Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Jerusalem och Tempelberget är inte konfliktens centrum

Klippdomen på Tempelberget i Jerusalem.
Klippdomen på Tempelberget i Jerusalem. Foto: Mahmoud illean Demotix Corbis

Massmedia bidrar till att befästa bilden av Jerusalems och framför allt Tempelbergets betydelse och symbol för osämjan mellan Israel och Palestina. Det leder tankarna fel, menar författaren och journalisten Anita Goldman.

De senaste veckornas våldsvåg oroar världens ledare. Vad handlar det om? Ja, mycket av det som just nu händer är kopplat till Tempelberget i Jerusalem. Där ligger Al Aksa-moskén, en av islams heligaste platser. Men berget och templet som låg där är också fundamentet i den judiska tron. Tempelberget är själva centrum för konflikten mellan Israel och Palestina.

Stycket ovan var inledande speakertext på ”Kampen om Tempelberget”, en Tv-dokumentär som ligger kvar på SVT Plays hemsida. Det är såväl sorgligt som symptomatiskt att så många felaktigheter kan trängas på en så kort text. Journalistiken om Jerusalem bekräftar och förstärker en falsk världsbild. Detta gagnar endast extremisterna på båda sidor.

På-annonsen för programmet gör ett religiöst och ett politiskt antagande. Låt mig börja med det religiösa och genast kategoriskt slå fast att Tempelberget inte är ”fundamentet i den judiska tron”. Detta fundament är Toran (De Fem Moseböckerna,) de övriga böckerna som ingår i den bibliska kanon och den efterbibliska tolkningsskriften Talmud. Därefter har en oerhört rik, kreativ och vittförgrenad tolkningstradition fortsatt genom årtusenden och fram till i dag. Judarna är Bokens folk, inte Templets folk. Så har det framför allt varit sedan år 70, då det andra templet förstördes. När romarna hade belägrat Jerusalem år 68, tvingades en framsynt rabbin, Yochanan Ben Zakkai , smuggla ut Toran under näsan på de fanatiske israelitiska gerillakrigarna som ville tvinga alla att strida och dö för staden. Historien om hur en lärd, politiskt begåvad och pacifistiskt inklinerad rabbin räddade Läran till kommande generationer är väl känd, men av den tycks de fanatiker som nu högröstat ivrar för Jerusalem som ”judarnas heliga huvudstad i evigheters evighet” inget ha lärt. De verkar på precis samma vis som seloterna vara beredda att dra ned sitt folk i förstörelse, blodspillan och kanske staten Israels själva framtid i sin självrättfärdiga insisterande på att ta den politiska och teologiska makten över dagens Tempelberg. Att det israeliska politiska skiktet låter sig dompteras av en liten minoritet extremister som inte skyr ett världskrig mellan lilla Israel och den samlade islamska världen är kontraproduktivt och livsfarligt.

Under tvåtusen år har judendomen befunnit sig i vad man skulle kunna kalla bokfasen – den re-nomadisering av postbiblisk judendom som sker när den graviterar mot böcker och studiet av texter tillsammans med ritualer som kan utföras överallt och inte längre är beroende av heliga byggnader och platser. Enligt de flesta rabbinska källorna finns Gud i de heliga texterna snarare än på heliga platser. Heliga gravar är också väsensfrämmande för judendomen. Och till denna syn ansluter sig en massiv majoritet av världens judar, i och utanför Israel.

Att stenhårt betona den egna sidans krav på Jerusalem är i dag en integrerad del av den uppslitande palestinsk-israeliska diskursen om Jerusalem. Men sanningen är att nationalister på båda sidor länge visade lite intresse för Jerusalem.

Det var först i och med de kristna korstågen som Jerusalem blev ett samlande rop för muslimerna. Sedan Saladin (Salah ed-Din) erövrade Jerusalem från det latinska kungadömet 1187 och fram till 1917 då den brittiske generalen Allenby intog staden, var Jerusalem under muslimskt styre. Under det ottomanska väldet var staden en avsides liggande avkrok och kuststaden Ramle gjordes till huvudstad. Jordaniens erövrande av den östra delen av staden under 1948 års krig, innebar ingen förändring av Jerusalems status i den muslimska världen. Kung Hussein hade ett minst sagt ambivalent förhållande till Jerusalem sedan han år 1951 med egna ögon sett sin farfar kung Abdullah falla för en palestinsk nationalists kula på självaste Tempelberget. För honom var Jerusalem framför allt en bas för fruktad palestinsk nationalism. Han ”torkade ut” staden ekonomiskt och många av dess arabiska invånare såg sig tvungna att flytta till Amman för sin utkomsts skull. Andelen arabiska invånare sjönk drastiskt. Sedan israelerna i 1967 års krig erövrat östra Jerusalem vaknade plötsligt arabvärldens intresse för Al-Kuds (Den heliga). Bilder på Haram al-Sharif - Tempelberget - sattes upp i muslimska hem, den nationalistiska retoriken med religiösa övertoner blommade.

Även den judiska nationella rörelsens förhållande till Jerusalem har varit föga entusiastiskt. För sionismens grundare Theodore Herzl var Jerusalem en efterbliven stad där ultraortodoxa judar levde av välgörenhet från sina bröder i diasporan. En ny modern och luftig stad borde byggas intill. ”Om ni ger mig den Gamla Staden gratis, vill jag ändå inte ha den”, sade sionistledaren Chaim Weizman, Israels förste president. När FN:s delningsplan röstades igenom i november 1947, dansade judarna på gatorna, trots att planen gav Jerusalem internationell status. Statsgrundaren David Ben-Gurion föreslog att man skulle bygga en ny huvudstad i Negevöknen, ett slags israeliskt Brasilia.

I själva verket hade den judiska nationella rörelsen vuxit fram i protest mot det som Jerusalem symboliserade: förlegad ultraortodoxi och ett parasitisk leverne. Det var knappast Tempelberget som tände de unga sionisternas eld, utan snarare visionen om en ny jude, jordbrukare och soldat i ett nytt produktivt och jämlikt land.

Mellan 1948 och 1967 var det unga landet upptaget med att absorbera miljontals nya invandrare och skapa en gemensam nationell identitet för människor som kom från världens alla hörn. Nya bostäder byggdes i öknen och vid kusten, arméerfarenheten kom att bli det sammanhållande kittet långt mer än längtan till den av taggtråd delade staden uppe i bergen med sina ultraortodoxa kvarter, tyska professorer, araber och Vatikanen.

När Jordanien drog in Jerusalem i 1967 års krig, försökte försvarsminister Moshe Dayan undvika att inta Gamla Staden – ”vem behöver Vatikanen och hela världen på halsen” - men var tvungen att ge sig för kollegorna i regeringen. När Jerusalem väl var intaget såg Dayan snabbt till att bevara det muslimska styret (wakf) över Tempelberget. Det är detta status quo som i dag ifrågasätts av israeliska fundamentalister.

Från och med 1967 har enorma resurser satsats på att försäkra en judisk majoritet i Jerusalem. Men Israel grävde sin egen grav då man annekterade stora områden som aldrig tillhört staden, inklusive 28 palestinska byar och ett flyktingläger, vilket i ett slag fördubblade den palestinska befolkningen i Jerusalem. Ännu fler palestinier flockades till staden som arbetare i den jättelika byggboomen, man byggde fästningsliknande förorter runt om de palestinska byarna för att ”för alltid” förhindra en återuppdelning av staden. Det är mellan dessa förorter (som kallas bosättningar av resten av världen) och de palestinska grannbyarna som man i dagarna reser fysiska murar för att förhindra knivskärningar och terrorattentat. Därmed har den israeliska strategin i Jerusalem sedan 1967 totalt misslyckats.

1967 fanns det 70.000 palestinier i Jerusalem, i dag 300.000 eller 40 procent av befolkningen. Endast 10 % av den municipala budgeten går till dem. De är extremt trångbodda, det är hart när omöjligt för dem att få byggnadstillstånd och när de då i desperation bygger illegalt, raseras deras hus. Det saknas tvåtusen klassrum, sophämtningen är undermålig och husen karakteriseras av svarta vattenbehållare på taken eftersom rörledningarna inte fungerar.

Samtidigt exponeras allt fler palestinier för de avsevärt bättre förhållandena på den västra (judiska) sidan av staden. 35.000 palestinier arbetar i västra Jerusalem, de utgör 75 % av alla hotellanställda, 65 % av byggnadsarbetarna, 53 % av transportsektorn och 20 procent av hälso- och välfärdssektorn.

Naturligtvis sticker ojämlikheten i ögonen. Lägg därtill en helt avdomnad fredsprocess som får främst de unga att tappa allt framtidshopp.

Judiska fundamentalister av det värsta slaget tränger in och tar över allt fler muslimska hus. Detta är grogrunden för Hamas och andra fundamentalisters islamistiska hatpropaganda. Tempelberget blir ett samlande rop, när alla politiska processer och sociala förbättringar avstannat. Det ursäktar inte terrorn mot den israeliska civilbefolkningen, men ger en del av bakgrunden till varför den sker.

I fredsförhandlingarna i Camp David laborerade man med begreppet ”Guds suveränitet”, att låta kyrkorna, islamska auktoriteter och chefsrabbiner dela på auktoriteten över Tempelberget. Istället för att ställa frågan ”Vem tillhör Tempelberget” skulle man fråga ”Hur kan vi möta de troendes behov?” Det är kanske inte så utopiskt som det låter.

Alla goda krafter bör göra sitt yttersta för att avteologisera den politiska kampen mellan två folk som strider om samma lilla land, genom att beskriva den som en nationell politisk konflikt och inte en religiös. Det vore välgörande om även media kunde axla det ansvaret.

Texten kommer från ”Jerusalem revisited”, en essäsamling under arbete.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.