Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-22 07:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/jens-linder-darfor-har-vi-mycket-att-lara-av-de-fattigaste-i-1800-talets-london/

Kulturdebatt

Jens Linder: Därför har vi mycket att lära av de fattigaste i 1800-talets London

En ”sewer-hunter” i London cirka 1850. Foto: Mary Evans Picture Library

I ”London Labor and the London Poor” rörde sig Henry Mayhew genom 1840-talets allra eländigaste områden i den engelska huvudstaden. Han intervjuade, bevittnade och skrev; här talar de som offrades för de välbärgades välstånd i världens rikaste land. Rösterna träffar läsaren hårt, och ställer frågor rakt in i vår tid, skriver Jens Linder.

Barn sotar trånga skorstenar tills de blir lungsjuka; skräddare jobbar fjorton timmar om dagen för att klara konkurrensen; pure-finders samlar dynga längs floden för småpengar, tolvåringar prostituerar sig i gränderna; där är gatusångare, hamnarbetare, fiskmånglare; gatsopare, tiggare och ficktjuvar. Tiden är mitten av 1800-talet, platsen London.

Då var den brittiska huvudstaden, med sina drygt två miljoner invånare, världens ojämförligt största metropol. Imperiet och industrialismen blomstrade. En ny medelklass växte fram och staden bredde allt snabbare ut sig kring Themsen. Importvaror som ananas, avokado och citrusfrukter samt innovationer som järnväg och ångdrivna maskiner var bara några av nymodigheterna. 

Samtidigt levde en stor del av befolkningen i upprörande fattigdom. I detta expansiva klassamhälle levde – vid sidan om adel, borgare och arbetare – också de allra lägsta och fattigaste; gatufolk utan fast anställning som levde ur hand i mun.  

Få av dåtidens författare – Charles Dickens undantagen – skildrade detta fattigfolk. Om de alls figurerar i skönlitteraturen är det som statister. Men i ett verk har de obestridligen den kollektiva huvudrollen: ”London Labor and the London Poor” av Henry Mayhew. 

Berättelserna utgör ett unikt dokument, och är föregångare till dagens sociologiska och antropologiska undersökningar, men också till den litterära realismen, naturalismen och moderna dokumentärer i ljud och bild.

Mayhew var ett att sjutton barn i en välbärgad familj och gick tidigt sin egen väg. Efter internatskola hoppade han av utbildningar till både sjöbefäl och jurist – och blev i stället frilansskribent. Han skrev dramatik, debattinlägg och han var med och startade den legendariska satirtidskriften Punch.

Så uppdrogs han i början av 1841 av den nystartade The Illustrated London News (världens första illustrerade veckovisa nyhetstidning) att kartlägga och skildra Londons fattiga. Detta var ingen liten uppgift och under resten 1840-talet rörde han sig i storstadens eländigaste områden, där han intervjuade, bevittnade och skrev. Resultatet publicerades som en sorts följetong och väckte både uppseende och debatt. Artiklarna samlades i en första utgåva 1851, och har sedan dess kommit i otaliga versioner – de allra flesta förkortade. 

Berättelserna utgör ett unikt dokument, och är föregångare till dagens sociologiska och antropologiska undersökningar, men också till den litterära realismen, naturalismen och moderna dokumentärer i ljud och bild. Mayhew låter nämligen i väldigt hög grad människorna själva komma till tals i boken. Han återger deras språk (förutom svordomarna) och beskriver noga och detaljerat deras situation och miljö så neutralt han förmår. Det ger vittnesmålen en enorm kraft att de liksom mer radas upp än bäddas in i narrativ och generaliseringar. 

I en tid då folkräkningar och statistiska undersökningar var få och ofullständiga, var skildringen unik. Mayhew strävade efter vetenskaplighet och exakthet, och frågade hundratals fattiga om hur mycket de tjänade, vad de använde pengarna till, vilken mat de åt, hur de roade sig, klädde sig, deras religiösa vanor och till och med hur de begravde sina nära. Han besökte deras bostäder och gick på de pubar och teatrar de frekventerade.

Denna klassiker är rätt så okänd i Sverige. Själv upptäckte jag den i jakten på fakta om matvanor under det brittiska 1800-talet, bortom kokböcker och restaurangmenyer. Och jag hade turen att först höra den som ljudbok i en mästerlig inläsning av David Timson, som verkligen blåser liv i även det mer torra faktauppraddandet  Framförallt ger han de intervjuade egna distinkta röster, allt från väna barnstämmor till irländsk rotvälska, London-slang av olika slag och mer bildade sociolekter. Sällan har jag hört historien tala till mig så direkt i en text. För den som föredrar att läsa själv finns otaliga utgåvor att tillgå – men tyvärr ingen svensk översättning. 

Den grupp som kartläggs först och mest utförligt är costermongers, gatumånglarna som köpte och sålde grönsaker, frukt, nötter, fisk, böcker, kläder, blombuketter och mycket annat från vagnar, tunnor, stånd eller korgar. Mayhew redovisar hur mycket de drar in på att höka makrill, äpplen, lump eller liljor, och hur mycket det går åt till bostad, kläder och mat.

Andra grupper som porträtteras är snickare, hamnarbetare, gatusångare, musikanter, kasperteaterdirektörer, ambulerande antikvarier, professionella talare, skådespelare och prostituerade. Vittnesmålen är samtidigt spännande och beklämmande, tillvaron är hård för dem alla. 

En särskilt utsatt grupp är mudlarks – sakletare som vid Themsen eller någon av bifloderna rotar efter mynt, prylar och till och med lik i gyttjan. Vad som helst som de kan sälja vidare. De skär sig ofta på glasskärvor, befinner sig i vattnet stora delar av dagen och blir många gånger allvarligt sjuka eller skadade. En annan är pure-finders som letar efter hundbajs att sälja vidare till garvare som använder det för att bearbeta lädret.  

Mayhew berättar om hur stadens fattiga roar sig på vulgära teatrar, med spel och dobbel, öldrickande, djurhetsning eller genom att besöka avrättningar. Ett genomgående drag är att fattigdomen påverkar ens tidsuppfattning, så att man lever i ett slags punktuell tid där varje dag kan vara den sista. Avsaknaden av hopp gör också att människor inte tvekar att lägga sina sista mynt på kortspel, alkohol eller andra utsvävningar. 

Men Mayhew skildrar också solidaritet mellan slummens invånare, hur gatuförsäljarna ordnar lotterier när någon blivit helt utblottad, om olika sparkassor som täcker sjukfall och begravningar.

Den stora skräcken hos Londons fattiga är the workhouse, fattighuset, som de undviker till snart sagt varje pris. Av goda skäl, för dessa var mardrömslika institutioner med straffarbete och minimal kost där många gick en tidig död till mötes.

De flesta engelska sluminvånarna går inte till kyrkan (medan judarna och irländarna är mer religiösa), somliga har bara en vag aning om begrepp som Gud och Jesus. De flesta är mycket obildade och lever hela sitt liv i några kvarter och vet inget annat. Ett särskilt rörande porträtt berättar om en yngling som aldrig sett havet, och tror att Frankrike och Italien ligger några kvarter längre bort i London. 

Det finns en viss risk att läsaren avskräcks i början av framställningen. Mayhews initiala funderingar om olika folkslag, med en indelning i bofasta och nomadiska människor och till och med resonemang om skallformer, känns mycket förlegade. Men så fort författaren ger sig ut i storstadens verklighet är han öppen, objektiv, ärlig och metodisk. De dammiga teorierna får snabbt ge vika för närvaron. 

Den enorma detaljrikedomen gör detta till en av de mest levande berättelser om människor jag läst. Inte minst fascinerar skildringarna av maten. I och med urbaniseringen under första halvan av 1800-talet uppstod en massmarknad för gatumat – föregångare till dagens fast food – som köttpajer, smörgåsar, salta köttbitar, potatis med flott och ostron. 

Fattigdomen, det oerhörda lidandet hos halvsvältande, plågade, utarbetade och förtvivlade människor går inte att värja sig mot.

Många av månglarna sålde också exklusiva varor som ananas, kokosnötter, sparris, apelsiner, vildfågel och färsk fisk. Själva fick de hålla till godo med brödbitar, ärtsoppa, blaskigt kaffe, och om de var mycket lyckosamma – lammkött och potatis om söndagarna. 

Handlarna berättar villigt om hur de fuskar för att över huvud taget få någon vinst. De väger med falska vikter, kokar apelsiner för att få dem att se färska ut eller toppar skämd frukt med några få fina exemplar och blandar levande ålar med döda.

I ”London Labor and the London Poor” når de fattigas röster fram till oss genom tiden. Här talar de som offrades för de välbärgades välstånd i världens rikaste land. Här synliggörs de som redan i sin egen tid var osynliga för många. Rösterna träffar läsaren hårt och väcker frågor kring uppdelningen i dagens samhälle.

Det är svårt att distansera sig från läsningen. Fattigdomen, det oerhörda lidandet hos halvsvältande, plågade, utarbetade och förtvivlade människor går inte att värja sig mot. Jag får samma känsla som när jag betraktar ett återställt gammalt fotografi, som är helt tydligt och utan historiens bleknad: de var som vi; detta kunde varit jag.

*

Till slut blir arbetet övermäktigt för Mayhew och hans med tiden allt fler medarbetare. Projektet överges ofullbordat, somliga säger havererat. Men häri ligger märkligt nog också mycket av dess styrka. Texten kantrar under tyngden av alla observationer, den spräcker sina föregivna ramar. Den omkonstrueras ständigt, likt en myllrande kåkstad som trotsar alla regleringar. Det är detaljerna och rösterna som formar berättelsen, inte någon plan. 

I verkets senare delar går Mayhew igenom olika möjliga lösningar på fattigdomsproblemet, och han ser mer och mer problematiken som strukturell. Han påpekar att ångkraften och andra tekniska framsteg minskar behovet av arbetskraft, samtidigt som vinsterna uteslutande går till kapitalisterna. En problematik som är mycket aktuell i vår tid, fast det i dag är robotar och artificiell intelligens som minskar behovet av arbetskraft, inte ånggeneratorer. 

Då som nu fanns det folk som menade att de fattigas misär var deras eget fel, att de var lata, omoraliska, obildbara med mera. Eller så tolkade man fattigdomen som en naturlig världsordning eller ett utslag av Guds vilja. Många av dåtidens konservativa debattörer tyckte att de fattiga borde sänka sina anspråk, precis som de privilegierade i dag ofta föreslår lättnader för sig själva, allt medan de menar att de lågavlönade bör få mindre stöd.  

Mayhew ansåg sig inte att ha tid att polemisera med sådana skribenter, men svarade trots allt en av dem genom att skickligt föra i bevis hur det är ständigt ökade vinstkrav som trycker ner de lägsta i misär. Mayhew avslutar sin myllrande skildring med en ännu obesvarad fråga: Varför ska en viss del av befolkningen arbeta i fattigdom för att en annan ska kunna leva i överflöd?