Sverige har högre takhöjd i debatten än Norge – och svenska författare deltar på ett helt annat sätt i offentligheten. ”I Sverige har jag funnit andrum”, skriver den norske författaren Jan Kjærstad i ett svar till Karl Ove Knausgård.
Det är naturligtvis lustigt när Karl Ove Knausgård befolkar Sverige med cykloper, men tillåt mig ett försök till alternativ blick på ett utskällt grannland. Den 7 juni, 100 år efter unionsupplösningen, lät cirka 50 stora och små norska organisationer publicera en annons i vilken de förklarade sig vara avhängiga Sverige – och resten av världen. I mina ögon var detta det mest sympatiska bidrag som betingades av hela 2005 års ”oavhängighetsmarkering”.
När vi var barn seglade vi ofta från Hvaler, precis vid gränsen till Sverige, till Strömstad, och det innebar alltid ett möte med en värld som var lik men ändå fantasieggande annorlunda. De historiska vingslagen, språket, varorna. Speciellt marknaden på torget gav oss känslan av att ha mött ett slags skandinaviskt Marrakech, där man i små färgstarka bodar kunde köpa allt ifrån mystiska kortlekar och piratringar till de senaste leksakerna och godissorter vi inte hade där hemma.
Den här känslan av att hitta saker i Sverige som jag saknar i Norge har aldrig lämnat mig. När jag började skriva under det sena 1970-talet fick jag kvävningskänslor av att läsa norsk socialrealism och än mer av de moralistiska debatterna kring detta fenomen. Om man vill leta cykloper i ett skandinaviskt sammanhang bör man börja leta här. I Sverige fann jag andrum. De svenska författarna var också samhällsmedvetna, men de blandade sitt politiska engagemang med ett episkt berättarflöde som jag sällan hittade i Norge.
Jag tänker på de första delarna av Sara Lidmans väldiga Västerbotten-epos, Sven Delblancs fyrabandsserie om Hedeby och framför allt Kerstin Ekmans lika omfattande och lika färgrika Katrineholmssvit. Dessutom hade Norge ingenting som ens liknade P O Enquists eller P C Jersilds böcker. För att inte tala om Birgitta Trotzig eller en Göran Tunström-roman som ”Prästungen”. Förutom dessa hittade jag också märkliga författare som Torsten Ekbom, Willy Kyrklund och Erik Beckman. Detta är definitivt inte en litteratur skriven av cykloper. Detta är snarare författare med ett tredje öga.
Att komma från Norge till Sverige upplevs ofta som att komma från något trångt till något öppet. Från ett antingen-eller till ett både-och. Sverige har på det hela taget en högre takhöjd.
Som jag ser det består Karl Ove Knausgårds artikel av tre delar. Den ena, och längsta, handlar om vad en roman skall vara. Den skall vara fri. Den skall säga vad det är att vara människa här och nu. Den skall vara komplex, ambivalent. En författare skall skriva där det bränns. ”Den skönhet som vi vet är fel, är det bara romanen som kan beskriva.” Allt detta är glimrande formulerat. Det är bara att klippa ut och klistra in i antologier.
Den andra delen handlar om Knausgårds sårbarhet och det kan tyckas som om det särskilt är två inlägg av Ebba Witt-Brattström i DN som har provocerat honom. Enligt Knausgård stämplar Witt-Brattström honom som en pedofil med latent homosexuell läggning. Jag läser henne inte så. Det finns två aspekter här: den ena handlar om Knausgårds böcker. Witt-Brattström tar som utgångspunkt en avhandling om ”Min kamp” författad av Claus Elholm Andersen, som använder sig av genderforskaren Eve Kosofsky Sedgwicks teorier. Det är i detta sammanhang den homoerotiska frågan dryftas. Och rollen en trettonårig flicka spelar. Detta är en intressant och krånglig diskussion, som är litterär och inte har att göra med Knausgårds biografiska person.
Den andra aspekten handlar om vad Knausgård, alltså den verklige, har sagt i intervjuer. Om vad han tänker på när han möter en kvinna. I denna kontext knyter Witt-Brattström an till den diskussion om Kulturmannen som länge har förts, i alla fall sedan Åsa Beckman 2010 skrev en oförglömlig krönika om Stig Larssons beteende vid ett möte på DN:s kulturredaktion. Om man frågar mig, så är det rimligt att man, utifrån en vaket kvinnlig medvetenhet, dristar att fråga sig varför ”manliga genier” kan tillåta sig att säga närapå vad som helst – och komma undan med det. På detta kan man svara att de inte alltid kommer undan med det. Knausgård fick ju också sunt mothugg, delvis skämtsamt uttryckt, för det han sagt i intervjun, och särskilt från kvinnor. Även Witt-Brattström inhöstar en tankeväckande poäng när hon vrider perspektivet och frågar om det är möjligt att tänka sig en kvinnlig författare yttra sig på liknande sätt om män.
Ebba Witt-Brattström och Åsa Beckman. Foto: DN
Mitt uppdrag är emellertid att säga något om den sista delen av Knausgårds långa artikel om Sverige, nämligen hans påstående att det är cyklopernas land. Detta väcker självklart jubel i Danmark och Norge. Men tillåt mig att få protestera. Cykloperna är dessvärre jämnt fördelade i Skandinavien. Den enögda läsningen, tolkningen, existerar överallt. Ja, den är ofta regel. Den kallas även tidsandan. Den rådande smaken är nästan alltid cyklopisk.
Värst är följande beskyllning: ”Jag känner inte till något land i världen, förutom de totalitära, där författarna är så osynliga i den offentliga debatten.” Det är det referenslösa i påståendet jag reagerar mot. Referenslösheten återkommer också i de flesta ryggdunkningar Knausgård får. Det verkar som om lite för många känner behovet att blunda för vår nära litteraturhistoria. Till dessa kan man bara säga: beklagar, men Knausgård har inte uppfunnit krutet.
Egentligen borde vi kanske först diskutera huruvida det är författarens uppgift att framhäva sig i den offentliga debatten, eller om författarens viktigaste uppgift kanske snarare är att skriva en skönlitteratur som påverkar läsares tänkesätt på ett grundläggande plan. Det är just detta som Knausgård gör med sina romaner. Men om man trots allt i egenskap av medborgare och amatörer vill yttra sig i det offentliga samtalet, så har Sverige mängder av författare som utmärker sig.
Den som besinnar sig kommer att minnas att svenska författare i decennier på decennier har ställt kritiska frågor till samhällets ”cyklopiska” tendenser – inte minst mot de olyckligare effekterna av det socialdemokratiska styret. Redan Vilhelm Moberg, med sin radikala individualism, varnade för överdriven kollektivism. Och tänk bara på Lars Gustafssons kritik av ett genombyråkratiserat samhälle som kan bli ett hot mot den enskildes intellektuella frihet. Sveriges utpräglade passion för likhet innebär alltid en risk för likriktning av tänkandet.
”Man ser aldrig en författare stå för något eget i cyklopernas land,” skriver Knausgård. Varför är det ingen som bemöter detta? Om jag skulle säga något utmanande så vore det att Sverige inte är befolkat av cykloper, men av masochister. Knausgård svingar gisslet över svenska författare och det är som om en kör svarar: ”piska oss mer!”. Men Sverige saknar sannerligen inte författare som vågar att ta till orda och riskera något i offentligheten. De är många, och jag plockar bara ur luften Göran Greider, Åsa Linderborg, Ola Larsmo, Stina Oscarson, Bengt Ohlsson, Jonas Hassen Khemiri och, ja, Jonas Gardell.
Det finns cykloper i Sverige, inget tvivel om det, men de är inte så många som Knausgård vill ha det till. När framgången är massiv är det lätt att drabbas av hybris. Som Björn Wiman skriver i en DN-kommentar har ”Min kamp” mottagits generöst och hängivet och entusiastiskt i Sverige. Redan före lunch första publiceringsdagen hade Knausgårds artikel delats 10 000 gånger i sociala medier. Ledarredaktionens Erik Helmerson skrev i sin spalt att 95 procent av responsen var hyllande. Såvitt jag ser det bör man kunna tåla fem procent cykloper i ett land. Om 100 procent hyllar en, så har man därmed skapat den enögdhet som Knausgård varnar för.
Mindre bild i text: Daniel Nilsson