Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Jan-Werner Müller: Högerns farliga handslag

Moderaternas Anna Kinberg Batra hälsar på Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson under årets första partiledardebatt i riksdagen.
Moderaternas Anna Kinberg Batra hälsar på Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson under årets första partiledardebatt i riksdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Politiken är inte naturgiven. Ingenstans har populister lyckats få majoritet utan stöd från etablerade konservativa politiker, skriver den tyske statsvetaren Jan-Werner Müller.

När Timothy Garton Ash nyligen fick frågan vad liberaler kan lära sig av det annus horribilis som var 2016, svarade han att de borde se upp med grupptänkande och vedertagna sanningar.

Vid Världsekonomiskt forum i Davos i fjol var den vedertagna sanningen att Brexit inte skulle bli av och att Donald Trump omöjligen kunde bli president. I år tas det för givet att en populistisk flodvåg sköljer över oss och kommer att spola bort den politiska eliten i valen i Nederländerna, Frankrike och Tyskland. Men då förbiser man ett enkelt men avgörande faktum: ingenstans har populister lyckats få majoritet utan stöd från etablerade konservativa politiker.

Bilden av en global trend där allt fler vänder sig mot ”etablissemanget” är inte objektiv – den är snarare ett slags dominoteori som de populistiska partierna själva gärna torgför. På deras valupptakt i januari sa Marine Le Pen: ”2016 var året då den anglosaxiska världen vaknade. Jag är säker på att 2017 blir det år då det europeiska fastlandet vaknar.” Nigel Farage, Ukips före detta partiledare, har talat om ”en tsunami” och hyllat de italienare som i folkomröstningen om Italiens författning fick premiärminister Matteo Renzi att avgå; det var ”ett raketgevär avfyrat mot Europa”.

Men de färgstarka metaforerna är vilseledande. Farage vann inte Brexitomröstningen på egen hand, han behövde två konservativa politiker ur huvudfåran: Boris Johnson och Michael Gove. Brexit var heller inte bara resultatet av en spontan anti-etablissemangsrörelse bland de kuvade. Europaskepticismen, en gång förbehållen konservativa politiker på den yttersta högerkanten, hade hämtat näring i decennier från brittisk tabloidpress och upproriska parlamentsledamöter.

Trump vann inte som en outsider från ett populistiskt tredje alternativ i valrörelsen. Där Farage hade Johnson och Gove kunde Trump räkna med republikaner från etablissemanget som Newt Gingrich, Chris Christie och Rudy Giuliani.

Bilden av en global trend där allt fler vänder sig mot ”etablissemanget” är inte objektiv – den är snarare ett slags dominoteori som populisterna själva gärna torgför.

Det är sant att många ledande republikaner var kritiska, men partiet tog aldrig avstånd från honom. Den viktigaste anledningen till valutgången var tvärtom partitrohet: 90 procent av de traditionellt republikanska väljarna röstade på Trump. Vissa hade röstat på honom även om han inte stått på republikanernas valsedlar. Men en icke-republikansk Trump hade aldrig blivit president.

Dessutom har tanken på en obeveklig populistisk flodvåg redan motbevisats. I Österrike trodde alla att högerpopulisten Norbert Hofer skulle vinna presidentvalet i december 2016. I stället blev den moderate Alexander Van der Bellen förbundspresident med stöd av De gröna. Det kan verka som en obetydlighet, men exemplet är lärorikt. Många konservativa politiker tog ställning mot Hofer, särskilt lokalpolitiker som borgmästare och andra tungviktare med stort förtroende på landsbygden. Det är alltså ingen naturlag att landsbygden är populistisk och storstaden liberal.

Det är viktigt att vi inte stirrar oss blinda på de populistiska partierna. Vi måste även hålla ett öga på andra politiker och vara medvetna om att traditionellt konservativa eller kristna partier kan omvandlas i populistisk riktning. Den prydliga indelningen i etablissemang och icke-etablissemang behöver luckras upp.

Den ungerske premiärministern Viktor Orbáns parti Fidesz har inte alltid varit populistiskt och gick inte till val på en populistisk plattform 2010. Det var först efter valet som Orbán kom ut som en alltmer diktatorisk och EU-fientlig ledare som systematiskt undergräver landets rättssystem och demokratiska institutioner. I Polen har Jarosław Kaczyńskis parti Lag och Rättvisa följt samma mönster. I valet 2015 framställde man sig som ett moderat parti, fick egen majoritet och har sedan dess gått i Orbans populistiska fotspår.

I tre av årets viktiga val verkar inga konservativa partier liera sig med populisterna. I Nederländerna är Geert Wilders fortfarande isolerad (även om premiärminister Mark Rutte 2010 fick hans stöd för en minoritetsregering). Marine Le Pen är klar som Front Nationals kandidat i det franska presidentvalet, men det är osannolikt att hon vinner den andra valomgången i maj. I Tyskland har det populistiska Alternativ för Tyskland (AFD) ännu inga koalitionsbröder.

Ändå ska man inte underskatta formellt etablerade politikers opportunism. Den har vi sett många exempel på bland republikanerna efter Trumps oväntade triumf.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.