Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Kajsa Ekis Ekman: Det blev ingen fullmåne, det blev inget Gaza

Malmö den 15 maj. ”Marianne av Göteborg” styr mot Gaza.
Malmö den 15 maj. ”Marianne av Göteborg” styr mot Gaza. Foto: Magnus Persson/AOP

Natten till den 29 juni bordades fartyget ”Marianne av Göteborg” av israelisk militär och besättningen tillfångatogs. Med på resan mot Gaza var Kajsa Ekis Ekman, som här skriver om tiden i fångenskap.

Den natten är annorlunda. Vi talar inte så mycket, vi har slutat skämta, vi spanar spänt ut mot det mörka vattnet. Antingen anländer vi till Gaza i morgon eftermiddag. Eller... Det är nu tre okända fartyg som följer oss och som inte syns på radarn. Våra satellittelefoner har slagits ut, en efter en.

Det skulle bli en flottilla, sex båtar skulle åka mot Gaza tillsammans. Att bryta den blockad som har gjort Gaza till världens största utomhusfängelse, med skyhög arbetslöshet och brist på allt, inklusive rent vatten. Men en båt saboterades i grekisk hamn av en okänd dykare som förstörde propelleraxeln så att båten började läcka när den lämnat hamn. Tre andra har hållits kvar på Kreta av kustbevakningen och en verkar inte fungera.

Nu är det bara vi kvar. En liten dansk fiskebåt med arton obeväpnade människor ombord. Mitt ute på havet. Man tror inte att Medel­havet är så tomt förrän man befinner sig mitt ute på det. Jag hade föreställt mig att det skulle vara fullt av båtar: varor, seglare, kryssningsfartyg, flyktingar. Men det går flera dagar utan att vi ser en enda båt.

Bara sammansättningen av deltagarna är som ett socialt experiment. Tunisiens första demokratiskt valda president Marzuqi går runt barfota, diskar i saltvatten precis som vem som helst och läser Agatha Christie. al-Jaziras team försöker få uppkoppling med marknadens bästa satellitmottagare på taket. Det går så där. Knessetledamoten Basel Ghattas tror först att jag och andra kvinnor är personal på båten och ber oss diska hans skedar. Den nyzeeländska journalisten Ruwani Perera håller på att bli galen på att allt tar så lång tid, ”det finns ingen story!” Som ansvarig för ickevåldsträning har vi med Bob Lovelace, före detta hövding för en kanadensisk stam av urinvånare. När det blåser upp blir samtliga sjösjuka och ligger huller om buller på däck och spyr.

”Det blir nog inte i kväll”, säger Joel och lägger ifrån sig kikaren. Joel Opperdoes, kaptenen, vanligtvis kör han cargobåtar runt hela världen, sex månader om året tar han ledigt och arbetar bara med Ship to Gaza, letar båtar och bygger om dem, kör dem, allt obetalt. Han och de andra sjömännen har blivit mina idoler under resan.

Klockan är tolv när jag lägger mig på däck, precis vid relingen, under stjärnhimlen som för en gångs skull förtjänar sitt namn. I morgon kommer det att vara fullmåne. Tänk om vi får se fullmånen i Gaza! Jag börjar fundera på en dikt och somnar ifrån den i en härva av klyschor.

Men det blev ingen fullmåne, det blev inget Gaza. En timme senare omringas vi av fyra jättelika gråa militärfartyg. Från dem sjösätts gummibåtar. Nymålade med texten ”Kustbevakning”. Det är ingen kust i sikte, den ligger 100 sjömil bort och vi är långt ute på internationellt vatten. Deras befälhavare anropar oss: ”Antingen ger ni er frivilligt och slipper våld. Eller så bär ni ansvar för konsekvenserna.”

Under övningarna i ickevåld hade jag tyckt det var meningslöst att göra motstånd, även passivt, när vi vet att vi inte har en chans att vinna. Jag tyckte det var ett utslag av fåfäng stolthet. Men nu, nu grips jag av ilska. Vilka är de att stoppa oss? Ska allt vara slut nu? Nu jävlar gäller det, vi ska fan inte ge oss! Denna båt ska försvaras!

Ana, Nadeszhda och jag sätter oss framför dörren till pentryt och håller armkrok. Soldaterna klättrar in. Det skrämmande är inte den tunga beväpningen, utan deras svarta rånarluvor. Man ser bara ögonen: vissa ser rädda ut, andra har en ond blick. De lyfter bort oss och bryter upp dörren. Och så hör vi det rattlande ljudet av elpistol och ett avgrundsvrål. Inför varje skott skriker de ”Den här kommer att kännas!” När Joel ändå inte lämnar över båten tar soldaten fram ett skjutvapen och lägger på bordet. ”Den är laddad. Du väljer själv.” Då ljuder signalen som betyder: Vi har gett upp.

Ashdod den 29 juni. ”Marianne av Göteborg” har bordats av israelisk militär och förts i hamn. Foto: AOP

Tillfångatagna och bundna förs besättningen i led och placeras på däck med oss. Matrosen Charlie Andreasson blöder från ansiktet. Sedan följer kroppsvisitering. De tar alla telefoner: ”Ge oss pinkoden så får du snart tillbaka luren.” Naturligtvis får ingen tillbaka sin telefon. När Herman vägrar att ta av sig sin palestinasjal blir de så provocerade att de skjuter honom med elpistol. Snart börjar vi undra var den marockanska journalisten Mohammed El Bakkail är. Det är en timme sedan de förde i väg honom. Jag säger att jag ska gå på toaletten och går in i mässen. Där sitter han tillsammans med två soldater. Äldre. Utan rånarluva. En av dem, iförd glasögon, tar fram ett inplastat spelkort med min bild på. ”Hello Kajsa”, säger han när han ser mig. ”Vi har ett litet samtal här, sätt dig.” Deras ögon är våldsamma men på ett annat sätt: inte det heta, aggressiva som hos artonåringarna utanför, utan ett isande våld. Den glasögonprydde ler. ”Kajsa, du har en åttaårig son i Sverige. Är du inte orolig för att något ska hända honom när du är borta?”

Under de timmar som det tar att köra oss till hamnen i Ashdod funderar jag på absurditeten i operationen. De fyra militärfartygen får sällskap av helikoptrar och militärflygplan. Vad kostar inte detta? Det är en övning i retorik, mer än något annat. Det är bara en sak de inte tänkt på: att ta med någon som kan köra båten. När de väl övermannat oss vet de inte hur man startar. De svär och anklagar maskinisten för sabotage. Efter att ha dunkat kaptenens huvud i väggen och slagit honom i ansiktet talar han om att det bara är att vrida om nyckeln. Då blir de ännu argare. Sedan sätter de i gång att med stor frenesi tvätta bort texten ”Ship to Gaza”. Men så börjar det gunga på havet och samtliga trettio soldater hänger över relingen och spyr.

I hamnen tror jag först att det är en demonstration som möter oss. Men de flera hundra människor som står på kajen och stirrar på oss har alla militäruniform. Inne i byggnaden väntar ytterligare hundratals. Enbart upptagna med oss – arton personer. Jag säger ”Vilken ära, var är röda mattan?” Men de skrattar inte, de tittar på mig som om jag vore ett underligt djur. De fotograferar oss. De klär av oss flera gånger om. Jag räknar till fem gånger innan jag tappar räkningen. Ibland är det samma person som klär av en, beordrar en att ta på kläderna bara för att säga åt en att ta av dem igen. ”Vi vet att du gömmer något i kroppen. Ta fram det nu, annars blir det värre för dig själv. Då gör vi andra undersökningar!” Vissa av männen får fingrar i röven och blir fotograferade under tiden.

Sedan får jag ett kuvert. ”Ett brev till dig.” Brevet inleds med ”Välkommen till Israel. Du verkar ha gått vilse. Kanske ville du åka till Syrien, där Assads armé slaktar sitt folk varje dag och stöds av den mordiska iranska regimen.” Vidare står att det inte finns någon blockad mot Gaza, men att rätten att hindra båtar att åka dit ”till och med stötts av en FN-kommitté”. Brevet är inte undertecknat. Jag börjar kommentera språket i det, särskilt detta ”till och med” vilket jag tycker tyder på en osäkerhet på det egna argumentet, tills soldaten säger att brevet är skrivet av premiärminister Netanyahu själv.

Ett förhör, två förhör, tre, fyra. Timmarna går. Varje gång de säger att det är över och jag får gå ångrar de sig ”Bara en sak till.” Vad är jag anklagad för? frågar jag. ”Åh, ingenting än så länge.” Vilka är ni? Varför förhör ni mig? ”Det är inget förhör. Se det som ett samtal.” Kan jag gå härifrån? ”Tyvärr inte.”

Förhörsledaren nämner i förbifarten att han vet vilken skola min son går i. Han har också läst mina böcker säger han. Vad tyckte du? frågar jag nyfiket. ”Det är gammal marxism i ny språkdräkt, inget annat”, säger han föraktfullt. Du säger bara så för att jag åkte med båten, nu vill du ogilla allt med mig, annars hade du tyckt om dem. Han säger att jag som bryr mig om kvinnor borde skriva om könsstympning. Han gör referenser till telefonsamtal jag haft från båten. Sedan tar en ung kille med kalifornisk engelska över och försöker bli kompis ”Hur var det på båten? Hade ni wifi? Säg, blir du inte irriterad på de andra?”

Men i övrigt blir jag inte imponerad. Jag hade trott att de skulle veta allt. Kan du inte berätta om mitt liv, säger jag, jag har hört att ni läser våra mejl. Hur gör ni, har ni en apparat som tar reda på lösenorden eller gissar ni er fram? Förhörsledaren svarar sarkastiskt: ”Vet du inte att du kommit till det heliga landet, Gud hjälper oss att få tillgång till mejl.”

Jag är fortfarande inte anklagad för något, men sätts i en bil utan fönster och förs till ett fängelse som jag inte får veta vad det heter. Under den vecka som följer har jag god tid på mig att lära känna det inifrån. 23 av dygnets timmar tillbringas i en cell med ett litet gallerförsett fönster. Under en timme om dagen får vi gå ut på gården. Det är ödsligt. Hela avdelningen är avspärrad för vår skull. Jag sitter tillsammans med den ryska journalisten Nadezhda Kevorkova. De är angelägna om att få iväg henne snabbt. Russia Today har en mäktig ägare: den ryska staten. Dagen efter vi kommit säger de åt henne att packa. Hon är nästan färdig och så säger hon med ens: ”Jag vägrar. Jag lämnar dig inte ensam här.” Så vi håller ihop hela veckan. Det blir många ”Fader vår” för att göra henne glad. De andra svenskarna är män och sitter i korridoren bredvid. Jag får inte prata med dem, inte ha rast tillsammans med dem. Inga tidningar, telefonsamtal, inte ens penna får man ha.

Om det här är så vi behandlas, med miljontals läsare i våra hemländer, vad gör de då inte i vanliga fall?

 

På nätterna kommer fyra fem män in i vår cell och lyser på oss med ficklampa. De gör ingenting, de säger inget. Om det här är så vi behandlas, med miljontals läsare i våra hemländer, vad gör de då inte i vanliga fall? Jag känner inte någon palestinier som inte suttit i fängelse eller som inte har familjemedlemmar som gjort det. De har berättat om helt andra, utstuderade tortyrmetoder. 40 procent av alla vuxna palestinska män har någon gång suttit i fängelse, ofta utan rättegång.

Vad gör man? Armhävningar. Berättar om oss själva, diskuterar rysk historia och hela tiden filmas vi från en kamera i taket. Lyssnar till de förtvivlade skriken som hörs genom fönstret. Är det fångar som torteras? Är det Dror Feiler? Men skriken är misstänkt lika varandra och pågår hela tiden. Är det en inspelning gjord för att skrämma oss? Galghumor – ”Det här är åtminstone inte värre än att ha en svartsjuk pojkvän, här slipper man i alla fall laga mat.” Utvecklar en fixering vid detaljer. Den dagen då en fångvakt ler mot mig och ger mig ett sabbatsbröd blir jag genast blixtförälskad. En vänlig människa! Det har bara gått några dagar och jag är redan svältfödd, hur ska det då gå om man stannar månader, år?

En gång är dörren till manskorridoren öppen och på väg tillbaka från rasten sticker jag in fingrarna mellan gallret till våra kamrater. De håller mina fingrar under en sekund innan fångvaktarna kommer. Jag lever på det ögonblicket hela dagen.

Sedan deporteras vi, lika snabbt som vi fördes dit, utan förklaring. Vi körs i en bil direkt ut på landningsbanan. Chauffören skriker på Dror. ”Det är du som är Feiler, som förrått ditt eget folk! Jag vet vem du är. Jag är bosättare, jag har många arabiska vänner, men titta bara på alla arabiska länder hur det blir. Syrien, Egypten, har de inte diktatur blir det kaos. Alla hatar oss och vill utplåna oss. Vi måste tänka på vår säkerhet! Med båten har ni öppnat Pandoras ask, först ni och sen kommer det att välla in vapen! Om ditt barn bodde här skulle du förstå!”

Dror svarar lugnt, men blir inte lyssnad på förrän han skriker själv. Han får mig att tänka på afrikaansförfattarna Breyten Breytenbach eller André Brink när han svarar: ”Jag gör det här för din skull! För er skull! För att det enda som kan ge fred och säkerhet åt er israeler är ett slut på ockupation och förtryck. Lika rättigheter åt alla, en demokratisk stat och inte en stat byggd på etnicitet. Annars kommer det att bli ett helvete för oss alla.”

Fakta. Kajsa Ekis Ekman

Kajsa Ekis Ekman är journalist och författare till böckerna ”Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan” (Leopard förlag 2010) och ”Skulden. Eurokrisen sedd från Aten” (Leopard förlag 2013).

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.