Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

Identitetspolitik och rasism. ”De likgiltiga kan vara räddningen”

När vargfrågan med jämna mellanrum exploderar i lokaltidningar eller tv-sända debatter brukar jag numera sända en stilla och tacksam tanke till kraften hos alla de likgiltiga.

En militant jägarminoritet driver sin agenda och på andra kanten finns rovdjursfantaster som jag visserligen delar grundsyn med, men som jag ändå fruktar bara förvärrar situationen.

De kan nämligen ofta bara diskutera en sak: en isolerad varg, lyft ur alla ekologiska och sociala sammanhang. I praktiken fungerar därför vargdebatten som en undan­manöver som mest bidrar till att dölja de verkligt allvarliga frågorna – där det tunga kapitalet finns – om biologisk mångfald: artdecimeringen som det industriella skogsbruket är skyldigt till eller exploateringen som gruvbolagen nu står för.

Jag är övertygad om att de som nästan är likgiltiga för vargen är de som kommer att rädda den och det kan vara samma människor som är beredda att vakna ur sin likgiltighet när det gäller de verkligt tunga frågorna om biologisk mångfald.

Något liknande gäller rasismen. Antirasismen är alltid lika nödvändig, men inget talar för att de rasistiska rörelserna någonsin kommer att kunna besegras av antirasismen. Var inte så jävla feg! Ta debatten med Sverigedemokraterna! kan folk ropa till mig, till och med på gatorna.

Men jag tror inte att det är så rasismen motverkas. På svenska kultursidor har tecknade filmer, kinapuffar och andra saker av och till diskuterats med stor identitetspolitisk hetta.

Varje sådan debatt slutar med att de rättfärdiga vinner argumentationen – samtidigt som de är på väg att förlora kriget.

Fremskrittspartiet äntrar en norsk regering. Jämförelserna med trettiotalet är inte längre så långsökta i ett europeiskt perspektiv. I Sverige läggs just nu riksdagspartiernas motioner.

De stora partierna gör mycket litet åt arbetslösheten och en stadigt försämrad välfärd. I ett läge där det uppenbart skett något slags skifte i det allmänna medvetandet och folk börjat tröttna på eviga skattesänkningar och försämrad välfärd verkar det som om Social­demokraterna är på väg att missa det tåget.

I stället hoppar SD på. I Alme­dalen hyllade Jimmie Åkesson de underbetalda kvinnorna i offentlig sektor, naturligtvis utan att nämna att det i allra högsta grad är invandrarkvinnor som i dag bär upp mycket av välfärden. Identitetspolitiken bygger underbara världar i sanden men ser inte den dödliga våg som rullar in bakom dem.

Det är sällan jag varit överens med Maciej Zaremba i någon fråga, i alla fall inte på den här sidan hans omvändelse från kommunismen. Men när identitetspolitik och rasism diskuteras är det svårt att inte vara det.

De som tjänar på etnifieringen av olika sociala problem är rasisterna.

Nu är det ju snart rumsrent att tala om ras igen! Och så tvingas man bevittna hur så mycket kraft hos de tänkande skikten förslösas på att analysera deras egen roll i den stora skuldlabyrinten.

Uppgiften borde i stället vara att bekämpa de marknadsmekanismer som sorterar folk först efter kategorin behövda och obehövda på arbetsmarknaden och därefter, när väl en "underklass" stampats fram ur det som borde ses som en bred arbetarklass, i raskategorier.

Jag är övertygad om att det är de som är likgiltiga för ras och kulturell identitet som till slut kommer att rädda oss.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.