Kring 1960 stiger ordfrekvensen kraftigt. Det är inte konstigt eftersom det moderna informationssamhällets uppkomst brukar dateras till ungefär då.

Hur denna information (i form av data) skulle bearbetas, hanteras och inte minst bevaras, åstadkom en hel del huvudbry för staten. Entré: Dataarkiveringskommittén (DAK) – som från 1967 arbetade idogt i nästan ett decennium med olika slags lagringsmedier och hur samtidens svällande informationsutbud skulle sparas. Framtiden stavades ADB (automatisk databehandling): arkivskåp ut, magnetband och hårddiskar in. Närmast profetiskt insåg DAK att framtiden bäst skulle bevaras (och beskrivas) genom att arkivera data. En rationell och framåtblickande välfärdsstat krävde moderna arkivmedier som dokumentationsverktyg för att på allvar känna sig själv. Det var inte boken, menade man, utan databasen som framöver skulle vara kungsvägen till kunskap.

DAK:s arbete lade på flera sätt grunden för de digitaliseringsinsatser som senare gjordes inom den svenska arkiv- och bibliotekssektorn. Nationens samlade vetande och kunskaper, var tanken, skulle kopieras och migreras mellan olika bärare. Det ger en föraning om framtida aktörer som Spotify, Youtube eller Amazon för vilka alla medier (och all medieanvänding) alltid är data. Kultur, medier och information skulle i form av dataströmmar, menade DAK, ge access till och generera framtidens kunskapsutvinning, vetenskap, nöje och bildning.

Information, data och bildning – de är begrepp som kan förefalla väsensskilda. Men det finns flera skäl att fundera på relationen dem emellan. En sökning på termen ”bildning” bland de digitaliserade SOU:ernas miljontals ord ger exempelvis ett långt mer homogent trenddiagram än för termen ”information”. Följer man ordfrekvens användes bildningsbegreppet konsekvent från 1920-talet och framåt, med viss ökning i 1990-talets SOU:er. Samma mönster gäller för ”folkbildning”, medan termen ”allmänbildning” planar ut åren efter 1970.

Bildning ställs ofta i motsats till utbildning. Där utbildningens mål är en bestämd yrkeskompetens, syftar bildning ”till en omvandling av hela människan”, enligt Nationalencyklopedin. Bildningsbegreppet är högtravande, men inbegriper trots allt sådant som orientering i tillvaron, mångsidighet och subjektsformering. Ibland har termen debatterats, exempelvis i samband med Folkpartiets propåer om en statligt sanktionerad litterär kanon. Men googlar man ”digital bildning” är innehållet magert. Frågan är dock vad bildning egentligen innebär i en digital tid: hur bildar man sig digitalt?

Det enkla svaret är förstås på nätet. Internet har inneburit en omvandling av de flesta av oss. Där återfinns som bekant ett äldre medieutbud (böcker, tidskrifter, filmer, tv-program och musik) – det vill säga den typ av innehåll som sägs bilda oss – och Google framstår på många sätt som samtidens stora bildningsmotor. Alltfler medieformer är dessutom uppbyggda efter det slags arkivariska princip där mediet är sitt eget arkiv. När SVT Play lanserades 2006 gjordes det med devisen: ”Mer än 2 000 timmar tv – när du vill!”. I dag tar innehållet aldrig slut. Digitala medier är liksom oskiljbara från sina egna (konstant expanderade) arkiv. Det är en mediespecifik karakteristika för samtidens utbud.

Traditionella arkiv och bibliotek är förstås fortsatt centrala bildningsinstitutioner. Där skapar man sig alltjämt en uppfattning om, och kunskap kring det innehåll som under sekler samlats in. Traditionellt har bildning framför allt handlat om läsning, men bokmediet kan inte längre sägas ha bildningsmonopol. Givet utbudet på nätet är text inte med nödvändighet det huvudsakliga mediet för bildning. Arbetet inom Dataarkiveringskommittén ger därför en antydan om hur bildningsbegreppet förändrades, för i databasen upphävs skillnaden mellan olika medieformer. Det handlar om access till innehåll som data, närmast oberoende av ursprungsform.

Hur olik framstår exempelvis inte min egen musikhistoriska bildningsgång jämfört med min äldsta dotter. ”All your music is here. Spotify gives you millions of songs at your fingertips” är hennes värld. Själv upptäckte och bildade jag mig popmusikaliskt genom att läsa mig igenom Bonniers musiklexikon (andra upplagan från 1983). När jag senare studerade filmvetenskap ägnade jag och en kursare orimligt med tid på att sätta samman långa listor på filmer vi ville se – men inte kunde. I dag hittar man det mesta på Youtube, eller för den delen på Pirate Bay.

Dagens svällande kunskapsbanker av medialt innehåll åstadkommer därför en helt annan subjektsformering än tidigare, det är min poäng. Det är en betydande förändring som skett på kort tid. Överflöd har ersatt brist, och bildningsgången är fundamentalt annorlunda när man surfar genom webbens dataströmmar av innehåll. Oändliga kunskapsmängder nås med några klick, även om somligt är långt svårare än tidigare, framför allt urval. Vad man bör ha koll på är bökigt i både popkulturell och kulturkonservativ bemärkelse. Om en normerande kanon tidigare lade grunden för all bildning har den i en digital tid blivit relativ. Man kan rentav tala om ett slags bildningssociala long tail-effekter; ett obegränsat utbud sägs ju skapa en obegränsad efterfrågan. Ökad personifiering är därför en något motsägelsefull effekt av samtidens informationsöverflöd. I en digital kontext kommer bildningsbegreppet därför ofrånkomligen att individualiseras.

Man kan ha flera invändningar mot denna tankefigur, det vill säga den förment demokratiserande digitaliseringen av kultur, medier och vetande. Ropen skalla – fri information till alla! Idémässigt handlar det i allra högsta grad om ett social-utopistiskt kunskapsprojekt (med Google som entusiastisk koryfé). Samtidens informationskapitalism bildar dessutom ofta en ohelig allians med politikens företrädare, för vilka all digitalisering alltid är god och framtidsbildande teknik.

Vad som emellertid är högst anmärkningsvärt är det skifte som ägt rum i synen på insamling av data, samt hur detta kan tänkas påverka hur vi betraktar sådant som subjektsformering och bildning. Arkivets riktning har nämligen bytt kurs. Genom pliktexemplarslag och arkivföreskrifter ägnade sig minnesinstitutionerna inom arkiv- och bibliotekssektorn under sekler åt samhällelig hågkomst. För DAK var det till exempel självklart att dåtidens informationsflöden skulle bevaras, gärna retrospektivt. Data travades, i korthet, på hög för att ge inblickar i det som varit.

I dag förhåller det sig precis tvärtom. Numera samlas kopiösa datamängder för att ge inblickar i det som ska komma. Personlig data skapas, används, återanvänds, förpackas, analyseras – och säljs. För så kallade datamäklare är affärsidén till exempel att samla ihop så mycket personifierad information som möjligt – för att sedan processa och sälja den till andra företag. Data är därför både konsumtions- och konsumentmakt. En central dimension av EU:s datalagringsdirektiv är exempelvis förhoppningen om att Europas medborgare ska inse att den data de genererar när de nyttjar digital teknologi faktiskt är en ekonomisk (och säkerhetspolitisk) tillgång.

Kvarstår gör det faktum att synen på insamlad data radikalt förändrats: framtiden har ersatt historien. Det kan handla om allt från att extrahera förutseende signaler eller temporala markörer ur big data, till webbens rekommendationsekonomi för eventuellt kommande inköp, eller så kallad prediktiv design där programvara hjälper till att forma en produkt på basis av tidigare användarmönster och användardata. Kanske kommer därför också bildningsgången att ändra riktning. Om bildning betraktas som en omvandling av hela människan, finns det faktiskt all anledning att tro att olika former av prognosticerat utbud framgent kommer att påverka vår subjektsformering.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.