Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-27 09:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/jonas-gren-poesi-handlar-om-att-gripa/

KULTURDEBATT

Kulturdebatt. Jonas Gren: Poesi handlar om att gripa

Bild 1 av 3 Poeten Jonas Gren
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 2 av 3
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 3 av 3 Poeten Jonas Gren
Foto: Alexander Mahmoud

Jag önskar att dikten kunde spränga berg. Men hur skulle det gå till? Dikt åstadkommer inget av sig självt. Poesin öppnar sig först när läsaren gör sig mottaglig, skriver Jonas Gren i poesidebatten.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Att som poet diskutera läget i poesin är ett vanskligt uppdrag. Å ena sidan uttalar jag mig som individuell utövare, å andra sidan representerar jag den grupp samtida svenska poeter som i vår lyriska förstockning är i färd att kväva oss själva, enligt kritikerna Victor Malm och Rebecka Kärde. Mitt namn har förvisso nämnts i positiva ordalag i debatten. Framhävd och förstockad på en och samma gång, är alltså den dikt jag skriver.

Den pågående diskussionen handlar, precis som Alice Kassius Eggers noterar i Aftonbladet, mest av allt om kritiken, snarare än om poesin själv. Men effekten går ändå inte att ta miste på: lyriken har hamnat i fokus. Detta märks inte minst genom att folk i min närhet, som aldrig tidigare skulle ha kommit på tanken, undrar vad jag anser om den svenska samtidspoesin?

Och jag svarar att det egentligen inte finns mycket att klaga över.

Av såväl yngre som äldre diktare som skriver på detta språk, har jag de senaste åren läst och hört dikt som varit storslagen, smågalen, bindgalen, vacker, irriterande, välklingande, enastående – en rad ytterligare adjektiv är möjliga. Men lika sant som det är att mängder av bra svensk dikt blir till, måste jag som utövare erkänna att läsekretsen är smal.

Skälen till att poesin inte uppbär den centrala roll som den gjorde under exempelvis 1900-talets början, är jag fel person att utreda. Men en sak är jag övertygad om: den läsare som är van vid poeter som Edith Södergran, Harry Martinson eller Karin Boye och söker motsvarigheter i den svenska lyrikutgivningen 2019 har inte mycket att finna.

Genom åren, i takt med moderniteten och modernismen, världskrig, estetiska stiluppror och trendbrott, språkfilosofiska nyordningar, ökad globalisering och postmodernitet, har poesin liksom konsten i övrigt fått oerhört många fler behov att svara emot. Informationsmängden ökar. Förvirringen tilltar. Växthuset jorden är satt i brand.

Att skriva en tydlig och vacker dikt om kärleken eller döden är inte liktydigt med förväntan om att riva ner applåder hos den samtidspoetiska publiken. Du förväntas skruva till det. Tona ner anspråken. Kanske lite ironi, eller sarkasm. Eller gravallvarlighet, men i fragment. Absolut inte kommunicera stora känslor eller tankar.

Såklart önskar jag att dikten kunde försätta berg. Spränga hål i den byråkrateuropeiska torftigheten.

I en text för ett antal år sedan påstod Göran Greider att samtidspoeterna får skylla sig själva att ingen läser dem. De anstränger sig ju aldrig för att bli förstådda. Påståendet har irriterat mig sedan dess. Samtidigt talar det starkt till mitt historiska jag. Den som för femton år sedan började göra sin upptäcktsresa inom poesin och köpte biljetter till svenska poesifestivaler. Där satt jag i lyriksalongerna medan poet efter poet klev upp och framförde Vag Och Känslokall Dikt Som Handlar Om Allt Och Ingenting. Jag kände mig som ett fån. Vad vill de? Och så det befriande suget i botten av en själv när någon poet klev upp på scen och på allvar kommunicerade en idé, en känsla, en erfarenhet.

Såklart önskar jag att dikten kunde försätta berg. Spränga hål i den byråkrateuropeiska torftigheten. Men hur skulle det gå till? Göran Greider har fel. Dikten – och diktaren – bär inte ensamma ansvaret. Dikt åstadkommer inget av sig självt. Poesin öppnar sig när läsaren gör sig mottaglig.

För att omfatta det sköra underverket hos ett enskilt lönnblad, kan jag inte förlägga ansvaret hos bladet. Bladet finns där. Sensationen uppbådas och inryms i den person som möter det.

Med det sagt, Greider har rätt, lite grann. För att locka människor att ens anstränga sig, behöver dikten vilja något, sända ut idéer, bilder, tankar, motiv som äger om inte huggkrokar så åtminstone små polyper eller sugfötter. För att uppskatta poesi förutsätts en villig mottagare. Men poesin måste också vara villig att bli mottagen.

En svårbedömd lyrisk kvalitet handlar om sugfötterna: med vilka medel lyckas poeten göra dikten oemotståndlig? Det handlar inte nödvändigtvis om nivån av begriplighet, men för att låna en fras från poeten Gunnar Björling: det handlar om att gripa. Att underhålla, förfära, förföra, äckla, gyckla, entusiasmera, försätta i trans eller dans. Vad som helst, men någonting! Dikten förtjänar att nå ut och – med Rebecka Kärdes ord – rubba världsbilder. Halva arbetet ligger hos läsaren/åhöraren. Resten av ansvaret bär jag som poet.

Jonas Gren är poet. Gav senast ut samlingen ”Dälden, där de blommar” (10Tal Bok, 2018)

Läs mer: En intervju med planetlyrikern Jonas Gren

Läs mer: Är verkligen tanken på att poesin har stagnerat så skrattretande?

Ämnen i artikeln

Kulturdebatt
Poesi

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt