”En nåd att stilla bedja om: Snälla, lägg mer krut på nyskriven dramatik”, skriver Johan Hilton (DN 13/11). Detta efter att ha räknat upp en rad författare som fått sina romaner omarbetade till teaterpjäser på Kulturhuset Stadsteatern. Hilton är väldigt nära en sanning här. En framgångsrik väg till att få en berättelse uppsatt på en svensk teater i dag är att skriva en roman i stället för en pjäs. 

Hur kan det vara så? Det beror på att en del bokförlag (nej, inte alla) fortfarande odlar författarskap och arbetar metodiskt för att få fram nya författare. Inom svensk teater finns det – generellt sett – fortfarande ingen riktig plan för hur man organiserar arbetet kring ny dramatik. Jag har själv erfarenhet av att arbeta både på Kulturhuset Stadsteatern och på Dramaten med just de här frågorna.

En teater i dag kan jämföras med en skolåda. Det krävs två saker för att skolådan ska kunna kallas för en skolåda: du behöver en låda och ett par skor att placera i lådan. För närvarande handlar nästan allting om lådan – och presentationen av den – man glömmer skorna. Frågorna vi inom svensk teater nu måste ställa oss är: Vad är det vi i framtiden vill presentera för vår publik (innehåll)? Hur ska det innehållet tas fram (metod)? Vilka ska medverka till det (delaktighet)? Ska vi bara spegla samhället eller ska vi vara med och forma det? 

Tillgången på berättelser är enorm i dag, de kommer strömmandes till oss i alla möjliga former – på teatern kan vi uppleva dem tillsammans. Hittills har det varit för lätt att luta sig tillbaka i en beställarkultur och ägna sig åt smart shopping, det vill säga köpa det som andra arbetat fram och därmed tagit alla risker med. Ett sådant tillvägagångssätt är föga tillfredställande, eftersom det styrs av ett produkttänkande som är destruktivt för statligt stödda verksamheter vars primära syfte inte är att erbjuda en kund en produkt. I stället bör kulturinstitutioner ta tillfället i akt att fokusera på innehållet. Det gör vi genom att börja arbeta organiserat kring hur våra berättelser ska tas fram, både internt och genom samarbeten mellan teaterhus. 

Det finns fina förebilder i Europa, inte minst i Storbritannien som har varit de främsta på området i minst 30 år. National Theatre ligger till exempel i dag före de flesta europeiska teatrar med hästlängder. 

Där slussar man kontinuerligt in nya dramatiker genom läsningar och möten med teaterns medarbetare. Man anställer husdramatiker med lön som får skrivplats på teatern. Följaktligen har National Theatre Studio i London ständigt närmare två hundra projekt i pipelinen, projekt som består av alla möjliga sorters berättelser. Dessutom bistår teatern med en stab av dramaturger och lektörer, men också med repetitionslokaler. Knappt 20 procent av det som produceras når NT:s scener men det är heller inte det primära målet. Texter kan mycket väl hamna även på andra teatrar eftersom tanken i England är att alla teatrar gagnas om vi hjälper varandra med att ta fram nya skickliga dramatiker.

Björn Wiman skriver (DN 12/9) att vi de senaste åren ”sett en ström av romandramatiseringar, beställningsdramatik kring ’aktuella samhällsfrågor’ och annan instrumentell scenkonst” och att ”följden blir en teater som inte längre skapar samhällsdebatten, utan som följer den”. När teatern ”kommer fram har samhällsdebatten för länge sedan dragit vidare”. 

Wiman drar här alla i branschen över samma kam, men har samtidigt rätt i att svensk teater i dag inte är särskilt snabba på bollen. Det finns flera skäl till det, ett av dem är att vi inte har tillräckligt nära kontakt med dramatikerna. Det är trots allt de som skrivit det vi säger på scenen. 

Om vi ska stå mitt i samhällsdebatten måste vi minska avståndet till pennan på teatern. Det gör vi genom att öppna dörrarna för de som håller i den. Vi måste bli bättre på att ta hand om våra dramatiker. I annat fall kommer de att gå vidare till framför allt tv inom de kommande åren. Innehåll uppstår inte av sig självt – även om många tror det. 

Läs DN:s scenrecensioner här