Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Inte bara studenternas fel. ­Racertakt på kurserna slår ut fördjupningen

Ann Heberlein har helt rätt i slutklämmen på sin artikel om de nya studenternas svagheter: "oförmågan att analysera texter och kritiskt granska utsagor är inte bara ett problem inom akademin utan ett samhällsproblem". Däremot finns anledning att göra ett par kompletterande iakttagelser till den bild som hon tecknar av tillståndet vid svenska universitet.

I likhet med Heberlein har också jag under första veckan i september mött ett antal förväntansfulla studenter. Men till skillnad från henne har jag varit borta från universitetet i sex år. Och vad ser och hör jag? Jo, samma samtal i pentryt som Ann Heberlein beskriver och instämmer i. Samma samtal som jag hörde när jag försvann från universitetet för sex år sedan och som jag hörde när jag höll mina första universitetskurser, ett par år innan dagens yngsta studenter var födda. Samma eviga redogörelser för studenternas tilltagande oförmåga och ovilja att tillägna sig omfattande och komplicerade textmassor samt om deras instrumentella syn på kunskap. Samma diskussioner som i pentryt varje höst når sin självklara kulmen i beklaganden över den klassiska studentfrågan: "Vad kommer på tentan?"

Men efter sex års frånvaro ser jag också någonting annat: litteraturlistor som har krympt och traditionella kurser som har försvunnit. I mitt ämne, litteraturvetenskap, betar man numera under första terminen av hela den svenska och internationella litteraturhistorien kronologiskt på tio veckor. Under introduktionskursens fem veckor förväntas studenterna att som primärlitteratur läsa en (!) roman och två dramer (vid sidan av några noveller och dikter).

När jag läste litteraturvetenskap ägnade vi första terminen åt perioden från antiken till romantiken, och nästa termin åt romantiken fram till i dag. Sedan fortsatte det med omfattande historiska kurser på forskarutbildningen, och det var först då som jag kände att jag började behärska ämnet en smula.

På den tiden – och flera decennier framåt i tiden – klarade man däremot i svensklärarutbildningen av litteraturhistorien på just tio veckor. Det var ett evigt klagande över detta bland studenterna. Men kritiken gällde inte så mycket vad de var tvungna att läsa som vad de inte fick möjlighet att läsa.

På motsvarande sätt hörde jag under femton års undervisning aldrig en student på grundnivå i litteraturvetenskap ifrågasätta de traditionella historiska kurserna. Visst formulerades invändningar mot att läsa Dostojevskijs "Brott och straff" eller Flauberts "Madame Bovary" på två dagar, men på det hela taget gällde kritiken snarare att tidsskeden och författarskap blev styvmoderligt behandlade än det motsatta.

Min bild av litteraturstudenter har allt sedan tidigt 1990-tal varit att de som har sökt sig till ämnet vanligtvis har velat fördjupa sig i skönlitteratur som de annars skulle ha svårt att förstå eller ens komma i kontakt med. Och att studenterna, på samma sätt som inom de flesta ämnen, accepterar – och ofta ser med gillande på – att det finns vissa hävdvunna sätt att närma sig ämnet, hävdvunna sätt som signalerar ståndaktighet gentemot den nivellering som inte minst den tilltagande kommersialiseringen har skapat på så många områden i samhället.

Men varifrån kommer då initia­tiven till att dagens studenter läser litteraturhistorien i en racertakt som har dömts ut av lärar­studenter under decennium efter decennium? Jo, från det där pentryt där lärarkollegiet står och klagar över studenternas tilltagande oförmåga och ovilja att tillägna sig omfat­tande och komplicerade textmassor.

I år fick jag också veta att man som lärare inte förväntas bedriva ­undervisning i verslära på introduktionskursen, ett moment som jag alltid har uppfattat som populärt bland studenterna och utan vilket det är svårt att förstå varför äldre tiders litteratur ser ut som den gör.

Tendenserna är inte nya. Jag erinrar mig hur studierektorn vid den institution där jag för ett tiotal år sedan arbetade blev uppvaktad av en delegation med studenter från grundkursen. De ville framföra sina klagomål över att den professor som undervisade i antikens litteratur hade sagt sig inte förstå vad det var för vits med att fördjupa sig i gamla grekiska och romerska författarskap.

Visst finns det alarmerande brister i svenska grund- och gymnasieskolor, det är jag den förste att skriva under på. Men man kan inte se bort från det ansvar som universitetens professorer och lektorer har för vad som kommer ut från universiteten. Och min bestämda uppfattning är att ju färre böcker man läser utifrån ett historiskt perspektiv, där man försöker förstå varje verks historiska förutsättningar, desto svårare blir det med den analys av texter och den kritik av utsagor som Ann Heberlein med rätta ser som det demokratiska samhällets fundament.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.