Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Jan Helin: Populistisk politik får inte smitta den seriösa journalistiken

Foto: TT

Den sunda ivern till självkritik ska inte gå över i naivitet i analysen. Vi är utsatta för ett politiskt tryck och massiv retorik i frågan om muslimsk invandring. Det skriver SVT:s Programdirektör Jan Helin i en kommentar till SOM-institutets undersökning om medier och invandring.

Det brukade vara enkelt. Det media som sökte sanning genom att verifiera fakta, vara försiktig i slutsatser och noga med täta vinklar vann förtroende.

Det var en god ordning. Nu utmanas den av alternativa metoder för att vinna förtroende, tydligast inom ämnet migration.

En ny undersökning av SOM-institutet på uppdrag av Institutet för Mediestudier visar att förtroendet för media generellt är tämligen högt, men över hälften av befolkningen anser att medierna inte säger sanningen om invandring.

Har media själva orsakat denna vitt utbredda uppfattning eller har något grundläggande förändrats i den omvärld där media existerar?

Just nu initieras en hälsosam och nödvändig debatt om detta. Självkritik i journalistkåren är alltid klädsamt och i grunden välgörande. För att undvika att debatten urartar i poserande självspäkning tror jag den behöver börja i ett sakligt svar på en grundläggande fråga:

Vad är det som förtigits om invandring?

Det ges i diskussionen anmärkningsvärt få konkreta svar på den frågan.

Inte sällan spårar diskussionen journalister emellan istället in på närmast klaustrofobiska argument om hur enskilda ledarskribenter gett uttryck för sin oro om glidande värdegrunder i invandrarfrågan och hur detta skulle ha förlamat hela journalistkåren och piskat in dem i en åsiktskorridor där det inte varit möjligt att belysa problem som uppstår i ett mångkulturellt samhälle.

Ska diskussionen komma vidare bör åtminstone journalister förmå skilja på opinionsjournalistik och nyhetsjournalistik och dess olika roller i medielandskapet. Ledarskribenter med olika uppfattning kan rimligen inte förklara den utbredda uppfattningen i befolkningen om att medier mörkar om invandringen.

Åter till sak. Hur har rapporteringen sett ut?

Enligt de pressetiska regler som också radio och tv i allt väsentligt lever efter, men inte regleras av, ska ansvariga utgivare vara försiktiga med angivandet av etnicitet i samband med rapportering av exempelvis brott. Nu diskuteras denna regel som kontraproduktiv. Vad som tidigare ansågs vara en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften menas nu kunna ha producerat uppfattningen att medier mörkar. Det är själva tankegodset som gav namnet till publikationen Avpixlat som annars brukar refereras till som ett hatmedia. Det är möjligt att argumentera för ett mer omfattande angivande av etnicitet utan att omfamna propgandasajter som Avpixlat genom att till exempel peka mot brittisk och amerikansk press som regelmässigt anger identitet och etnicitet på misstänkta och dömda brottslingar. Innan vi köper den förklaringen bör vi ändå besinna oss över följande:

I USA och England råder exakt samma fenomen med misstroende mot medier. Orsaken till den svenska pressetiska regeln är tanken att massmedier bör undvika att göda populismens själva kärna: att dra generella slutsatser om hela folkgrupper utifrån enskilda händelser. Vad i sak har förändrats som gör att det inte är viktigt längre?

Journalistiken står de kommande åren inför ett elddop.

Forskaren Gunilla Hultén har undersökt svensk media om invandring mellan 1945 – 2005. Från 1985 sker ett tydligt skifte och invandring börjar i huvudsak skildras som ett problem i svensk media.

SVT:s Uppdrag granskning gjorde en liknande research av artiklar i Sveriges sex största dagstidningar och nyhetsbyrån TT från 1995 och framåt. Sammantaget publiceras mellan 1 500 och 4 000 artiklar varje år om invandring och de var i huvudsak orienterade mot olika problem som följer av invandring.

Det är omständigheter värda att beakta mot den starka uppfattningen om medias mörkläggning.

Var det för få artiklar? Hur långt är i så fall ett snöre?

Eller var det så att för få av dessa tusentals artiklar speglat vissa gruppers oro och negativa åsikter kring invandring?

En hel del tyder på det. Vi kan i vart fall konstatera att den mest framgångsrika politiska strömningen just nu kapitaliserar på exakt detta – den spelar på oro över samhällsutvecklingen i allmänhet och bekräftar människor med en negativ syn på muslimsk invandring i synnerhet.

Det finns utan tvekan saker som kunnat gjorts bättre i rapporteringen av invandringen. Men sökandet efter förklaring på misstroendet mot media om invandring kan inte bortse från en helt avgörande faktor:

Misstroende mot medier är nu programmatiskt drivet som del av en populistisk politisk retorik sedan flera år. Vi ser det i Sverige, i Europa och i USA. Sedan Donald Trumps chefsstrateg Steve Bannon öppet deklarerat att "media är vårt oppositionsparti" är detta inte bara en analys gjord av publicister, utan en verifierad politisk taktik av världens mest framgångsrika politiska populist.

Den har sin rot i en auktoritetstroende, etablissemangsföraktande populistisk politik som inte längre är en underström utan själva vinnarhålet i dagens politiska landskap. Det är en politik som vunnit förtroendet att sköta världens mäktigaste ämbete och som i sin världsuppfattning hyser en radikalt annorlunda syn på medier än den klassiskt liberala synen om oberoende medier som omistlig del av demokratin.

Det vore konstigt om denna massiva, fleråriga politiska retorik mot medier inte skulle synas i förtroendemätningar av medier liksom det syns i valresultat.

Den sunda ivern till självkritik får inte gå över i naivitet i analysen. Det är särskilt viktigt för public service media som lever i ett politiskt ramverk och därför på goda grunder är besatta av förtroendemätningar. Det har tjänat SR och SVT väl och är fortsatt viktigt, rentav en existentiell förutsättning.

Men hur ska detta förtroende vinnas i en tid där förtroende inte längre självklart ges den som envisas med faktabaserat sökande av sanning? Populistisk politik får inte smitta seriösa mediers journalistik. Om vi hamnar i ett landskap där valet står mellan sanning eller förtroende måste publicisterna förmå välja strävan efter verifierbar sanning och ge hela bilden.

Journalistiken står de kommande åren inför ett elddop. Med hårt ansatta affärsmodeller, nervösa medieägare och kraftfull politisk antimedial retorik liknar det en perfekt storm. De som tappar förmågan att skilja på det sakliga sökandet av sanning och bekräftandet av människors oro kommer inte att bestå testet.

Jan Helin

Programdirektör på Sveriges Television

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.