Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

Katarina Wennstam: Exponeringen av mördade kvinnor säger något väldigt obehagligt om vår tid

Ubåten UC3 Nautilus på torrt land efter mordet på Kim Wall.
Ubåten UC3 Nautilus på torrt land efter mordet på Kim Wall. Foto: Johan Nilsson/TT

Varför skildras mördade män och kvinnor så olika i medierna? Rättegången kring mordet på Kim Wall visar återigen hur obehagligt fixerade vi blivit av intima detaljer av kvinnors liv och kroppar, skriver författaren Katarina Wennstam. 

Vi måste prata om samhällets fascination av detaljer om mord på just kvinnor. Om varför makabra ohyggligheter blir eftermälet om en kvinna har dödats, en människa som aldrig har bett om all denna publicitet. 

Journalisten Kim Wall blev enligt åtalet mördad – mitt i livet, ute på uppdrag. Men efter sin död har hon av världspressen reducerats till en samling kroppsdelar i en bisarr sexualsadistisk saga. Gång på gång återkommer journalister till att historien om den galne u-båtsbyggaren är som ett avsnitt av Bron eller någon annan deckare – men verkar helt glömma att fram tills den 10 augusti förra året var Kim Wall en livs levande människa med samma rätt till integritet och respekt som alla andra verkliga personer. 

Kim Walls mamma: Hon kommer att leva vidare 

Vi måste också fråga oss varför allmänheten inte på samma sätt antas vilja veta alla blodiga detaljer om hjärnsubstans, skotthålsradie eller krossade kroppsdelar när unga män skjuter ihjäl varandra? Hur kroppen efter ett manligt offer såg ut när det återfanns efter x antal timmar eller dagar? Hur han var klädd, eller kanske avklädd?

Vi tycker generellt sett mer synd om kvinnor som faller offer, det är sant. Vi blir upprörda på ett helt annat sätt när en ung kvinna rövas bort på väg att kliva på sin moped för att köra hem i sommarnatten, än när en man som har valt en kriminell väg i livet blir ihjälskjuten i en gänguppgörelse.

Katarina Wennstam.
Katarina Wennstam. Foto: Hampus Andersson

Men är denna indignation verkligen förklaringen till varför bilder på Lisa Holms trosor publicerades i samband med rättegången? Den smutsiga tejpen som mördaren virade runt hennes huvud? Alla detaljer om hur hon dog, påträffades, hur hon led? Eller handlar detta om något annat, något snaskigare?

På Flashbacks ändlösa trådar om mord på kvinnor efterfrågas ständigt bilder. Finns det bilder i fup:en? Ser man kroppen? Ibland brister sekretesskontrollen, som när brottsplatsfotografierna på mordoffret Elin Krantz hamnade på hundratals sajter – framför allt högerextrema (på grund av mördarens etnicitet). Tänk dig för ett ögonblick att det vore din dotter, eller din son. Att en sökning på hens namn för all framtid leder till både hat- och porrsajter där den nakna och sönderslagna kroppen fläks ut i all sin vedervärdighet. Bilder som är omöjliga att få bort.

Journalister publicerar inte allt, och övervägandena görs utifrån allmänintresse kontra integritet. Men varför har just gymnasieeleven Tova Mobergs död så stort allmänintresse att antalet slag med hammare mot huvud behöver anges? Hur mördaren sänkte hennes kropp? Tovas rädsla för pojkvännen är fullkomligt hjärtskärande, så som den återgivits ur de dagböcker som är en del av åklagarens stämningsansökan. Men inte att förglömma är att dessa ord är en mycket ung, nu död, kvinnas högst privata dagboksanteckningar – aldrig avsedda för allmänhetens blickar. Hur mycket de än säger om grymheten i dådet, i pojkvännens terror.

Och varför får vi inte samma detaljer om dödsskräck och i vilket skick kroppen hittades om det är en ung man som skjuts ihjäl? Är det verkligen bara ilska över att försvarslösa kvinnor mördas som det handlar om?

Vi har i dag ett i stora delar förändrat medielandskap där många av de texter och poddar som publiceras saknar tydligt utgivaransvar. Många följer de poddar om verkliga brott som i bästa fall kan bidra till större förståelse för hur en rättsprocess går till, i värsta fall är helt gränslösa i hur detaljer återges. Uppgifter om offret som ska vara en självklar del av en rättssäker förundersökning, men som kanske inte borde bli var mans egendom att gotta sig i. 

Till exempel publicerade en podd stora delar av Lisa Holm-rättegången, bland annat med en ljudupptagning om obduktionen av den mördade sextonåringen, inklusive närgångna beskrivningar av hennes underliv. Det var öppna dörrar under förhandlingen, men betyder det att dessa uppgifter självklart bör kablas ut till allmänheten? Jag tycker inte det.

Åklagaren Jakob Buch-Jepsen mötte pressen utanför domstolen i Köpenhamn när rättegången mot Peter Madsen inleddes.
Åklagaren Jakob Buch-Jepsen mötte pressen utanför domstolen i Köpenhamn när rättegången mot Peter Madsen inleddes. Foto: Anders Hansson

Åter till Kim Wall och den internationellt uppmärksammade rättegången. U-båtsmordet kallas det i tyska medier, men mig veterligen är det en ung kvinna – inte en farkost – som har mördats. Snart sagt varje skada på Kim Walls kropp, inklusive snittytor och typ av verktyg, har stötts och blötts. Det finns så många kränkande uppgifter publicerade om hennes redan skändade kropp, som jag inte tänker återge igen här. 

Alla mordutredningar är fasansfull läsning, men bara för att det finns bilder eller gräsliga detaljer är det inte givet att de utifrån publicistisk och etisk synvinkel ska publiceras. Allmänintresse får aldrig förväxlas med nyfikenhet. 

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: vår tids mest ikoniska bild av kvinnan har blivit den där hon ligger död, skändad, skadad, orörlig. På bio, i böcker och i nyhetsrapporteringen. Jag har faktiskt tappat räkningen på alla de konstfullt arrangerade nakna kvinnolik jag har sett i olika filmer och krim-serier. Inte sällan vandrar påklädda män runt, runt hennes livlösa uppfläkta kropp och pratar med varandra om vad gärningsmannen har utsatt henne för. Sedan fortsätter samtalet medan hon ligger på en plåtbänk hos obducenten och snittas upp. Och nej, manliga mordoffer porträtteras ytterst sällan på samma vis. Och nej igen, mördade kvinnor återfinns ytterst sällan iförda negligé.

Denna fixering – som jag faktiskt vill kalla den – vid den mördade kvinnokroppen, säger något väldigt viktigt och väldigt osmakligt om vårt samhälle i dag. 

Och är det egentligen någon som är förvånad att mitt i allt detta så sitter den man som misstänks ha mördat Kim Wall och googlar på ”kvinnlig halshuggning”? Eller över att han också hittade mängder av verkliga bilder och filmer på just detta?

Katarina Wennstam är författare och tidigare kriminalreporter på SVT. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.