Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Kajsa Ekis Ekman: Vänsterns arena går åt höger

Det har blivit inne att vara ute. Ju mer auktoritet debattörerna önskar, desto mer måste de framstå som tystade. Att spela ­marginaliserad är viktigare än att skildra de verkliga orättvisorna, ­skriver DN:s Kajsa Ekis ­Ekman i en granskning av tidskriften Arena.

Jag får ofta ont i magen när jag läser tidskriften Arena. Jag har grunnat på varför. Jag borde uppskatta att ”Sveriges ledande samhällsmagasin”, som de kallar sig, är en vänstertidning, delvis finansierad av LO, som tar upp aktuella ämnen. Till exempel islamism, alliansen, tortyr och pedofiler. Och ibland har de verkligt bra artiklar, som när Günter Wallraff avslöjar Lidl eller när Anna Hellgren berättar om sitt liv med antidepressiva mediciner.

Ändå sprider sig detta obehag – alltid i magen. Jag bestämmer mig för att reda ut detta och sätter mig med en årgång Arenatidningar.

Det första som slår mig är att en majoritet av numren har själva debatten som tema. Det handlar inte om religion, utan om ”religionsdebatten”, det handlar inte om slöjan, utan om ”slöjdebatten”, det handlar inte om kvinnorna eller ens om feministdebatten utan om ”vart feministdebatten tog vägen.” Nummer 1/09 ägnas åt att 22 feminister får svara på frågan ”Varför är det så tyst?”.

Att Sveriges ledande forum för samhällsdebatt står och ropar: ”Var är debatten?” är ju något oerhört underligt; ett tecken i tiden som måste undersökas närmare.

Arena för således en metadebatt som handlar om debatten – men tror sig samtidigt vara utanför den. En negativistisk position, skulle danskarna Frederik Stjernfeldt och Søren Ulrik Thomsen säga: utanför, därför inuti.

Påfallande många av Arenas texter inleds med att konstatera att det som nu kommer att sägas är provocerande eller tystat. ”Vad är det som är så engagerande med just det här sättet att exploatera en kvinnokropp på?” frågar Karolina Ramqvist om surrogatmödraskap, och i det senaste numret inleder Devrim Mavi en artikel om migration med att fråga: ”Varför är det så provocerande med mödrar som lämnar sina barn?” Artikeln handlar om fattiga mödrar som migrerar till väst för att ta hand om rika människors barn, medan deras egna blir lämnade i hemlandet. Mavis poäng är att detta är en bra sak, vi ska inte tycka synd om dem, de har valt att migrera.

Men det står inget om vad mödrarna och barnen känner, inte heller får vi en djupare analys av det ekonomiska systemet. I stället bygger Mavi upp sina argument genom positionering. Flera gånger upprepas det hur ”upprörande” detta antas vara. Denna upprördhet bevisas inte: Finns den? Är det alltid fel att vara upprörd? Tänk om det är upprörande att fattiga mödrar inte har råd att vara med sina barn? Men Mavis poäng är att presentera den egna ståndpunkten som provokativ. De upprörda är suggestivt skildrade; de ”sitter och gråter” i ”biomörkret” åt mödrarnas öden i Lukas Moodysons film ”Mammut”. De är, ska alla förstå, förblindade av gråtmild välgörenhet, dessutom är det mörkt.

Men Mavi förklarar inte sin egen åsikt – hon positionerar den som tystad och marginaliserad. ”För i fantasin om kärnfamiljen finns det i Väst inte utrymme för att ... en mormor till exempel skulle kunna mödra sina barnbarn eller att en mamma åker i väg för att tjäna pengar.” Genom att hävda att det inte finns utrymme för denna åsikt legitimerar hon den utan att behöva argumentera.

Detta sätt att debattera är kanske mest framträdande i Arena och den feministiska tidskriften Bang, men det syns i hela kulturdebatten. Det handlar om att bygga auktoritet på utanförskap.

Pierre Bourdieu analyserade de strukturer som legitimerade de intellektuella att tala. I dag tycks det ha skett ett skifte i systemet för legitimering av intellektuella: för att tala, måste man vara tystad. Detta system har ersatt tidigare kanon och hierarkier, men har samma avskiljande funktion. 68-revolten bröt ner de tidigare systemen och gav ordet till allmänheten – vad som sker i dag är att intellektuella återtar tolkningsföreträdet. ”Ordet åt alla” har stelnat till ett system med omvänt inträdesprov: endast marginalisering ger tillträde till debatten. Är det därför vi numera ser akademiker, kristna, Sverigedemokrater och bloggare förklara sig vara censurerade, tystade och marginaliserade? Och mest marginaliserad av alla är – den intellektuelle.

Detta kan ju inte vara annat än falskt, eftersom själva definitionen på en intellektuell är någon som skriver och talar. För att legitimera sig som ”marginaliserad” krävs i själva verket att man kan koderna, att man vet exakt hur man presenterar sig som tystad. Det är en avancerad konst. Vem som helst klarar det inte och definitivt inte någon som är politiskt marginaliserad. Därför blir ett system som detta, byggt på marginalisering, betydligt mer uteslutande än ett system byggt på kunskap. Här räcker varken praktisk eller teoretisk kunskap – man måste kunna orientera sig i ett komplext och minerat system och positionera sig rätt.

Det säger sig självt att inte särskilt många intellektuella är marginaliserade. Alla kan ju inte dra upp en arbetarbakgrund ur fickan. Därför hörs ständigt rop på utvidgning av positionen som marginaliserad.

Sex utgör det perfekta verktyget. Inget ämne återkommer så ofta i tidskrifter som Arena och Bang som sex; trots detta sägs det aldrig något om det; hur vi har det, hur vi känner. Sex som det förekommer där har inte ett dugg med sex att göra. Det representerar ett tacksamt och tänjbart sätt att utvidga positionen som marginaliserad. Sex är svaret på frågan: Hur ska de intellektuella få tala? Genom att positionen som marginaliserad utsträcks till att omfatta sexuellt beteende, kan alla göra anspråk på att vara marginaliserade.

I texter som ”Pervorörelsen kräver plats” av Mika Nielsen (nr 2/08) förklaras perversa vara en marginaliserad grupp. Enligt kons­tens alla regler förklarar hon att perversa ”inte har rätt att tala” – just detta blir inträdesbiljetten till Sveriges ledande samhällsmagasin. Om perversioner sägs inte mycket. Poängen är i stället att bända upp ytterligare en plats där intellektuella kan tala från.

Moral är ett annat framträdande tema i Arena. Tidskriften tycker sig ständigt se moralens väktare på krigsstigen, ständigt ute efter att slå ner på ”myllret av kroppar” och disciplinera det. I nr 5/08 utropas ”den nya konservatismen” till en ”våg” och en ”bred politisk trend”. Denna breda trend visar sig sedan endast bestå av Elise Claesson. I nr 1/09 räcker två böcker om relationer för att Arena ska kasta sig in i en analys av ”vänstermännens nya konservativa kärlekskostym”. Också detta har sin förklaring: med moralen som fiende kan alla intellektuella positionera sig som avvikare. En strikt klassanalys gör det mycket svårare, vilket är orsaken till att klass är en öm tå, och att det ropas ”uteslutning” så fort klassfrågan kommer upp.

Denna invecklade kamp om legitimitet tycks vara det bultande hjärtat i tidskrifter som Arena och Bang. Det som kännetecknar ett fält är ”ett fundament av trosföreställningar”, skrev Bourdieu. Och det som förenar det liberala och vänsterintellektuella fältet är just överenskommelsen om vilka positioner som är goda och onda. Det är detta som gör en text som Mavis begriplig, samtidigt som den blir obegriplig för alla andra: när hon säger väst, kärnfamilj, gråter, är detta begrepp med klar negativ laddning. De kan sedan användas till att rättfärdiga vad som helst – i detta fall att fattiga barn inte får träffa sina mödrar. Tecknet icke-vita blir viktigare att försvara än människorna själva, och kan till och med användas emot dem.

Här förlorar debatten alla kopplingar till verkligheten och blir ett spel mellan positioner. Är det därför jag får ont i magen? Min magkänsla reagerar på att jag, som kropp och själ i en fysisk värld, är frånvarande. Allt är reducerat till positioner. I Arena rör man sig i en abstrakt värld full av minerade positioner, där den som inte är väl bevandrad alltid riskerar att gå på en mina. Resultatet är, som Arena är ett exempel på, att den urbana medelklassen tar över arbetarrörelsens arenor. Just i det skede där klyftorna i samhället ökar och en levande debatt behövs som mest försvåras inträdet alltmer. Det är en paradox att ju fler perspektiv som läggs till, desto svårare är det att få tillträde.

En värre följd är att andra tar över samtalet om livsfrågorna. Om Bangs intellektuella ägnar sig åt att utropa sig själva till marginaliserade och därmed tar spjärn mot heterosexuella mödrar, kommer en nybliven mamma i stället att gå till livsstilsmagasin som Mama. Om man dubbelarbetar och får höra Arena fnysa ”livspussel” står alliansen redo med sina enkla lösningar om billig städhjälp. Kan vänsterns debattorgan inte se människors vardag och formulera analys och lösningar, kommer någon annan göra det.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.