Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Kerstin Gezelius: Hipstern hittar aldrig hem

Nostalgin blir inte sällan en täckmantel för ett oåterkalleligt utraderande av det förflutna, skriver Kerstin Gezelius.
Nostalgin blir inte sällan en täckmantel för ett oåterkalleligt utraderande av det förflutna, skriver Kerstin Gezelius. Foto: Peter Forsberg

Som gräshoppor far de fram ­genom ­nedgångna stadsdelar och lämnar efter sig ­gallerior och vinbarer. DN:s Kerstin Gezelius sätter ljuset på de parasitära nostalgikerna – de som ödelägger städer.

På toaletten i den vackert upprustade Royal Festival Hall på Themsen södra strand i London blir jag lättad över skylten som varnar för skållhett vatten i varmvattenskranen. Särskilt när jag inser att det bara finns varmvattenkranar och att vattnet faktiskt är så hett så att ingen kan tvätta sig. Lättad, eftersom jag just har gått och letat efter en restaurang i området och hittat kedje-sushin, kedje-italienaren och kedje-dumplingen, ingen pub utan bara vinbarer, inget te utan bara kedjeespresso. Allt i fräscha, ljusa lokaler mer rullstolsramper och skötrum. Nostalgikern inom mig kippar efter andan av abstinens men får sig en fix här på toaletten: rörmokeriet och hygienen är i alla fall åt helvete. Då är jag trots allt i England.Det väcker minnen av hur det såg ut för tjugofem år sedan, när den här södra strandens slum och de stora, brutalistiska betongkomplexen var vanvårdade schabrak. Innan Tate modern fanns. När området mellan London bridge och Waterloo var mörkt och tomt på kvällen.

Min nostalgi är exotistisk. Den livnär sig, som en parasit, på andras svårigheter. Min nostalgi vill behålla skillnader mellan folk och kulturer, mellan fattiga och rika, vill att somliga ska trivas med att det är obekvämt och pittoreskt. Den vill ha det "äkta". Samtidigt är det jag, den nostalgiska parasiten, som lämnar efter mig sushikedjorna och espressokedjorna och vinbarerna, hur gärna jag än vill förneka det.

Storstadens "hipstrar" far fram som Egyptens gräshoppor med sin nostalgi. Tar sig an hela nedgångna stadsdelar, ser skönheten i de flagnande väggarna, de kantstötta stenarna, takhöjden, formgivningen av gatskyltar eller handtag. Den roffar åt sig den kvalitet som fram till och med sjuttiotalet, i undantagsfall en bit in på åttiotalet, fanns att tillgå för gemene man till ett rimligt pris och någorlunda centralt. De saker som tillverkades då, de vackra, coola retrosakerna, finns inte i ett oändligt antal, och det är viktigt att de slutförvaras där kvalitet hör hemma: i borgerlighetens mitt.

Först verkar det bara kärleksfullt det som dessa gräshoppor gör. Putsar, slipar, målar, köper en espressomaskin som alla andra gräshoppor i området kommer och dricker ur, klär sig i second hand-kläder som inte sabbar miljön och som ger pengar till folk som behöver det. Bygger kanske en liten musikscen och några coola små affärer. Sedan är området plötsligt charmigt och upscale och dyrt och alla som bodde där förr kan fetglömma att de har råd med de nya hyrorna och låginkomstmorsan, som märkt hur området blivit tryggare för hennes barn i och med de vänliga gräshoppornas ankomst, blir hastigt förpassad till något område som är både otryggt och fult.

Så blir nostalgin ibland bara en täckmantel för hänsynslös omprogrammering och oåterkalleligt utraderande av det förflutna.

Det kallas gentrifiering och när den nostalgiska hipstern ser alla tråkiga mäklare och jurister ta över det vackra området blir de sorgsna inombords och vill inte kännas vid det. När Starbucks flyttar in, och kedje-italienaren och kedje-sushin och en liten galleria flyttar in, så måste varje nostalgiker med självaktning söka upp ett nytt ställe med potential och ödelägga det i stället.

Som den store humanitären, läkaren Mesmer i Lars von Triers "Epidemic", som utan att veta om det själv är den som för den dödliga smittan vidare.

För en hipster är det en fördel om det från början bor fattiga i området, gärna av annan hudfärg eller tro. Det ska finnas ett litet element av främlingskap och äventyr, av att närma sig "den andre" när man flyttar in. I Los Angeles flyttade folk från Silverlake till Echo park där det var mer "blandat", mer "mexikanskt", underförstått mer "äkta".

Förtruppen, yngre konstnärer och studenter utan barn, har för länge sedan flyttat vidare till nästa "fattiga", "blandade", "farliga", "äkta" område. Mount Washington. Glassell park. Det finns fantastiska trähus med utsikt där också. Fortfarande ganska billigt.

Men "la nostalgie de la boeu", längtan till gyttjan eller rättare sagt hemlängtan till gyttjan – för nostalgi är en längtan hem, ett sår som aldrig läker därför att "hem" inte är en plats utan en känsla från barndomen som ju aldrig kan komma tillbaka – har sina gränser. Boyle heights, till exempel, också fyllt av snygga hus och spännande kulturkrockar, ligger mellan stora motorvägar långt från havet. Här kvävs man långsamt av koldioxid under sommaren. Här hjälper det inte att man slipar trägolven och rensar bort kitschen från trädgårdarna. Det här var redan från början en förgiftad plats, en plats där man dumpade de nyanlända arbetarna, först svarta, sedan judar och till slut mexikaner. Här vill inte folk som har ett val bo.

För att verkligen komma åt det äkta kan man nämligen inte ha något val. Det hade man inte som barn och det har man inte som fattig. Man är fast där man är.

"But still you'll never get it right, cause when you're laid in bed at night, watching roaches climb the wall, if you called your dad he could stop it all", som Jarvis Cocker sjunger i den oslagbara exotistsången om en rik flicka som vill lära känna "the common people" och börjar med att ligga med Jarvis från Catford.

Hipstern, nostalgikern, avundas de fattiga (och de verkligt rika) förmågan att vara hemmahörande i en vacker värld utan att göra den till en fetisch, utan att ständigt grunka med den, prata om den, slipa den, olja den med honung, undra om det finns en ännu vackrare och häftigare plats runt kröken. Hipstern kommer aldrig hem.

Uppsåtet bakom hipstern/nostalgikerns parasitism är kärlek till det genuina, det omsorgsfullt skapade, den mänskliga miljön. Alla min generations samlare, av musik, av film, av vackra saker har en viktig uppgift, som arkivarier av nittonhundratalet, århundradet då människan verkligen höll på att bli alltings mått.

Problemet är att utgångspunkten är materialistisk. Att verkligen bevara en humanistisk anda, eller att verkligen förbättra ett område för dem som bor där kräver ett helt annat slags kultursyn. En som fokuserar på människor i stället för ting. En som inte hemligen är ute efter att sno de fattigas bostäder och retroprylar med den väl dolda, skamliga baktanken att de ändå inte förstår att uppskatta dem eftersom de har lagt heltäckningsmatta över trägolvet och soporna skymmer det vackra järnsmidesräcket. Som om de blankslitna stenarna i trappen eller burspråken med snickarglädje inte skulle påverka människorna där bara för att de inte är besatta av att framhäva dem.

Och även om vi någon gång ser oss själva i vitögat och inser att vi tänker galet: kan vi göra något åt det? Kan vi avstå från att ödelägga ytterligare ett stycke stadsliv? Om det finns stuckatur och priset är intressant?

Skribenten

Kerstin Gezelius 1978.

Kerstin Gezelius 1978.

Namn: Kerstin Gezelius.

Födelseår: 1963.

Född och uppvuxen: Bromma, Mariatorget, Italien, England, Kalifornien och Mariatorget igen.

Drömyrke som barn: Sångerska.

Favoritbarnprogram: ”Elizabeth R” (miniserie om Elizabeth I med Glenda Jackson), ”Arsène Lupin” (tv-serie om gentlemannatjuv).

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.