Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-22 13:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/joakim-carlson-stockholm-for-tankarna-till-valpolerade-teaterkulisser/

Kulturdebatt

Joakim Carlson: ”Stockholm för tankarna till välpolerade teaterkulisser”

Stockholm – snart en ödeplats för rika? Foto: Alexander Mahmoud

Skulden för utarmningen av Stockholms innerstad finns i egenintresset som tillåter dem med förutsättningar att kryssa vidare medan resterande fäller krokben för varandra, skriver Joakim Carlson i sin replik i Bitter pills-debatten.

Rätta artikel

Dagens Nyheter har i två texter med utgångspunkt i stängningen av hbtq-baren Bitter pills ringat in ett antal aspekter av gentrifieringens nedmonterande krafter: fram träder en huvudstads transformation till utomhusgalleria. 

”Det måste vara något visst med pengar”, skriver ledarsidans Lisa Magnusson (DN 29/4) och syftar på de grannar som tvingar bort ännu en oersättlig kulturaktör: ”De tycks ge ett alldeles särskilt självförtroende. En känsla av att jag som har betalt för mig, jag borde minsann ha mer att säga till om än er andra”. 

Men frågan är vem det är som egentligen vinner? Snart återstår ju bara en samhällsklass i innerstaden, samt (under en period) de turister som är villiga att föda kedjor som kväver den särart som bidragit till områdets popularitet: en död stad är – hur mycket pengarna än vill – till slut svårare att exploatera. 

Sanna Samuelsson är på dessa sidor (DN 30/4) inne på samma spår, hon synar en stad besatt av sitt städade yttre, varje framtvingat ansiktslyft görs möjligt av bostadsrättsföreningar desperata efter låga avgifter: ”Saker ska se söta ut i annonserna men får absolut inte höras, störas eller leva”. Offras, det gör de aktörer som stör bilden – så som Bitter pills. 

Man skulle kunna beskriva utvecklingen som ett svek mot dem som fortfarande tror på ett annat slags liv, de med familj och rötter, vänner och flyktiga bekanta, jobb eller drömmar, men det passar inte; ordet rymmer en idé om ett löfte som inte hållits; det kräver ett visst mått av tillförsikt, en rimlig förhoppning om att det som faktiskt utlovats också kan förverkligas.

Stockholms unga och mindre kapitalstarka grupper har genom åren blivit lovade bostadsgaranti och billiga nyproduktioner, utspel som knappast har mottagits som allvarligt menade utvägar. I stället har det sedan länge legat på den enskilda medborgarens axlar att handskas med en hänsynslös verklighet – att det plötsligt skulle uppstå ett alternativ till miljonlån, hyreshöjningar och svindlande bostadsköer har bedömts som osannolikt. Därför – inget svek. Sveket började tidigare än så och manifesterar sig nu, i dag, på andra sätt. 

Det samtida Stockholm är tillrättalagt på ett sätt som för tankarna till välpolerade teaterkulisser, vore de fejkade brev att använda inom filmen hade de för trovärdighetens skull doppats i svagt kaffe för att gulna och därmed erövra den mogna ålder som egentligen inte tillhör dem. 

Utvecklingen har gått fort. Jag själv köpte som 22-åring mitt hem med hjälp av en projektanställning och ett belånat barndomshem. Sex år senare varnar SvD Näringsliv om att en genomsnittlig 28-åring med fast jobb inte längre kan köpa sin första bostad. Något jag så klart har märkt av bland de närmaste: när jag under senvintern lägger ut min lägenhet på Hemnet är det trots karriär och sparade pengar ingen i 28-årsåldern som ringer mäklaren. Köparen är 50 år gammal, sugen på ett weekendboende. I samma trappuppgång bor hans barndomsvän, två vuxna med barn på 17 kvadratmeter. De är där ibland på helgerna – går på en Bajenmatch.

Kanske är det särskilt svårt för politiker och banker att förutse följderna – just eftersom det är de utan makt som står för skitgörat – men deras fartblindhet hotar att slunga oss alla över vägkanten: när den belånade lämnar nycklarna till någon som aldrig kommer att bo där, när ungdomen hyr ut sin lägenhet på Airbnb för att ha råd att betala hyran, när den ensamstående lägger ut hyresrätten på Blocket i stället för att skicka kontraktet vidare till dem bakom i kön. 

Det är då det uppdagas – det väldiga sveket, egenintresset som tillåter dem med förutsättningar att kryssa vidare medan resterande fäller krokben för varandra.

Joakim Carlson är frilansskribent.