Vem är egentligen Jason? Inte Tomas Ledin i alla fall. Men vad beror det på? Är det för att identitetspolitiken, som Åsa Linderborg skriver i sin artikel om politisk korrekthet, ”skuldbelägger och splittrar” (Aftonbladet 7/11)?
Jag tror inte det.
Diskussionen kring Tomas Ledins medverkande i kampanjen var denna: Döljer den här solidaritetshandlingen det kampanjen försöker blotta, det vill säga den strukturella rasismen? Hur kan en mer effektiv kampanj se ut – en som erkänner att vi behandlas olika, att Jason gick med pass på fickan medan vita personer lämnade sina hemma?
Kort: folk utestängs inte när de vill vara solidariska med en kamp de inte naturligt ingår i. Däremot problematiseras det ofta hur man bör organisera sig för att vara solidarisk. Hur kan solidariteten användas som ett politiskt verktyg för att blotta makten?
Jag tänker inte diskutera varje exempel Åsa Linderborg tar upp, utan fokusera på vad jag uppfattar som det centrala: en tänkt motsättning mellan vad Linderborg kallar identitetspolitik (feminism, transaktivism, antirasism och så vidare) och vänsterpolitik. En motsättning jag, som både vänster- och antirasistiskt och feministiskt engagerad, inte ser.
Vi kan enas om att vi lever i en liberal hegemoni. Radikal politik omvandlas snabbt till att ha rätt frisyr, använda rätt ord och problematisera sin musiksamling. Och antirasism blir – delvis på grund av medielogiken – oftare frågan om representation och rasstereotyper än om hur rasism och klass samverkar inom ett kapitalistiskt system.
Men vem bär egentligen ansvaret för det?
När Afrofobirapporten publicerades i februari såg jag fram emot en diskussion om klass och rasism mot svarta i Sverige. Fattigdomen inom den afrosvenska gruppen är utbredd och allvarlig.
Den diskussionen kom inte – inte heller från vänstern. Är vänstern rädd för att splittra rörelsen genom att prata om hur klass könas, rasifieras, levs? Och vad har man då för bild av arbetaren och vilka kroppar som friktionsfritt kan ingå i vänsterrörelsen?
Precis som feminismen är andra identitetspolitiska analyser eller organiseringsmetoder verktyg för att begripliggöra förtryck och exploatering. Och precis som inom feminismen kan målet vara praktiskt (representation) och visionärt. Antirasismen, exempelvis, kan mycket väl handla om stereotyper. Men den kan också handla om upplösandet av ett system som rättfärdigar övergrepp mot och exploateringen av icke-vita kroppar. Inte jämlikhet, utan radikal förändring.
Under tiden är det viktigt att arbeta både i nuet och för framtiden, att skapa en bred rörelse. Och för en bred rörelse krävs ett erkännande av hur strukturella förtryck reproduceras både inom rörelsen (vilka frågor får utrymme och varför?) och i samhället i stort (var sammanfaller våra visioner och intressen?).
Just nu är det viktigt att hitta en balans mellan praktiskt arbete – vad vi kan göra nu, och för varandra – och systemkritik. Vi har inte råd att låta det ena utesluta det andra.
Men detta kräver öppenhet, och nyfikenhet. Folk inom både högern och vänstern avfärdar exempelvis transfrågor som politisk korrekthet, utan att se att det handlar om någonting mycket konkret: överlevnad i en fientlig samtid.
Att kritisera cisnormen (att alla ska identifiera sig med det kön de tilldelas vid födseln) öppnar upp förståelsen för könsförtryck och breddar den feministiska analysen. Det gör plats för fler kroppar och uttryck.
Jag ser ingen motsättning, bara potential för solidaritet och styrka. En potential vi inom vänstern bör ta vara på.