Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-20 20:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/katastroferna-visar-att-vi-alla-lever-i-samma-tillstand-av-utsatthet/

Kulturdebatt

Anders Ekström: Katastroferna visar att vi alla lever i samma tillstånd av utsatthet

Foto: Nurul Hidayat/AP

Extrema naturhändelser och tekniska katastrofer visar hur samhällen påverkar varandra över stora tidsavstånd. Med hjälp av den insikten kan vi utveckla samhällets långsiktiga aktivism innan röken sticker oss i ögonen, skriver idéhistorikern Anders Ekström.

Rätta artikel

Klimatkrisen ställer människan inför omprövningar som går på djupet av medvetandet. En avgörande fråga rör vårt förhållande till tiden. Historien är inte en jämn ström av händelser, framtiden inte summan av det som sker i nuet. I stället visar de historiska mönstren av det moderna samhällets effekter på jordens system att vi på samma gång är beroende av och påverkar tider på mycket långt avstånd från vår egen samtid. 

Processer med ursprung i ett avlägset förflutet kan ligga vilande under många hundra år för att plötsligt accelerera och bryta igenom tidslagren. Forskarna talar om tröskeleffekter och kaskadtider. I de övre skikten av iskärnor från Antarktis inland ligger kulturens sediment omlott med spår av jordens långsamma cykler och extrema naturhändelser. Människornas historia framträder i isens kilometerdjupa arkiv som en geofysisk kraft i nivå med vulkanutbrott och jordbävningar. 

Den stratigrafiska bilden av iskärnans lager är symptomatisk för det förhållande till tiden som utvecklas i klimatförändringarnas spår. Snittet genom isen är prognostiskt och historiskt på samma gång. Det dokumenterar nuets samband med ett avlägset förflutet, men framhäver också historiens karaktär av en verkande kraft i en framtid som rusar emot oss. Plötsligt lever vi med den geologiska tiden mitt i den moderna tiden.

Undan för undan framträder konturerna av de komplexa historiska rytmer och ömsesidiga beroenden som samhället är indraget i. Bränder, översvämningar och orkaner drabbar plötsligt och slår hårdast och ojämlikt i nuet och lokalt. Men de varslar också om de långsamma katastrofer som utspelar sig i andra tidsskalor och globalt. Varje samhälle måste därför mobilisera och handla i flera tidslager, och samtidigt göra upp med den moderna illusionen om att världen i varje ögonblick är ny.

Det är i stället i den svindlande känslan av att vi delar ansvaret för de grundläggande livsvillkoren över tidsavstånden – inte bara mellan generationer utan mellan epoker och eror, både de som varit och de som ska följa – som hoppet och kraften till förändring kan utvinnas. Vi behöver utveckla ett levande sinne för hur vår tid sitter ihop med andra tider. Det är inte enkelt, tidssambanden är komplexa och bryts mot varandra. Hur byggs en gemenskap som binder ihop samhällets och den enskilda människans rytmer med förändringar i jordlagren och atmosfären?

Sedan något decennium hopar sig tecknen på att klimatkrisens tidserfarenhet har satt det kollektiva medvetandet i rörelse. Nyheter och medierapporter om väder och landskapsförändringar tar en eskatologisk riktning och får varje storm att framstå som ett förebud om kommande katastrofer. Förhållandet mellan långsamma processer och extrema naturhändelser bearbetas i vetenskapliga paneler och offentliga diskussioner. Gestaltningar av människans inlåsning i en varmare framtid är ett centralt tema i konst och museer. Humanistisk forskning sätter fokus på hur naturens och kulturens tider löper in i varandra. En ny samtidskänsla tar form i kollisionen mellan de tidsskalor som alla dessa analyser säger oss att vi måste hantera.

Läs mer: Bara genom rymden kan man se klart på livet på jorden 

Världen omkring oss, och vår förståelse av den, temporaliseras. Det är en förskjutning av världsbilden av samma väldiga dimensioner som 1900-talets globalisering. Samtidigt framträder begränsningarna i våra institutioners förmåga att omsätta denna erfarenhet i reformer allt tydligare. I en era som ropar efter uppriktiga initiativ till samling och mobilisering av det moderna samhällets kraftfullaste resurs – det gränsöverskridande medborgarskapet som en grund för kollektiva ansvarsformer – är den politiska kulturen låst vid kortsiktiga opinioner och partikulära intressen. 

Ordet klimatångest kan beskriva den existentiella oro och olust som individen känner inför förändringarnas skala. På samhällelig nivå är det riktigare att tala om en tilltagande kulturell schizofreni som bottnar i en sedan flera decennier ökande klyfta mellan hur vi beskriver världen och hur vi handlar i den.

Vilka former av förståelse och inlevelse kan utveckla samhällets långsiktiga aktivism och få oss att känna och se över tidsavstånden utan att röken sticker oss i ögonen? Vi måste vända oss till kunskapen om jorden och historien. Det är här det blir tydligt hur tiderna sitter ihop. Kopplingen mellan långa och korta tidsintervall, och mellan olika rytmer i naturens och kulturens historia, uppstår inte med insikten om människans påverkan på klimatet. Den har funnits där tidigare men ställdes under moderniteten i skuggan av andra idéer om tidens lopp: framsteget, brottet med det förflutna, förändringen som ett evigt värde.

Genom det moderna samhällets ökade komplexitet har såväl naturfaror som tekniska katastrofer fått allt större utsträckning i tid och rum. Den tyske sociologen Ulrich Beck fångade den geografiska aspekten av denna process bättre än någon annan. I en kommentar till olyckan i Tjernobyl 1986 skrev han att katastrofer inte längre var något som drabbade de andra. Det fanns inte några privilegierade skyddszoner från hot och risker som färdades med luften och vattnet. Kärnkraftsolyckans gränslösa utsträckning i rummet visade hur hela mänskligheten försatts i ett tillstånd av ”objektiv utsatthet”. Vädret var i det högteknologiska samhället en viktigare historisk faktor än någonsin. Se bara på ”de stackars svenskarna”, skrev Beck, utlämnade till hoppet om gynnsammare vindar och avtagande regn.

Hela mänskligheten har försatts i ett tillstånd av ’objektiv utsatthet’

Men kärnkraftsolyckan vittnade om ett lika svindlande förhållande till tiden. För vem kunde säga när katastrofen och dess verkningar var över? Varje katastrof är början på en ny tideräkning, men kärnkraftsolyckan sände tidspilar längre in i framtiden än någon annan händelse i människans historia. Den var därför i kanske ännu högre grad, med Svetlana Aleksijevitjs formulering, en ”tidskatastrof”. 

Efter Tjernobyl har myndigheter världen över planerat för lagring av kärnavfall med en tidshorisont på många tusen år. Vidden av detta är svår att beskriva, men det betyder att våra inteckningar i kommande samhällen sträcker sig längre in i framtiden än hela mänsklighetens tidigare historia. Räknat i historisk tid kan våra fåfänga försök att utforma varningar för risker som kan utlösas 10.000 år in i framtiden jämföras med att någon precis i början av den epok som geologerna kallar för Holocen – ungefär 5.000 år före de äldsta skriftsystemen – hade försökt ropa till just oss.

Extrema geologiska händelser, som jordbävningar och vulkanutbrott, sätter också fokus på förbindelserna mellan tidslagren. Långsamma förlopp, aldrig vilande men dolda i djupet, bryter plötsligt fram i explosiva ögonblick som är svåra att förutsäga. Det är vid naturkatastrofer som den annars så abstrakta geologiska tiden blir synlig. Det kan jämföras med hur långsamma miljökatastrofer och mänsklig klimatpåverkan i ett visst skede tycks få naturen att accelerera och manifesteras i form av dramatiska händelser. Vi ser den långa tiden i stormarna, i vågorna, i den smältande isen, men den är där också när jorden inte mullrar och spricker. 

I naturkatastrofen öppnar sig också landskapets förflutna och föreställda generationer. När Anak Krakatau, en av vulkanöarna i Sundasundet i Indonesien, bröts sönder i ett kraftigt utbrott i slutet av december 2018 var förödelsen stor och närmast orsakad av tsunamivågor som slog in över de skyddslösa stränderna. Ön började resa sig ur havet i slutet av 1920-talet och gavs då namnet ”Krakataus barn” på grund av sina geologiska förbindelser med vulkanen Krakataus explosiva utbrott i augusti 1883. 

Det har kallats historiens första globala händelse. Beskrivningen tar fasta på att nyheten om katastrofen snabbt spreds över världen genom ett nätverk av telegrafkablar och nyhetsbyråer. Men vulkanen var framför allt sitt eget medium. Händelseförloppets utsträckning i rummet var av en tidigare okänd omfattning. Tsunamivågor utplånade samhällen inom mer än en mils radie från vulkanen. Flödet av glödande partiklar och gas dödade människor på upp till fyra mils avstånd. Askmolnet sträckte sig fem mil över jordens yta. Ljudet från den slutliga explosionen färdades flera hundra mil. Tryckvågen registrerades runt hela jorden.

Men också händelsens varaktighet i tid hade globala dimensioner. Flera år följde av förändrade vädermönster och kallare temperaturer. Askpartiklarna i atmosfären skapade under lika lång tid spektakulära ljus- och färgskiftningar som kunde observeras runtom i världen. De rödskimrande solnedgångarna i Krakataus eftertid bildar ett eget kapitel i konsthistorien. Royal Societys geologiska rapport över vulkanens aktiviteter publicerades fem år efter katastrofen och hade en pastell av William Ashcroft på sitt omslag. Det finns ett starkt element av tidsöverskridande i dessa bilder, som om blicken på atmosfären också söker historiens horisont. 

I en bok från 2004 skriver Ulrich Beck om en ny kosmopolitisk offentlighet som uppstår när de risker samhället ställs inför antar en alltmer gränsöverskridande karaktär. Globalt kopplade kriser och hot drar undan för undan ihop världen. Vi är världsmedborgare, vare sig vi önskar det eller inte. Det är en lika utopisk som nödvändig tanke. I dag, femton år senare, läser jag den som en uppmaning om att underordna varje splittrande impuls det gemensamma ansvaret för de grundläggande livsvillkoren. Med klimatfrågan i fokus börjar vi också på allvar förstå hur det ansvaret sträcker sig över tidsavstånden.