Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Katarina Wennstam: Sista tangon dansas ännu

Foto: IBL, Hampus Andersson

Våldtäkt är ett kärt ämne för manliga filmskapare. Katarina Wennstam konstaterar att få kvinnor porträtteras så ingående som de som utsätts för sexuella övergrepp.

Det finns en ohelig allians mellan våldtäktskulturen och filmindustrin, många är de fiktiva våldtäkter som ingår i filmhistorien. Först på senare år har det börjat diskuteras varför branschen är så fascinerad av att gestalta ofrivilliga sexuella akter och varför våldtäkterna alltid måste vara så ”sexiga”?

Läs mer: Bernardo Bertolucci kallar kritik mot våldtäktsscen ”befängd”

En kan förstås hävda att de många våldtäkterna i tv-serier som ”Game of thrones” eller ”Westworld” syftar till att visa på det vidriga med sexuella övergrepp, men den estetiska skildringen flörtar snarare med en pornografisk blick på kvinnokroppen. Själva genomförandet av övergreppen framför kameran tillför ofta inte mer till storyn än ett tillfälle att visa naken hud och kvinnoansikten med gapande munnar. Och män som bestiger dem.

I veckan har en artikel i Variety fått stor uppmärksamhet. Där hänvisas det till en intervju från 2013 med regissören Bernardo Bertolucci om inspelningen av den ikoniska ”Sista tangon i Paris” från 1972. I intervjun erkänner Bertolucci att han och skådespelaren Marlon Brando pratade ihop sig om hur de skulle filma en våldtäkt på motspelerskan Maria Schneider. De informerade inte henne om sitt planerade tilltag, som innefattar en stor klick smör och en simulerad anal penetration.

Foto: AOP Maria Schneider och Marlon Brando i ”Sista tangon i Paris”.

Bertolucci försvarar fortfarande sitt beslut, eftersom han ville komma åt ”hennes reaktion som flicka, inte som aktris”. Men han säger också att Schneider fram till sin död 2011 inte pratade med honom igen eftersom hon ”hatade honom” för vad han hade gjort. När filmen spelades in var Brando en gigant, 48 år gammal. Schneider var 19 år. Bertolucci säger att det viktiga för honom som regissör var att kameran fick fånga ”att hon upplevde, inte agerade, ilska och förödmjukelse”.

Våldtäkter i spelfilm gestaltas med en öppet sexualiserad blick...En kvinna som njuter av sex porträtteras sällan så ingående som en kvinna som tas med våld.

För några år sedan skrev jag boken ”Alfahannen”, som handlar om en ung kvinnlig debutant som ska spela mot en av kulturens alfahannar i en film som innehåller en våldtäktsscen. Under researchen granskade jag de många, många våldtäkter som finns i svenska och internationella filmer. Flera saker bekymrade, rent av skrämde, mig. Dels blev det mycket tydligt att våldtäkter i spelfilm gestaltas med en öppet sexualiserad blick. Från Jennifer Anistons silkesunderkläder som rivs sönder i Mikael Håfströms ”Derailed” (2005) till det nästan pornografiska underifrån-perspektivet på Charlize Theron i ”Monster” (2003) eller Hilary Swank i ”Boys don’t cry” (1999). Stäng av ljudet och titta utan deras vrål av smärta, så är skillnaden minimal.

En kvinna som njuter av sex porträtteras sällan så ingående som en kvinna som tas med våld. Uppmärksammade franska ”Irréversible” (2002) hade gått direkt till porrhyllan, om det inte vore för att Monica Bellucci som penetreras i tio långa minuter i en mörk tunnel inte är med på det.

Det finns också ett cyniskt belöningssystem i filmbranschen, som premierar de kvinnliga aktörer som låter sig utstå att bli våldtagna på film. Många Oscarsstatyetter och Guldbaggar har delats ut för bästa rollprestation i filmer som just innehåller våldtäkter, från nämnda Swank och Theron till Noomi Rapace i ”Män som hatar kvinnor” (2009) och debutanten Haddy Jallow i ”Säg att du älskar mig” (2006). Om den senare filmen, som innehåller en utdragen och explicit våldtäktsscen med fokus på offrets ansikte och bröst, har skådespelaren själv sagt att inspelningen framkallade panikångest och att hon var osäker på om hon ville fortsätta att arbeta med film efter den upplevelsen.

Och våldtäkt på film befinner sig långt från verkligheten. Den följer ett givet mönster, det är ofta våldsamt och hon får ordentligt med stryk, hon kämpar och skriker. Tänk Jodie Foster i ”Anklagad” (1988) eller ”Män som hatar kvinnor”-våldtäkten. Offret stapplar sedan från platsen, inte sällan med blodet rinnande utmed låret. Efter våldtäkten står hon (naken) i duschen och skrubbar sig, återigen rinner blodet nerför benen. De verkliga övergreppen, enligt forskning från Akutmottagningen för våldtagna på Södersjukhuset, resulterar mycket sällan i synliga skador och uppemot 70 procent av offren har upplevt ”frozen fright”, alltså att de har varit helt oförmögna att skrika eller kämpa emot.

Då ska vi också ha i åtanke att filmens våldtäkter påverkar vår verklighetsuppfattning och därmed även svenska rättsprocesser där våldtäktsoffer, trots tillgänglig forskning, fortfarande blir ifrågasatta om de inte är fysiskt skadade eller har försökt slå sig fria. För det de har varit med om ser ju inte ut som på film.

Fakta. Katarina Wennstam

Foto: Hampus AnderssonKatarina Wennstam är journalist, författare och debattör. Hennes senaste bok är ”Flickan och skammen” (2016) som handlar om sexuell ryktesspridning och skam på nätet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.