Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-17 13:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/jacob-lundstrom-fram-for-en-biografisk-teaterkonst/

Kulturdebatt

Jacob Lundström: Fram för en biografisk teaterkonst!

Bild 1 av 2 Teatern måste varken etablera ett bildfritt reservat eller underkasta sig filmkonsten för att vara relevant i skärmsamhället. Det är Dramatenaktuella ”Linje Lusta” ett bevis på.
Foto: Sören Vilks
Bild 2 av 2
Foto: Warner Bros/Kobal/REX

Påståendet om att kritikerkåren missat den konstnärliga korsbefruktningen mellan film och teater i Dramatens ”Linje Lusta” är överdrivet, skriver Jacob Lundström i sin replik till Ulla Kassius.

Det är omöjligt att vara en komplett teaterkritiker. Tanken slår mig, inte som ett ton tegel utan som en befriande insikt, efter scenografen Ulla Kassius text om Dramatens ”Linje Lusta” (Expressen, 1/5). Hon menar att kritikerkåren saknar ord för att fånga vad som händer på scenen i vårens mest hyllade teaterföreställning. Kassius spårar recensenternas förmenta oförmåga att greppa uppsättningens visuella kvaliteter till deras bakgrund: ”de som nu är verksamma kommer alla från litteraturen”.

Det stämmer inte – de flesta av DN:s teaterkritiker har till exempel helt andra cv:n – men det intressanta med Kassius inlägg är att hon har rätt fastän hon tar fel. Det är onekligen ett problem om det skrivna ordet har tolkningsföreträde, inte minst när rörliga bilder dominerar scenen som i ”Linje Lusta”.

Men det handlar väl i så fall inte om att teaterkritiker kommer från litteraturen, utan om att teaterhistorien framför allt är tillgänglig som text? Kritikerna ”har ofta läst texten innan de ser föreställningen”, skriver Kassius, men om så är fallet: vad är alternativet?

Läs mer: Här blir gårdagens filmsuccéer morgondagens teater 

Scenkonst uppstår i stunden och kan bara lagras som sinnesintryck – klart att den flyktiga formen leder till en selektiv historielöshet. Somligt har visserligen blivit tv-teater, denna mediala bastard från en tidigare brytningstid. Scenkonstmuseer och kaffebordsböcker om kostym eller scenografi kan förmedla en glimt av missade uppsättningar genom seklen. I övrigt får dock tillbakablickande teaterfans vända sig till dramatik i bokform.

Filmhistorien kan man däremot börja kolla ikapp, även om man bara hinner bocka av 1001 klassiker innan man dör. I fallet ”Linje Lusta” är också Elia Kazans filmatisering från 1951 den vanligaste referensen i recensionerna. Ingmar Bergmans Sverigepremiär på Göteborgs stadsteater, som firades som en triumf 1949, har ju ingen levande kritiker sett.

Det finns inga tecken på att Bergman använde film på scenen, men sjuttio år senare fungerar projektioner som en integrerad del av gestaltningen i regissören Stefan Larssons och scenografen Sven Haraldssons ”Linje Lusta”. Publiken får lov att rikta blicken mot en filmduk vid scenens framkant, eftersom rollfigurerna allt som oftast befinner sig bakom och inuti bortvända trämoduler. Kameraoperatörer följer deras rörelser och fångar dem i levande närbilder.

I sitt resonemang om mottagandet bekräftar Ulla Kassius sin egen tes eftersom hon aldrig lyckas sätta ord på vad det är som gör ”Linje Lusta” så fantastisk, förutom att många människor varit inblandade – texten blir mest en lång shoutout till hennes kollegor.

Men stämmer det att teaterkritikerna missar de konstnärliga synergieffekterna? Nja, i mottagandet av ”Linje Lusta” är utfallet ungefär 50/50.

Expressens Maria Edström (30/3) och Svenska Dagbladets Lars Ring (30/3) klagar på att filmduken skymmer sikten och begränsar utrymmet för scenskådespeleri. De lyckas med konststycket att hylla föreställningen trots att de ifrågasätter det centrala greppet och avfärdar den bärande idén i gestaltningen som en störande detalj. Trots någon luftad reservation kring rörliga bilder på teatern resonerar däremot Dagens Nyheters Leif Zern (31/3), Aftonbladets Claes Wahlin (31/3) och Kristina Lindquist i P1 (1/4) mera uppskattande om hur projektionerna förhöjer föreställningen.

Frågan är vilka utmaningar och möjligheter som rörliga bilder innebär för scenkonsten och kritiken.

Teatern har blivit postdramatisk, hävdade teatervetaren Hans-Thies Lehmann för 20 år sedan i en analys av tendenser inom scenkonsten sedan 1960-talet. Lehmann har bland annat studerat teatern i relation till nya medieformer och pekat på att scenografin har fått en mer framskjuten position som ett slags visuell dramaturgi.

Modernismens ideal har utmanats och omdanats av rörelser som upplåtit scenutrymme till andra uttrycksformer, en utveckling som har accelererat med den digitala tekniken. Kritiska röster invänder att scenkonsten avvecklar sin särart, precis som Hélène Cixous redan på 1980-talet menade att teaterns uppgift är att erbjuda ett alternativ till en alltmer medialiserad omvärld.

Men teatern måste varken etablera ett bildfritt reservat eller underkasta sig filmkonsten för att vara relevant i skärmsamhället. Den tyske teatermakaren Falk Richter har till exempel det senaste året medverkat på Dramaten med två fantastiska uppsättningar som varit renons på filmisk finess, men där samtidens sociala flöden invaderat scenrummet. För den skull agerade knappast skådespelarna andrafiol, tvärtom utmärktes både ”Safe” och ”I am Europe” av ett expressivt kontaktsökande och fysiska möten i andlösa danssekvenser.

I jämförelse är ”Linje Lusta” mera dramatiskt konventionell, om än lika virtuos. Vid ett par förtätade ögonblick iakttar rollfigurerna själva ömsint filmduken, för att komma varandra nära. Det skapar ingen distanseringseffekt, snarare uppstår ett samspel med publiken som betraktar bilden med samma medkänsla. Det är ett uppdaterat sätt att använda kamera på teatern, som inte bara exploaterar bilden som suspekt dimridå eller symbol för alienation.

Kanske är det för att jag kommer från filmen som jag inte uppfattar filmbilder som obehagsframkallande. En mera visuell dramaturgi innebär hur som helst att skrivande om teater inte måste börja med textanalys. Varje uppsättning tjänar knappast på dekorativa bildspel men att kritiker klarar av att se rörliga bilder som en möjlig tillgång snarare än ett intrång är en välkommen början.