Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Klimatförändringen är en man

Torka påverkar vattennivåerna i Anama Lake längs Amazon­floden. Även om ingen enskild storm, eldsvåda, torka eller översvämning kan hänföras till klimatförändringarna kan antalet göra det.
Torka påverkar vattennivåerna i Anama Lake längs Amazon­floden. Även om ingen enskild storm, eldsvåda, torka eller översvämning kan hänföras till klimatförändringarna kan antalet göra det. Foto: Luiz Vasconcelos / Scanpix

Idén om ”en riktig man” är den mest centrala frågan i klimatdebatten. Att offra sig anses kvinnligt och manligheten är oförmögen att ändra livsstil, skriver författaren Katrine ­Kielos i DN:s serie ”Min stund på jorden”.

Den unga klimatforskaren Katherine Giles dog i London för två veckor sedan. Påkörd av en lastbil vid Victoria Station när hon cyklade till jobbet. Händelsen är lika förfärlig som symboliken: tidningsbilden av en krossad röd damcykel i en aldrig avstannande dundrande Londontrafik.

”Ett ämne som är så tungt av moraliska och politiska värden gör sig inte som roman”, sa den brittiske författaren Ian McEwan. Det gällde klimatförändringarna. I nästan tio år ville han skriva en bok om ämnet. Men: ”Jag kunde inte hitta ett sätt att göra det levande”.

McEwan fann slutligen vad han sökte, i ett stökigt förråd i Arktis.

Tillsammans med en grupp konstnärer och forskare besökte McEwan de smältande isarna. Kontrasten mellan gruppens idealistiska diskussioner runt middagsbordet och faktum att de inte lyckades hålla ordning i den hall där deras utrustning förvarades etsade sig fast hos McEwan. Handskar och overaller kastades helt bekymmerslöst på golvet, som om det inte nästa morgon skulle göra det svårare för dem alla att hitta den utrustning de behövde för att överleva.

Här i kontrasten mellan våra stora ord och vår oförmåga att göra det vi ska på individnivå hittade McEwan sin levandegörning av klimatfrågan:

Hans namn blev Michael Beard.

Professor Beard är huvudperson i McEwans roman ”Hetta” från 2010. En fet, manipulativ, notoriskt otrogen, egoistisk och uppburen Nobelpristagare i fysik. Sinnebilden av den plundrande manligheten: ta allt du kan äta, lägg allt du kan under dig, och vad har eftervärlden någonsin gjort för mig?

Professor Beard av alla männi­skor bestämmer sig (för sin karriärs skull ...) för att lösa världens klimatproblem. ”Artificiell fotosyntes” är den storslagna teknik som ska rädda oss. Och det är i diskrepansen mellan Beards oförmåga att ta ansvar för sin övervikt, sin hälsa och sina relationer samt de storslagna ord om klimat och planet han turnerar runt i världen med, som Ian McEwan skapar sin satir.

Den patriarkala manlighetens olidliga oförstående.

”Majoriteten av de aktuella ­klimatåtgärderna betraktas som feminina” skrev den amerikanska miljöorganisationen EcoAmerica förra året. I en värderingsundersökning hade de hittat två teman i debatten om klimatet: ”passivitet” och ”uppoffring”.

Detta gjorde dem oroliga. Kunde detta rent av vara förklaringen till att ingen brydde sig om klimatet?

”Feminina frågor är passiva och passiva frågor kräver inte vår omedelbara uppmärksamhet”.

Vind och solenergi till exempel: Vi ska alltså bara sitta här och vänta tills det blåser eller skiner! Det var samma sak med ”uppoffring”. Allt detta prat om ”uppoffring”. Att vi ska lösa problemet genom att släcka lampan och sluta köra bil till jobbet. Att ”offra sig” var något som kvinnor gjorde och det feminina uppfattas stå i motsats till handling. Så länge klimatdebatten klingade på detta vis skulle man inte få det amerikanska folket med sig, menade EcoAmerica. Folk ville ha en ”manlig” lösning. Något som var ”djärvt” och ”aktivt”. Något där man kan peka på synliga framsteg.

Professor Beard som bygger en jätteanläggning för artificiell fotosyntes i öknen. Till exempel.

Martin Hultman analyserar i ”Ekomodern maskulinitet: eller historien om hur Arnold Schwarzenegger blev 2000-talets miljöhjälte” (Tidskrift för genusvetenskap, 2011:4) vår fascination för filmstjärnan och sedermera politikern Arnold Schwarzeneggers miljöengagemang.

1980-talets Arnold som uttalade sitt stöd för Ronald Reagan gestaltade en form av ”hypermaskulinitet” som på alla sätt låg i tiden. Använda stora vapen, yttra få ord och rädda världen från tydliga yttre fiender med tydligt aggressivt våld.

När Schwarzenegger skulle lansera sig själv som guvernörskandidat i Kalifornien var hans image i miljöfrågorna ett stort problem. Arnold var själva reklampelaren för det bensinslukande jättefordonet Hummer. Att ge upp den stora bilen hade varit att ge upp allt.

Lösningen blev att tanka den med ny teknik.

Guvernör Schwarzenegger blev omslagspojke för den klimatpolitik som enligt sina kritiker vill äta kakan och ha den kvar. Drömmen om stora tekniska lösningar som ska ge oss avgasfria bilar legitimerar en fortsatt expansion av privatbilismen. Politikens fokus hamnar här, inte på att hitta alternativa transportsystem eller nya sätt att leva.

Å andra sidan lyckades guvernör Arnold onekligen skapa både opinion och lagstiftning i ett USA som är välkänt dövt på miljöörat. Hur man än ställer sig i den här debatten är det uppenbart att klimatpolitiken är fångad i könskategorier. Och att dessa könskategorier begränsar vårt handlingsutrymme.

Världen är full av människor som hellre dör än ger upp en viss idé om vad manlighet är. Doktriner som ”riktiga män äter inte grönsaker”, ”riktiga män går inte till doktorn för småsaker” och ”riktiga män har inte sex med kondom” dödar varje dag.

Är det i grund och botten detta som vi kollektivt håller på med gällande klimatet?

Vi har hittat på att en viss typ av livsstil är ”manlig” sedan säger vi att denna manliga logik är överordnad alla andra värden. När det sedan visar sig att den patriarkala manlighetens sätt att leva inte är hållbart kan vi inte ge upp den. Eftersom den är överordnad allt annat.

Till och med döden.

Idén om ”offer” och att ”offra sig” är en av klimatfrågans mest centrala komponenter. ”Väljarna är ovilliga att göra uppoffringar” heter det. ”Vi kommer inte att ändra våra konsumtionsmönster och skapa ekologiskt utrymme för utvecklingsländerna. ”Människor vill inte ”offra sig”.

Vi tar allt detta för självklart. I valrörelser gör våra politiker allt för att slippa prata om klimatet i dessa termer. Till och med Miljöpartiet har slutat.

Gustav Fridolin pratar helst om industripolitik.

Precis som EcoAmerica fann, hänger dessa koncept om ”offer” nära ihop med hur vi uppfattar kön. Män erövrar, slår, bygger och övervinner.

Kvinnor offrar sig. Och det kvinnor gör värderas lägre.

Vi tar denna koppling mellan det feminina och offerskap som självklar. Men gör det den sann?

Soldaten som offrar sig för sina kamrater? Musikern som tränar i åratal för att någon gång kunna spela Rachmaninovs pianokonsert nummer 3. Mannen som arbetar tolv timmar om dagen för att kunna skicka sina barn till universitetet. Är ”uppoffring” verkligen en exklusivt ”feminin” angelägenhet?

Är ”att offra sig” verkligen något som står i motsats till den mänskliga naturen så som vi antar att den gör i klimatdebatten?

Det stora problemet med patriarkatet är att det skapar ett språk som gör det omöjligt för oss att prata om helheter. Vi delar upp den mänskliga upplevelsen och kallar vissa delar för ”manliga” och andra för ”kvinnliga”.

Sedan skapar vi över- och underordning mellan dessa.

I verkligheten är koncepten emellertid inte motsatser. En blomma ser ”passiv” ut där den står i solen men under marken är dess rötter fulla av aktivitet. En jägare uppfattas som ”aktiv”. I själva verket spenderar han timme efter timme väntandes i skogsbrynet.

Är bilden av en krossad röd damcykel i Londons rusningstrafik en bild av en ”uppoffring” för klimatet eller av ”hjältemodig handling”? Det är alls inte självklart.

Det aktiva kan inte finnas utan det passiva och uppoffring kan inte skiljas från handling.

Långt innan Ian McEwan skrev bästsäljande romaner författade han text till kompositören Michael Berkeleys oratorium ”Or shall we die?” Verket kommer ur 1980-talets kalla krig. McEwan beskriver det val som mänskligheten står för som ”Kommer tiderna bli kvinnligare eller kommer vi att dö?”

”Kvinnligare tider” innebär inte att kvinnor vid makten automatiskt är mer omhändertagande. (Det var om inte annat mycket svårt att hävda något sådant i Margaret ­Thatchers Storbritannien.) ­McEwans formulering beskriver snarare behovet av att bryta upp de kategorier som skymmer vår sikt.

Och i princip samtliga bygger på kön.

Planeten roterar inte bara för oss allena.

Vetenskap är en form av förundran.

Kunskap är en form av kärlek.

Är det för sent att rädda oss själva?

Kommer vi förändras, eller kommer vi att dö?

Vad ”en riktig man” är och inte är, kan faktiskt vara den mest centrala frågan i hela klimatdebatten.

Skribenten.

Katrine Kielos är författare och journalist, bosatt i London. Hennes senaste bok ”Det enda könet” (Bonniers, (2012) handlar om vårt beroende av den rationella, ekonomiska mannen. Hon medverkar regelbundet i DN och Aftonbladet och belönades tidigare i år med DN Kulturs kritikerpris Lagercrantzen.

Detta är den femte artikeln i DN Kulturs serie om klimatförändringarnas intellektuella och moraliska konsekvenser.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.