Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

Kajsa Ekis Ekman: Historisk ironi att borgarna har kidnappat jantelagen

Den norsk-danske författaren Aksel Sandemose.
Den norsk-danske författaren Aksel Sandemose. Other: Björn Fjörtoft/TT

I dag används jantelagen ofta för att beteckna ett strukturellt förtryck av de framgångsrika. Det är precis motsatsen till vad Aksel Sandemose, som myntade begreppet, avsåg. Kajsa Ekis Ekman läser ”En flykting korsar sitt spår” från 1933.

När folkpartisten Birgitta Ohlsson i ett bokprat under våren hävdade att ”jantelagen är skoningslös mot duktiga flickor och kvinnor” gjorde hon något typiskt för en högerpolitiker. Nämligen att använda ordet jantelagen för att beteckna ett strukturellt förtryck av framgångsrika. Säg det som inte jantelagen fått skulden för i vårt land! Jantelagen, är våra borgerliga debattörer rörande överens om, ligger som ett vått täcke över landet.

För att ta några exempel från samtida debatt: det är jantelagens fel att Annie Lööf inte är en storstjärna, att unga kreativa storstadsmänniskor ”fängslas i bojor”, att duktiga människor hämmas och inte tillåts bli rika – det sista enligt fastighetsmiljardären Wonna I de Jong. Och vems fel är det? Socialdemokratins. För jantelagen nämns alltid som något: 1) typiskt svenskt, 2) typiskt socialdemokratiskt, och 3) de misslyckade människornas avundsjuka på de rika och lyckade.

Det har skrivits ett tiotal böcker om jantelagen, som alla går ut på att den måste krossas, skitas i och exorciseras bort från våra inre om vi ska lyckas i livet. Ja, det har till och med motionerats i riksdagen om att avskaffa jantelagen. Nu finns visserligen ingen svensk lag som heter så, men de fyra manliga moderaterna som skrev motionen 2010 menade att jantelagen innebar en diskriminering av framgångsrika. Därför borde jantelagen skrivas in som diskrimineringsgrund. Om någon uttrycker sig negativt om ekonomiskt framgångsrika, bör detta enligt motionen leda till ”lämpliga repressalieåtgärder.”

Man undrar om någon av alla dessa debattörer har läst den bok som formulerade jantelagen, nämligen norsk-danske Aksel Sandemoses ”En flykting korsar sitt spår” (1933).

Gör man det, finner man till sin förvåning något helt annat. Jantelagen är nämligen fullständigt missförstådd. Inte bara är begreppet danskt och härstammar från tiden före socialdemokratins maktövertagande. Utan det syftar på intet sätt på förtryck av framgångsrika människor – tvärtom.

Den säregna romanen ”En flykting korsar sitt spår” går ut på att huvudpersonen, Espen Arnakke, ser tillbaka på sin uppväxt i byn Jante på 1910-talet. Boken är ett slags självanalys, en uppgörelse med fadern, lärarna och den bymentalitet som drivit Arnakke till att i vuxen ålder mörda en människa.

Jante är en liten dansk arbetarstad med en fabrik och en fattig befolkning. Med nio syskon och en far som arbetar på fabriken växer Espen upp ackompanjerad av två ljud: kyrkklockorna och morgonsignalen från fabriken ”som ett tjut från Helveteshunden”. När morgonsignalen ljuder går fadern samma väg med exakt samma gångstil som alla stadens arbetare. Jantes befolkning hatar fabriksklockan: ”Proletären hatar arbetet i femtio år, ända tills han stupar över det, med ett följe av ungar efter sig som kan föra förbannelsen vidare”.

Boken är så genialisk just därför att den inte skildrar förtrycket som något som utövas direkt av överheten.

Staden Jante präglas av rädsla för överheten och för helvetet. Religionen beskrivs som ett slags terror och invånarna genomför dop, bröllop och begravning på exakt samma sätt. Samtidigt skulle Jantes arbetarinvånare aldrig våga äga en bibel. Detta skulle vara att förhäva sig. För om någon skulle se att man hade bibeln hemma, kunde den ju få för sig att man läste i den och trodde man var något. Då prästen delar ut biblar vid konfirmationen ser de unga snabbt till att bli av med dem.

I Jante råder totalförbud mot allt. Det finns ingenting som är tillåtet, och alla kontrollerar varandra genom hånets vapen. Att till exempel tycka att en solnedgång är vacker är något ytterst skamligt som leder till livslång mobbning. En tjänsteflicka som ertappas med att gå ut efter mörkrets inbrott dränker sig av skam. Att dricka alkohol är en säker direktväg till helvetet. Till och med att inte ha haft mässlingen kan göra att man ses som konstig.

Skamligast av allt är kunskap. ”Kunskap var något föraktligt” och ”konsten bedömdes med ett flin”. Den unge Espen börjar intressera sig för växter och bestämmer sig för att bli zoolog, men då detta kommer ut drabbas han av hån och zoologin blev ”en fläck som det tog år att tvätta av”. Han formulerar en sentens för sig själv som han tyst går runt och upprepar: ”Jag heter Espen Arnakke, och jag har det svårt för att jag tänker”.

Men vilka är det som drabbas av denna Jantes lag? Det är inte de få borgarna i staden. Att de är framgångsrika betraktas som en tingens ordning. De har heller ingen skam för bildning. Utan det är arbetarklassen. Vi ”bar alla proletärens stigmata, de märken som har varit bestämmande för mitt liv”. Det går inte att ta miste på Espens klasshat då han vredgat uttrycker: ”Arbetarbarn är nere, och ingenting blir annorlunda så länge de är nere och föds i undervärlden”. Även i de analytiska delarna av boken förklarar Sandemose jantelagen som något som drabbar de underprivilegierade: ”Ofta har jag undrat om man inte här närmar sig det som har skapat janteansiktet. Alla härstammade från bönder, alla hade bönder i släkten. De hade kommit till Jante, eller föräldrarna hade gjort det, för att skaffa sig bättre villkor som diversearbetare och tjänsteflickor”.

Det dåliga självförtroendet präglar staden Jante. Att ha kommit från bönder gör att Jantes befolkning när ett hat och förakt mot allt lantligt – barnen från landet jagas och misshandlas när de vågar sig in till staden. Samtidigt är Jantes arbetare rädda för att bilda sig och resa sig mot överheten. Espen upplever som nioåring hur fadern blir förödmjukad av sin arbetsgivare utan att säga ett ord. Och det är denna blandning av självförakt, hat och rädsla som ligger till grund för Jantelagen. Den går helt enkelt ut på att den arbetande befolkningen ska veta sin plats.

Boken är så genialisk just därför att den inte, till skillnad från så många andra arbetarromaner, skildrar förtrycket som något som utövas direkt av överheten. ”Denna lösning att föda upp slav och slavdrivare i samma person var genial som självverkande förtryck, alla såg vi till att vi alla låg krossade och flata.” Ingen i Jante skulle någonsin våga göra revolt, skriver Sandemose trött – det krävs att en utomstående eller någon från en högre klass tänder gnistan.

Sandemoses roman är i själva verket en psykoanalys över dansk arbetarklass i början på nittonhundratalet. Han diskuterar både Marx och Freud och polemiserar starkt mot den populära uppfattningen att neuroser var förbehållna borgarklassen, då arbetare skulle ha mer omedelbara materiella behov att tänka på. Tvärtom, menar Sandemose, är det borgaren som tänker mest på pengar. Arbetaren är upptagen med att ”slåss på ett mer djupliggande plan”. Han bär på ett tungt lass av vanföreställningar och motstridiga känslor, lager av skam och hat och en vilja till makt som inte tar omvägen förbi pengarna.

Genom att lära känna Jante förstår man tydligt varför folkbildning var ett av den tidiga arbetarrörelsens främsta mål.

Jantelagen är en trälmentalitet, som odlas hos förtryckta människor över hela världen. Sandemose jämför den med en slavkedja, som alltid sitter kvar i det inre. ”Jag skälver ännu när jag hör jantekedjan rassla och vänder mig om som en morrande hund.” Tvärtom mot den nutida föreställningen att jantelagen kommer ur avundsjuka på de som har det bättre, var jämförelsen något absolut förbjudet i Jante. Tidigt ”insåg vi att vi var lågtstående och inte fick jämföra oss med bättre folks barn”. En sådan mentalitet är inget specifikt skandinaviskt, tvärtom kan man finna den hos människor över hela världen som uppfostras till tjänarrollen och som får lära sig att kunskapen är ett klädesplagg som passar bra för andra men ser löjligt ut på en själv.

Mottagandet av Sandemoses roman har gått igenom många faser. Den tolkades tidigt som en beskrivning av det patriarkaliska samhället och kom under efterkrigstiden att bli en illustration till fascistisk mentalitet. I dag framstår den tydligt som en skildring av tiden precis före arbetarrörelsens uppgång. Genom att lära känna Jante förstår man tydligt varför folkbildning var ett av den tidiga arbetarrörelsens främsta mål. Det gällde att jaga bort bildningsskräcken, våga söka kunskap.

Samtidigt som handlingen i Sandemoses bok utspelar sig, 1912, startades Arbetarnas Bildningsförbund i Sverige. Vandringsbibliotek, kamratcirklar, folkhögskolor spreds som löpeldar. Studiecirkeln fick snart sitt genombrott och över hela landet samlades arbetare för att sätta sig in i historia, vetenskap och samhällsplanering. På femtiotalet var Jante definitivt bortjagad. Den svenska arbetaren hade blivit kunnig, bildad och inte rädd för att förstå samhället.

Vilken historisk ironi är det inte då, att socialdemokratin i våra dagar kommit att få bli symbol för jantelagen, och att i stället miljonärer och storföretagare lagt beslag på offerrollen. Aksel Sandemose hade vänt sig i sin grav.

Kajsa Ekis Ekman är kritiker och författare.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.