Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Kollapsen är en kvinna

När konstnären Sigrid Hjertén 1948 avled som institutionaliserad mentalpatient var det i sviterna av en starkt könskodad lobotomi. För den kvinnliga galenskapen är något annat än den manliga – snävt villkorad och berövad genialitetens glans, skriver idéhistorikern Karin Johannisson.

Sigrid Hjertén ligger stel med bortvänt ansikte i sängen på Beckomberga. Hon är övergiven, innesluten i sig själv. Andra gånger kan hon promenera i sjukhusparken i kappa från exklusiva Holmbloms eller sitta i dagrummet och läsa sitt privata exemplar av Dagens Nyheter.

Här är hon inlåst under sammanlagt fjorton år, först 1932–1934 och sedan 1936–1948. Gömd inuti sin diagnos – schizofreni – är hon som glömd. Till sist kan det gå år mellan journalanteckningarna. Här dör hon, efter en klumpigt utförd lobotomi.

Vad förvandlar henne från framgångsrik konstnär i modernismens framkant till deprimerad hustru, rastlös arbetsnarkoman, ångestfull enstöring och till sist mentalpatient?

Hennes sjukdomskarriär påminner om Zelda Fitzgeralds (1900–1948). Båda är gifta med extravaganta och framgångsrika män (Isaac Grünewald och F Scott Fitzgerald). Båda representerar en mondän livsstil med resor, partyliv, designkläder och chica konstnärsrestauranger, men också storkonsumtion av piller och sömnmedel. Bådas tillvaro präglas av sårig äktenskaplig symbios, kriser och keliga försoningsbrev i skuggan av en man som omvärlden uppfattar som briljant. Båda har en komplicerad relation till det enda barnet och en lättstukad dröm om den egna konstnärskarriären. Båda får uppleva att världen släpper dem när deras beteende blir besvärande och det inte längre räcker att kalla dem hypokondriker eller neurotiker. De får samma schizofrenidiagnos och tas in och dör på mentalsjukhus samma år. För båda har ett nervöst sammanbrott blivit en ond peripeti, en omkastning från frisk till sjuk, en ödespunkt.

Mycket har redan skrivits om galenskapens könskodning. Att den kvinna som spräcker normen för den förväntade kvinnligheten riskerat att kallas just galen. Att det inte funnits plats för den excentriska, grandiosa, arroganta, skeva, udda, utagerande, berusade eller sexuellt utlevande kvinnligheten. Att genirollen – som identifieras med alla dessa egenskaper och tillstånd – varit reserverad för män. Att medan män jagas av demoner, jagas kvinnor av självhat och skam. Att medan Gunnar Ekelöf kunde ta sin psykiater i anspråk i timmar för onanistiska bekännelser, var samma sak otänkbar för kvinnor med sexualiserat ångestbeteende som exempelvis Agnes von Krusenstjerna eller Sigrid Hjertén.

Jag tänker på kvinnor som dem när jag betraktar nuets spel med begreppet galenskap. I repertoaren av självrepresentationer står det galna högt i kurs. Alla vill vara normala men ingen mer normal än att inte kunna vara lite galen ibland. Men heller inte mer galen än att fortfarande räknas in bland de normala. Galenskap framstår som ett socialt kapital, en särskild karisma på alla marknader: kärlekens, arbetets, festens, det lekfulla föräldraskapets. Men det är en ”liten” galenskap som bygger på kontrollerbarhet och blixtsnabbt återkallande när situationen (eller relationen) så kräver. Den är självmedveten och förhandlingsbar. Jag har medvetet valt att spela normal” skriver Aase Berg här i DN (6/5).

Det finns prestige att hämta i galenskap också på professionell nivå. För något decennium sedan kunde det göras böcker och tv-program om värdet av en ”psykopat” i ledningen för kreativa företag. En tungt belastad psykiatrisk diagnos förvandlades till attraktiv personlighetstyp med förmåga att tänka och agera utanför de gamla vanliga mönstren, utanför ”boxen”.

I dag ingår adhd, bipolaritet och till och med schizofreni i samma förhandling om vilken normavvikelse som kan tolereras för vilket syfte. På Karolinska institutet driver ultrauppdaterade neurovetare djärva teser om samband mellan psykisk sjukdom och kreativitet byggda på stora registerstudier som samkör data över dem som vårdats för psykisk sjukdom och dem med kreativa yrken. Det visar sig att ”författare”, ”forskare”, ”konstnär”, ”dansare” och ”fotograf” är överrepresenterade i diagnoser som bipolär sjukdom och schizofreni.

Men sambanden tycks vara otydligare för kvinnor än för män.

Alla försök till stringenta definitioner av psykisk sjukdom har brottats med skillnader beroende på kön, etnicitet och socialt sammanhang. Ett exempel är definitionsmakten i begreppet ”bisarr”. I de psykiatriska diagnosmanualerna har det haft en tung roll för att skilja ut onormalitet. Men att definiera bisarra tankar eller ens bisarra vanföreställningar har visat sig allt svårare. Ännu vanskligare är det när det gäller beteende. Särskilt i en mångkulturell kontext och ett samhälle som hyllar individualistiska markörer. Är till exempel Sigge Eklunds offentliga urinerande på ett tidskriftsnummer han inte gillar bisarrt beteende? Tja. Men om det handlat om en kvinna?

Den kvinnliga galenskapen är tveklöst snävare villkorad än den manliga. När kvinnor presenterar sig som ”galna” spelar de ett högre spel. Avvikelse riskerar hos dem att kopplas till vad de är, hos män till vad de gör. Därmed blir själva risktagandet större. När är man för bisarr, för överdriven? För pinsam, för tragisk? För gammal, för oattraktiv? Över betraktarens öga har som bekant ingen makten.

Under 1900-talets första hälft skulle ingen kvinna drömma om att presentera sig själv som ”galen”. (Det påståendet kräver visserligen att man undantar representationer som exempelvis diva, vamp, konstnärsmusa. När Picasso 1935 upptäcker Dora Maar på Les Deux Magots i Paris är det för att hon sitter för sig själv och gör den ”galna”, blodsipprande knivleken.) Normanpassning har varit ett överlevnadsvillkor. Att inte vara ”ordentlig”, att vara ”stygg flicka”, fräck, uppstudsig, neurotisk, depressiv har utlöst social och patriarkal hårdhänthet.

Studerar man de kvinnliga beteenden som inte lett till genistatus utan till mentalsjukhus ser man ett mönster. Hysteri, neuros, paranoia, flykt- och ångestbeteende, apati och negativism, sexuell utlevelse och oförmåga att sköta husmorsplikter och barnuppfostran återkommer i patientjournalerna. Till och med ”sammanbrottet” är könskodat. Hos mannen ett visserligen demaskuliniserande men tillfälligt avbrott av utbrändhetskaraktär, hos kvinnan ett bevis på en människa som brister.

Ett ingrepp som lobotomi illustrerar detta särskilt tydligt. Syftet var ångestdämpning, men också påverkan på personlighet och beteende. När Sigrid Hjertén lobotomeras hade operationen funnits i Sverige i fyra år. Sammanlagt skulle cirka 4 400 lobotomier utföras här fram till 1966. Könsfördelningen var extremt ojämn, under de första åren (1944-45) var närmare 90 procent kvinnor.

Flera forskare har visat att medan kön inte var tydligt utslagsgivande i andra psykiatriska behandlingsmetoder, så framstod kvinnan som uppenbar kandidat just till lobotomi. Läkare över hela västvärlden försvarade könsobalansen med att kvinnliga patienter var mer beteendestörda än manliga.

Syftet var att slå vakt om 40- och 50-talens kvinnonorm: den dugliga, fogliga hemmafrun, sexuellt dyrkad och tillgänglig, men på mannens villkor. ”Stygga” flickor (”bad girls”) skulle bli ”snälla” flickor (”good girls”). Det största normbrottet var känslokyla inför man och barn samt avvikande sexualitet. Fokus på sexualitet syns också i svenska patientjournaler och de förtryckta lobotomiformulären som innehöll en särskild fråga om sexualitet med specificeringar som ”masturbation”, ”homosexualitet”, ”bisexualitet”.

Den extremt sneda könsfördelningen illustrerar därmed en paradox: samtidigt som lobotomiförespråkarna hävdade att de byggde på objektiv bedömning och tung neurobiologisk evidens, däribland ett nobelpris till ingreppets upphovsman Egas Moniz 1949, så visade de sin inlåsning i en kulturellt skapad könsblick.

Den deprimerade och otillfredsställda hemmafrun som en inverterad spegling av ett manligt kvinnoideal skulle bli ett favorittema i alla populärkulturella genrer decennierna kring 1900-talets mitt. Det återkommer i Richard Yates romaner, John Cassavetes filmer och ikoniska musiktexter som Shel Silversteins ”The Ballad of Lucy Jordan”. Särskilt filmen producerade visuellt stoff för fantasin om den ”galna” och samtidigt sexualiserade kvinnan: irrationellt eller försumligt beteende, impulsstyrd flykt längs våtblanka gator, upplöst klädsel (gärna trenchcoat över slinkiga underkläder), överdriven eller utflytande sminkning. Full kollaps signalerades av att läppstiftet dragits utanför läppkonturerna – ett symboliskt gränsöverskridande.

Om manlig galenskap, förenklat uttryckt, varit en del av genidiskursen, så gäller det inte kvinnlig. Kreativ identitet vägdes inte in i mentalsjukhusens diagnos och behandling (däremot i psykoanalysens samtalsterapier). Det är sant att Sigrid Hjertén uppmuntras att måla på Beckomberga; man ger henne till och med injektioner med fenedrin, ett amfetaminpreparat, för att ”få igång” henne. Men utan större effekt. Jag är konstnär, säger hon stolt, och ”det är omöjligt att arbeta i sjukhusmiljö”.

Att frågan om behandlingens påverkan på intellekt och skapande länge var en icke-fråga för den kvinnliga patienten, framgår också av att hon medicinerades mera blint; lobotomi är extrem­exemplet. Det första kända fallet då behandlingsmetod diskuteras med särskild hänsyn till kvinnlig kreativitet är Nelly Sachs.

När hon i september 1960 överförs till Beckomberga från Södersjukhusets psykiatriska klinik, har läkarna där tvekat om elchockbehandling just av rädsla för att skada hennes intellekt. På Beckomberga sätter man in elchocker med god effekt. Men komplettering med antipsykotisk medicinering sker i smyg. Hon själv är rädd att hennes skaparkraft ska påverkas. Under en period smugglas medicinen in i henne – via hennes kaffe. Knappast i enlighet med dagens princip om ”informerat samtycke”, men heller inte utan respekt för hennes jag.

Att enbart se den kvinnliga patienten som offer vore att underskatta henne. Också i en så skenbart sluten och maktfullkomlig värld som mentalsjukhuset har det – åtminstone för vissa – funnits förhandlingsutrymme, en spelplan och en egen psykets estetik.

Fakta. Karin Johannisson

Karin Johannisson (född 1944) är professor emerita i idé- och lärdomshistoria och augustnominerad för böckerna ”Melankoliska rum” (2009), ”Kroppens tunna skal” (1997) och ”Den mörka kontinenten” (1994). Under 2015 utkommer ”Den sårade divan” (preliminär titel) på Albert Bonniers förlag, om kreativa kvinnor på institution och gränserna för kvinnlig normalitet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.