Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

I klassamhället ignoreras kunnande och meriter

Vy över udde i Djursholm.
Vy över udde i Djursholm. Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT

Djursholm är ett tydligt exempel på hur de framgångsrikas väg beror på uppväxtmiljö och livsstil snarare än studiemässiga eller professionella prestationer. Det skriver
Mikael Holmqvist, professor i företagsekonomi.

Det är i dag populärt bland politiker och andra med makt och inflytande att avkräva ett personligt ansvarstagande hos medborgarna vad gäller deras förmåga att skaffa och behålla ett lönearbete. Moderaternas Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson skrev nyligen på DN Debatt: ”Alla ska sträva efter att göra rätt för sig” (6/10). Argumentet påminde om det som Socialdemokraternas Stefan Löfven och Magdalena Andersson förde fram på samma debattsida, nämligen att alla har ”ett eget ansvar för att bli anställningsbara” (17/4).

Men vad avgör i dag hur ”attraktiva” och ”anställningsbara” människor är på arbetsmarknaden – och därmed deras möjligheter att ”göra rätt för sig”?

I en utpräglad meritokrati beror människors status och position på deras intellektuella förmågor och formella meriter, kunnande och kompetens. Men gång på gång visar det sig att idén om meritokratin inte ger en riktig beskrivning av verkligheten. Exempelvis finns det gott om mycket kompetenta och dugliga personer bland Sveriges invandrare och funktionsnedsatta som aldrig lyckas bli anställningsbara, eller som får nöja sig med det som sociologen Roland Paulsen har kallat för skitjobb.

Frågan är naturligtvis inte typiskt svensk, ej heller ny. Så här uttryckte sig den amerikanska författaren Roxane Gay i en intervju: ”Mina böcker ligger på topplistorna, jag är docent – men inget av det spelar roll när det enda folk ser är en fet svart kvinna med tatueringar” (DN 11/10).

Som samhällssystem ser meritokratin främst till utbildning som lösning på människors arbetslöshet, bristande möjligheter och utanförskap. Utbildning betraktas som nyckeln till integration och anställningsbarhet, oavsett vem du är och varifrån du kommer. Det är naturligtvis rätt tänkt, men i allt högre utsträckning är det inte formella kunskaper som avgör människors framgång på arbetsmarknaden, eller sociala position och status i stort.

Allt detta kunde jag observera i min forskning om Djursholm (där för övrigt Kinberg Batra är uppvuxen, men som också varit hem åt Gudrun Schyman och andra svenska toppolitiker). Djursholm är ett tydligt exempel på hur de framgångsrikas och väletablerades väg till inflytande, makt och välavlönade anställningar huvudsakligen beror på uppväxtmiljö och livsstil snarare än studiemässiga prestationer, akademiska eller professionella kunskaper.

Ett samhälle som Djursholm erbjuder nämligen konsekrering: social, moralisk och estetisk upphöjelse. Sammantaget skapar det unika förutsättningar till social och arbetsmässig framgång. Invånare i Djursholm – särskilt de barn och ungdomar som växer upp där – förvärvar en viss social förmåga som är alltmer efterfrågad i vår tid och som ger dem unika försteg framför andra.

I en sådan miljö vet man också hur man på ett handfast och praktiskt sätt ”rundar meritokratin”. De mycket goda skolresultaten i Djursholm, till exempel, kan inte bara förklaras av elevernas flit, intelligens och engagemang, utan måste också förstås sociologiskt.

En lärare sade till mig: ”Om man sätter fel betyg i elevens ögon kommer först gråtattacken, sedan föräldraattacken.” Det handlar om att föräldrar och elever försöker förmå enskilda lärare att sätta höga betyg, även om sakliga skäl talar för att de inte är värda det. En annan lärare uttryckte: ”Vi slår i taket med diagnostiserade elever. ’Varför blir det inte MVG?’ I stället för att säga som det är, att eleven inte är begåvad nog eller inte arbetar hårt nog, ger man honom eller henne en diagnos”. En dyslexidiagnos, till exempel, ger den enskilde eleven fördelar i form av förlängd provtid och möjlighet till att göra prov muntligt. På en av toppskolorna i Djursholm hade man länge till och med en dyslexikvot, som till slut blev så populär bland föräldrar och elever att man var tvungen att ta bort den.

I en meritokrati beror människors status och position på deras kunnande och formella meriter. Men gång på gång visar det sig att idén om meritokratin inte ger en riktig beskrivning av verkligheten.

Att göra rätt för sig och bli anställningsbar är inte så lätt i dagens samhälle. Det har att göra med att vi numera inte längre lever i en meritokrati, utan i en konsekrati: ett samhälle där människors möjligheter ytterst beror på deras sociala, kommunikativa och estetiska förmågor och attribut. Detta gynnar den livsstil som de är experter på i Djursholm: ledarsamhällen är normsättare och utövar inflytande. Den livsstil och de ideal som i realiteten efterlevs i Djursholm har i allt högre utsträckning kommit att bli en norm för hela vårt samhälle.

Meritokratin är utpräglat byråkratisk, men därmed också rättvis. Den bygger på regler och normer som alla har möjlighet att förhålla sig till; tanken är att alla ska ha en chans att lyckas, oavsett var man kommer ifrån. Så är inte fallet med konsekratin. Den bygger på segregation, separering och social differentiering. I en konsekrati är det viktiga inte vad du kan, utan hur du är som människa: hur du pratar, rör dig, klär dig – alltså dina manér; men också hur din kropp ter sig.

Meritokratin har människors kunskap som bas; konsekratin har människors aura. Som en äldre djursholmare förklarade för mig: ”Tänk när de upptäcker att jag är en bluff, att jag inget kan. Men så tänker alla här”. I ett ”aurasamhälle” kan den stora majoriteten egentligen inte något av substantiellt värde – resultat blir ett samhälle och en ekonomi som bygger på människors sociala förmågor framför kunnande och meriter.

Konsekratins tid är nu, men kan meritokratins framtida betydelse säkras för att garantera alla människors lika chans till arbete och social framgång, men också en livskraftig och stark ekonomi? Kanske. Det vi behöver mer än någonsin är att inom skol- och högskolevärlden betona utvecklandet av reella och faktiska kunskaper framför sociala förmågor. Förväntningarna på lärare i skolor och på universitet måste omformuleras, från att agera coacher och sociala mentorer, till att återigen bli professionella kunskapsinstitutioner.

Vi behöver en läroplan för grund- och gymnasieskolan som fäster mindre vikt vid själva läroprocessen och istället betonar utvecklandet av intellektuella och analytiska förmågor hos eleverna. Och vi behöver en kritisk samhällsvetenskap och humaniora som påminner oss om meritokratins stränga krav på meriter, kunnande och duglighet som avgörande för människors anställningsbarhet, sociala avancemang och inflytande i samhället.

Om våra politiker förväntar sig ansvarstagande och anställningsbarhet hos befolkningen, då är det bra att börja med att värna meritokratin.

Mikael Holmqvist är professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet och gästforskar vid Stanford University, USA. Han gav i våras ut boken ”Djursholm. Sveriges ledarsamhälle”.

Läs recensionen

• ”Djursholm. Sveriges ledarsamhälle”
I Djursholm bor de som tjänar mest och vill vara finast i Sverige. Det ska vara ett sam­hälle i en klass för sig. Jan Eklund läser en mäktigt pionjärverk som förklarar vad som pågår i de stängda grindarnas stad.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.