Jag, en visselblåsare

Det har kommit ut en ny bok, ”Den skenhelige svensken – Korruption utan konsekvenser?” (Brombergs), som beskriver det pris visselblåsare får betala. Den artikel du nu precis har börjat läsa handlar om just det. Den handlar om vad som kan hända en tjänste­man som använder sin yttrandefrihet och sin expertkunskap så mycket att den politiska makten blir irriterad. Jag vet – för artikeln handlar om mig.

Experten på resultatstyrning, Ray Rist, säger att en organisation som fungerar har tre kännetecken: 1. Låg nivå av rädsla. 2. Mycket information. 3. Att man erkänner problem och försöker lösa dem.

Detta borde rimma väldigt väl med svensk offentlig förvaltning. Svenska tjänstemän omfattas förutom av yttrandefrihet också av offentlighetsprincip och kan åberopa meddelarskydd. Allt detta för att skapa en transparent och effektiv förvaltning. En tjänsteman ska naturligtvis oväldigt både utföra politiskt fattade beslut men också ”speak truth to power”, för att låna Aaron Wildavskys ord.

Men det är inte alltid så i verkligheten. För vad ska en nyanställd tjänsteman göra när en hög chef kliver in på kontoret och dikterar vad man ska skriva i ett ärende? Vem ska man vända sig till? Vågar man berätta och för vem? Det finns tyvärr för många berättelser om hur det går för dem som vågar. Ta det nästan ikoniskt famösa fallet med ”Fången på fyren”, Anders Ahlmark som beordrades till fyrvaktmästare och aldrig fick full upprättelse av staten, eller konsulten som avslöjade Göteborgshärvan och som efter det hade svårt att få jobb. Vem tar hand om visselblåsaren?

Under våren 2013 kom jag ut med boken ”Barnexperimentet” på Leopard förlag, jag medverkade i en bok om forskning för skolan som Skolverket gav ut och kommer i juni ut med en bok om skolutveckling, ”Alla i mål” (Natur & Kultur). Jag sitter med i en kommitté inom Kungliga Vetenskapsakademien som arbetar med skola och anlitas ibland av Europakommissionen som oberoende expert på det svenska skolsystemet. Jag har deltagit i skoldebatten med ett antal debattartiklar i bland annat DN och Svenska Dagbladet.

Varför berättar jag det här? För att dessa mina kunskaper, erfarenheter och min frispråkighet ligger mig i fatet i Upplands Väsby kommun där jag arbetar. Det är intressant eftersom en av de saker jag har lyft både i böcker och artiklar och som är väl belagt i olika rapporter är den brist på kunskap om skolan som ofta finns bland politiker och höga tjänstemän och som leder till en förtroendeklyfta mellan kommunledningen och skolorna. Det är ett av de misslyckanden som Leif Lewin pekar ut i sin utredning om kommunaliseringen och det finns med i Skolverksrapporter och inte minst i SNS rapport om rektors roll i styrkedjan.

Den kommun jag arbetar i har låga skolresultat. Man har, sedan den styrande Alliansen gjorde stora förändringar 2008, också snabbt sjunkande resultat. Efter några år började man nog känna viss panik. Fast man hade genom­fört de marknads­reformer man ideologiskt trodde på svarade inte skolväsendet på ”rätt” sätt och man sökte efter hjälp. Man satte 2012 ut en annons och sökte en skolstrateg.

Jag hade då på Skolverket ett antal år läst mycket forskning om hur man kan utveckla skolor. Jag kände att det fanns en signal i denna forskning, en signal som också stämde med mina erfarenheter som lärare. Trots att jag hade ett roligt och utvecklande jobb på Skolverket ville jag prova om det jag tyckte borde fungera också skulle fungera i praktiken.

Jag svarade på annonsen. Vid anställningsintervjuerna med den blivande chefen, med politiker, rektorer och lärarfacken presenterade jag min vision och de sade att ja, detta ville de vara med på.

Jag tillträdde hösten 2013 och vi började förverkliga den plan jag hade presenterat. Jag inledde också en kartläggning av skolorna och deras utmaningar och kunde snabbt konstatera att det fanns anledningar till att man hade sjunkande resultat och att många av dessa handlade om bristande stödsystem. Det var också en ganska uppgiven lärarkår jag mötte som hade varit utsatt för en mängd förändringar som de inte hade någon förståelse för och de hade lågt förtroende för kommunledningen.

Man hade till exempel lagt ner förberedelseklasserna, så att det nu fanns skolor med barn där ingen personal på skolan kunde det nyanlända barnets språk. Den kommunala skola som tar hand om lejonparten av de nyanlända fick förra läsåret ta emot 18 helt nyanlända bara i årskurs nio, helt utan förberedelseklass eller språkintroduktion. Det är en omöjlig situation.

Ett annat problem var ett obegripligt hyressystem som straffade skolor som var byggda på en tid när skolpolitikerna hade ambitioner. Nu fick de skolorna betala dyrt för luftiga korridorer och vackra skolbibliotek. Systemet premierar skolorna extra om de kommer ner till åtta (8) kvadratmeter/elev (vilket händelsevis är jämförbart med jordbruksverkets regelverk för grisar).

Jag kunde tidigt identifiera ett antal sådana systemfrågor. Men också att det införda beställar-/utförarsystemet där skolorna bara är en del av den så kallade välfärdsproduktionen och utan en hängiven skolchef ledde till att ansvar för de egna skolorna blev otydligt och att signaler som lärare och rektorer skickade om brister inte hade någon politiskt ansvarig adress.

Dessa frågor var aldrig centrala i det arbete vi sedan inledde. Men det var viktigt för mig och för lärarna att de fick uppleva att någon lyssnade på dem. Rent statistiskt är det så att lärarna i kommunen inte är sämre än andra. Om man tar hänsyn till den socioekonomiska bakgrunden är det relativa resultatet ganska förväntat. Detta var också viktigt att säga till lärarna. ”Ni är bra – men vi måste bli bättre. Vi kan inte ha en situation där en femtedel av barnen inte kommer in på gymnasiet år efter år.” Något de höll med om och var beredda att arbeta hårt med för att förändra.

Vi satte igång ett arbete på alla fronter. I skolorna inledde jag och rektorerna ett stort arbete med kollegialt lärande. Vi tog fram en skolstrategi som talar om vad skolorna ska fokusera på, men var samtidigt tydliga med att varje skola har sin egen problematik och måste ha sin egen strategi. Vi skapade en positiv kraft i verksamheten och börjar se de första spåren av förbättrade resultat. Lärarna, facken och rektorerna uttrycker stor tillfredställelse över arbetet och föräldrar backar upp det vi gör. Allt borde vara frid och fröjd.

Men.

Det tycker inte vissa Allianspolitiker och högre tjänstemän i kommunen. De kommenterar, genom min chef, gång på gång debatt­inlägg som jag gör i den nationella skol­debatten. Gång på gång får jag också smäll på fingrarna när jag ibland lyfter frågor som de nyanländas situation eller bristen på politiskt ansvarstagande i olika frågor. Dessa saker diskuterade jag aldrig i medierna utan bara internt.

Till slut tröttnar jag på tillsägelserna. Eftersom jag av andra personer har fått höra att man har en historia av att på obehagliga sätt göra sig av med obekväma personer spelar jag in några av de samtal jag blir utsatt för. Jag berättar sedan om vad jag råkat ut för i en blogg och i lokaltidningen.

Svaret kommer omedelbart. Jag blir avstängd från ett centralt skolprojekt och får vid ett lönesamtal höra att jag inte representerar kommunens värderingar. Vid ett annat samtal får jag veta att de kan tänka sig att jag blir konsult åt dem. Om jag inte vill det ska de ruta in min tjänst, så att jag till exempel inte får tjänstledigt för externa föreläsnings- och skrivuppdrag. Om jag då väljer att sluta så kan de tänka sig att lösa ut mig, var budskapet.

Jag berättade också om detta offentligt och blev då beordrad till ren skrivbordstjänst vid en stationär dator. Jag ska hädanefter inte ha någon kontakt med skolorna, som tidigare var mitt huvuduppdrag. Man har alltså satt sitt hot i verket. Jag har fått mitt lilla fyrtorn i det blå kommunhuset.

En tröst är att det pågår en namninsamling bland lärarna till stöd för mig. Men det sorgligaste är ju inte vad som händer med mig utan det som händer de cirka 20 procent av barnen i kommunen som varje år går ut grundskolan utan att ha fått det stöd de har rätt till enligt skol­lagen på grund av att kommunen inte tar sitt ansvar.

Vad som händer med mig är trist och jag är rädd för hur det ska bli med jobb och annat i framtiden. Men det viktiga med det här är hur lite kritik en politiskt styrd organisation i Sverige tål och hur löst yttrandefriheten sitter i det kommunala Sverige. Frågan är också om inte trenden mot tystnadskultur blir kraftfullare i kölvattnet av skolans marknadifiering. Forskningsresultat tyder på det.

Jag tycker också att detta illustrerar ett av kommunaliseringens stora problem, nämligen bristen på kunskap om skolsystemet och bristen på ansvarstagande som uppstår om en kommun inte säkerställer den kompetens och organisation som behövs för att driva skolor.

Ett av huvudmålen i skolan är att träna eleverna till att bli självständiga och demokratiska individer. I skolan värnar vi om yttrande­friheten och slår oss på våra svenska bröst för vår offentlighetsprincip. Det är beklämmande att upptäcka hur trångt det där svenska bröstet är på nivån över skolorna och hur nära totalitarism vi kommer när vi inte vakar över våra offentliga institutioner.

Vi har inte dessa lagar för att vi i Sverige är genetiskt predisponerade för att inte utöva makt på fel sätt, utan för att vi är som alla andra, men vi har skapat en bra lagstiftning för att motverka det. Det är av stor vikt att den lagstiftningen respekteras om vi ska ha en effektiv offentlig förvaltning med demokratisk insyn.

Fotnot: I går fick Per Kornhall ett mejl av sin arbetsgivare med följande ordalydelse: ”Underrättelse om avsked. Härmed underrättas Du om att Upplands Väsby kommun överväger att avskeda dig från Din anställning som skolstrateg vid Väsby Välfärd. Du och Din fackliga organisation har rätt att begära överläggning om den övervägda åtgärden. En sådan begäran skall lämnas inom en vecka efter det att denna underrättelse lämnats.”